uppladdningen!

what doesn't kill you, makes you stronger

2012-01-29T21:46:00.000+01:00

Ja, så börjar jag äntligen bli frisk! Snorar lite fortfarande, och har just nu lite ont i magen (men det kan också bero på överdosering av pepparkakor och godis), men annars så känner jag mig nu så pass frisk att jag idag vågade mig iväg till SATS! Cycling 45 minuter kändes överkomligt såhär till att börja med, men det där att ta det lite lugnt i början... Vad är dealen med det? Jag hade ju sparat upp massa träningsglädje och ville bara KÖRA! Så vad gör man? Då kör man! Hehehe.

Pushade verkligen järnet på cykelpasset, och var verkligen helt slut när det var klart. Avrundade med lite balansbräda, musslan och benlyft. Åh, längtar redan efter att träna mer. Annars så har älsklingen gått och blivit sjuk nu, lagom till att jag blivit frisk. Så är det väl antar jag, även om jag personligen hade tyckt att det varit bättre om vi kunde ha varit i dålig form samtidigt, så att vi kunde vara i bra form samtidigt också. Å andra sidan, vem hade orkat diska och laga mat och typ ta hand om oss då?

Imorgon är det i alla fall tillbaka till verkligheten, med jobb och allt vad det innebär. Tror jag ska hinna med lite träning ändå, då.

2012-01-27T12:45:00.001+01:00

Ville bara säga att jag varit sjuk en stund. På bättringsvägen nu, om allt vill sig väl är jag igång som vanligt redan på måndag. Hurra!

tunga ben

2012-01-11T22:26:00.001+01:00

Idag hade jag tunga ben. Riktigt riktigt tunga ben. Men jag ska väl försöka vara lite kronologisk, så jag berättar om igår först. Igår sprang jag på löpbandet igen. Har väl tänkt att jag måste trappa upp löpningen lite nu, eftersom det varit så lite under jul och nyår (på grund av knät och så blev jag ju sjuk). Därför nöjde jag mig med ynka fem kilometer, varav en km var uppvärmning och resten var "snabbare". Det kändes lika jobbigt som snabbdistans, men det borde inte ha varit det. Där ser man, vad som händer med löpformen på kort tid. Antar att den kommer tillbaka lika fort, om inte ännu bättre. Brukar ju vara så. För att dryga ut tiden på gymmet lite, och dessutom passa på att göra annat när jag inte tillåter mig själv att springa som vanligt, var jag med på ett corepass. Förut brukade jag jämt gå på core, det var lätt mitt favvopass på SATS. Vad hände? Ingen aning, men det var jobbigt och roligt och jag veeeeet att jag borde träna core oftare. Men det är så mycket jag borde träna oftare.. Om jag ändå hade tid!

Idag var det spinning igen. Tror jag ska försöka göra spinning på onsdagar till vana. Det är ett så härligt pass, det här 75min-passet. Det passar mig. Och så är det väldigt bra med alternativ konditionsträning tror jag. För knät, och för hela kroppen? Men idag var benen i alla fall tunga. Redan från början kände jag att det skulle bli långa 75 minuter, men jag pushade mig själv, såg till att ligga på rätt pulsnivå hela tiden trots att det var kämpigt med trötta ben. Sista låten tryckte jag på allt jag orkade och kom upp till 191 i puls precis när sista låten tog slut. Jag har ingen aning om min exakta maxpuls, men har gissat på ca 200, och då var ju inte det så himla värst.

Förresten, har inte känt av knäet. Hoppas det fortsätter så! Godnatt!

långspinning

2012-01-07T17:43:00.002+01:00

I onsdags provade jag på något (för mig) nytt. Jag var nämligen med på ett sånt där "CyclingEndurancePulse"-pass på sats. Det var 75 minuter, så endurance och endurance... Njae, det vet jag inte om jag tyckte det var. Men jag tyckte det var sjukt skönt, kanske mitt bästa spinningpass hittills. Jämnt jobbigt under lång tid är väl kanske lite min grej? Härligt var det i alla fall. K berättade dock att en kvinna som cyklade bredvid honom hade med sig (och åt) två bananer under tiden. Alltså, ärligt talat?

Annars har jag inte mått helt på topp de senaste dagarna, mådde dåligt så gick tidigare från jobbet i torsdags, och sen dess har jag tillbringat all tid i soffan/sängen. Har fått med mig en hel del skidåkning, så inget ont som inte för något gott med sig? Jag blir så himla träningssugen av att se skidåkning på teve dock, så när K åkte iväg för att träna idag var det svårt att hålla sig i soffan. Men behöver kroppen vila så behöver den vila. Får hellre ta nya tag i veckan som kommer, och nästa vecka är det ju semester för mig! Nu kan det väl bara bli bättre? :)

nyårspremiär

2012-01-03T22:46:00.002+01:00

Hej hej! Det här blir ett kort kort inlägg, för jag är på väg att krypa till kojs. Ville bara säga att jag idag har tränat första passet för året, och också sprungit första gången sedan knäet dummade sig. Kan informera om att det blev ett kort och lugnt löppass, men knäet funkar. Efteråt blev det rörlighetsträning (myrtl), och nu ska jag skärpa mig och fortsätta med det ett par gånger i veckan. Nu, natti! Puss

bah

2011-12-28T20:35:00.001+01:00

Häromveckan fick jag ont (!) i knät (!!) när jag sprang (!!!). Det gjorde mig väldigt ledsen och orolig, så jag bestämde mig för att ta en vilovecka. Eller det var inte helt sant, jag bestämde mig för att inte springa på en vecka men sen hann jag inte träna något överhuvudtaget ändå. Och igår hade jag ont i halsen så då blev det inget heller. Nu är det ju så att jag inte har ont i knät. Det vill säga, jag går inte runt och har ont i knät. Om jag verkligen känner efter har jag nog mer ont i höften. Eller det andra knät. Eller halsen. Ja, ni vet så där hypokondrisk som jag kan vara.

Idag var jag i alla fall på spinning, och det var skönt att få röra på fläsket lite (även om jag verkar ha klarat mig utan den där jul-tjockheten som alla andra verkar känna av såhär års?). Verkar som att det blir löpvila året ut i alla fall, hellre ta det säkra före det osäkra som vi brukar säga.

Annars fick jag massa julklappar, men nästan bara såna som man blir varm av. Det kan jag leva med! Jag gillar att vara varm. För övrigt är det så icke-juligt ute att jag nästan funderar på att inviga nästa år med en utomhuslöprunda. Det förutsätter ju naturligtvis "okej väder" och fortsatt milda temperaturer. Hej och hå, detta var ett tråkigt inlägg. Så går det när man inte gör något roligt om dagarna...

åhhh

2011-12-17T23:23:00.001+01:00

Jag är så himla himla glad! Idag gjorde jag och Kenneth något som jag inte gjort förut: vi spontanbokade en charterresa till Teneriffa i januari! Åh om ni bara visste hur glad jag är! Tror att detta är vad jag behöver! Detta är vår julklapp till varandra, så tomten kom tidigt i år, kan man väl säga? En vecka kvar till jul bara, tiden rinner iväg. Idag har jag inte tränat, men jag har julstädat och pysslat lite, sista inspurten före jul nu. Imorgon tänker jag mig ett lite längre pass på löpbandet, om jag orkar ta mig hemifrån... Hur är det möjligt att vara såhär slö?

ps.

2011-12-16T23:49:00.000+01:00

Hej tomten,
Jag har varit väldigt snäll i år. Förutom mot mina fötter som jag tror önskar sig ett par nya skor:

hej tomten

Med vänliga hälsningar,
Louise

woman down!

2011-12-16T23:43:00.000+01:00

Herregud, för en jobbig vecka det har varit! Tror egentligen att vädret har varit det värsta. Vinterkyla och sånt kan jag stå ut med, särskilt innan jul... Men regn och snöblandat regn när det fortfarande ligger kvar gammal is på vägen? Inte okej. Imorse var min dunjacka genomblöt när jag kom till jobbet. Var på riktigt riktigt dåligt humör. Trodde aldrig jag skulle ta mig genom dagen! Men man gör ju det, och plötsligt var klockan fyra och det var dags för hemgång. Eller njae, pitstop på SATS först. Avverkade 7km i vad som numer ska vara min lättdistanshastighet.. Jaja. Haha. Sen har jag bara legat på soffan (ja, jag har faktiskt inte ens lagat mat idag, bara latat mig på soffan!). Skönt!

Mitt största bekymmer nu är om jag ska ta helgens träning imorgon, för att kunna slappa resten av helgen, eller om jag ska vänta med den till söndag, för att kunna återhämta mig lite från veckan. Åh gud, så skönt det är med triviala bekymmer. Nu ska jag i alla fall nanna kudden, och hoppas att jag inte vaknar när min kära kommer hem från julbord inatt.

åh nej, nu har jag gjort det igen

2011-12-15T22:20:00.000+01:00

Häromdagen damp det ner ett mail i min inkorg. Kommentar på bloggen. Klagomål, kan man väl nästan säga. Jag har inte skrivit på länge. Igen. Men jag måste nästan bara skylla på julstressen. För det handlar (faktiskt) inte om att jag legat på latsidan. Nej, jag har hållit igång träningen, samtidigt som jag försöker hinna med jobb, julpyssel, sociala aktiviter och dessutom sova ibland. Det sistnämnda är nog det som blivit allra mest lidande. Så var det ju det där med julklappshopping... Har inte hunnit med det heller nej. Jag har ju inte ens hunnit skriva en önskelista!

Idag hade jag dock en riktigt dålig dag, jag halkade på väg till jobbet (dumma dumma dumma is och Oslo kommune som inte sandar!) och blev helt blöt och lerig. Kul början på dagen. Inte. Var tvungen att försöka tvätta bort så gott jag kunde när jag väl kom fram till jobbet, men det var hopplöst. Istället fick jag bege mig ut så snart butikerna öppnade och köpa första bästa (billiga) jeans jag kunde hitta. Inte riktigt den julshopping jag tänkt mig kanske. Hur som helst blev det träning på kvällen, men jag tror varken hjärtat, huvudet eller kroppen var enig om att det var den bästa idén. Efter två kilometer kändes det nämligen som om jag inte ens skulle orka en halvmil. Dagens planerade fartlek (på löpband by the way???) var bara att glömma. Nåja, drämde till med elva kilometer trots allt (det kändes bättre allteftersom, och dagens plan var i alla fall totalt elva kilometer).. Lite middag och 45 minuter på soffan såhär innan läggdags var perfekt sen. INGET julpyssel idag!

Ja, så har jag kommit på en sak jag önskar mig. Semester.

en gång om året...

2011-11-19T12:32:00.001+01:00

Ja, det är ungefär så ofta som jag får för mig att vara med på spinning. Typ. Eller ja, förut var jag lite oftare, men nu var det nästan ett helt år sedan sist. Igår var jag trött och sliten, och visste inte riktigt vad jag hade lust att göra när jag kom till SATS. Detta blev det ju snabbt ändring till när jag kom in på SATS Hellerud.

Ska du vara med på spinningen?

Ja.. jag ska väl det?

Och så var det med den saken. CyclingPulse heter väl passet nu för tiden, och det var svettigt men ändå inte lika "jobbigt" som löpningen. I den betydelsen att jag inte kände mig lika sliten efteråt. Men jag gav ändå allt kände jag. Benen var möra och pulsen var hög. Var dock lite osäker på min maxpuls, tyckte än en gång att jag låg lite högt procentmässigt (precis som sist jag pulsspinnade). Jag tränar ju aldrig med pulsklocka annars så jag har inte så bra koll... Detta gav mig idén att jag borde ta maxpulstest. Varför jag nu idag ska iväg och ha prov-PT-pass med söta Åsta. :) Om det blir någon mer spinning framöver... Ja det låter jag nog vara osagt.

angående icke-inspiration

2011-11-18T07:30:00.000+01:00

Ja, ni vet, igår skrev jag ju ett väldigt oinspirerat inlägg. Det är inte för att jag inte är inspirerad vad gäller träningen. För det är jag, på sätt och vis. Eller alltså. Det är mycket nu, som jag inte är helt nöjd med. Dessutom så är jag sliten och trött. Måste acklimatisera mig till att jobba 8-16 varje dag, och ändå hinna äta, träna, laga middag, städa, tvätta. Det är så mycket enklare med sånt där när man ibland är ledig på dagen och kan tvätta innan jobbet till exempel. Med det inte sagt att jag trivdes bättre med det. Men det är annorlunda.

Det är då jag är glad att jag har träningen. Särskilt löpningen kanske. Även om det känns tungt att gå dit när jag är trött och sliten, eller i värsta fall ledsen, så är det alltid bättre när jag är färdig med träningen. Har kommit dit med gråten i halsen nu två dagar, men efteråt har jag varit mycket gladare. Det är just därför som det är så viktigt att jag fortsätter, trots att jag ibland inte orkar eller har lust. För jag vet att jag egentligen har lust, även om humöret inte är på topp.

Fy vilket deppigt inlägg. Men jag behövde bara få skriva av mig lite. Löpningen är min känslomässiga ventil, men jag behövde en mer mental ventil nu bara. Lovar att vara lite mer inspirerande nästa gång jag skriver. Puss på er.

nej, nu har jag gjort det igen.

2011-11-17T20:36:00.001+01:00

Ingen ordning på mig. Men igår blev det så himla sent med träningen och allt. Det är så mycket på jobbet och jag ville inte sätta mig vid datorn. Igår blev det i alla fall både löpning (på löpbandet, yes, nu är det minusgrader så nu lär det dröja innan jag sätter mina löparfötter ute igen), och så bodypump.

Idag blev det bara löpning, återigen på löpbandet såklart, sju kilometer blev det. Passet heter "distans medelhård fart", men i ärlighetens namn så är det den hastighet som jag förut brukade kalla snabbdistans. Antar att det är så det blir när man sätter igång med nytt program, och höjer ribban en hel del. Tur att det är tre veckor kvar tills programmet börjar på riktigt. Och tur att jag inte har några planer om att faktiskt klara att hänga med hela vägen, jag hoppas bara att jag nästan klarar det. Jag måste ju bara inse att K kommer vara bättre än mig i fortsättningen ;) Nu är det soffadags! Bara en dag kvar till helg!

Ps. förlåt för tråkigt och oinspirerat inlägg.

pump it up!

2011-11-08T20:49:00.002+01:00

Idag gick jag tidigt från jobbet, med rätta eftersom jag jobbade över igår. Och egentligen så var det inte så tidigt eftersom jag också kom tidigt... Jaja. Hann med en liten sväng på löpbandet innan bodypumpen började. Både löpbandet och bodypumpen kändes ganska tunga, men jag misstänker att det har något med lite dåligt matintag under dagen att göra. Det här med att få till både heltidsjobb (kontorstid då), träning och mat, det verkar lite knepigt. Eller så är det bara jag som är ovan. Kommer väl in i rutiner så småningom!

Avverkade i alla fall 8km på löpbandet, i vad som enligt mitt nya träningsprogram framöver ska kallas lätt distans. Tur att det är en månad kvar tills programmet börjar på riktigt. Nåväl, på bodypumpen tog jag med mig lika många vikter som förra gången (då jag var duktigare än ever), men kände mig allmänt förvirrad hela tiden angående hur mycket jag skulle lassa på. Det vill säga, hur lite. Men tog i alla fall ut mig maximalt på alla övningar, så även om jag tror att jag hade lite lägre vikt än sist på några övningar så kände jag mig duktig efteråt.

Väl hemma "slängde" jag ihop en blomkålsoppa, det var helt fantastiskt gott och därför känner jag att jag nu behöver en timme på soffan innan jag somnar sött.

kroppsbalans

2011-11-07T22:24:00.003+01:00

Tänkte skriva något om obalans idag. För mitt liv har nog varit lite obalanserat på sista tiden. Mycket stress och så vidare. Men nu är det snart sängen som gäller, och därför väljer jag att bara skriva en kort uppdatering. Var nog lite väl ambitiös igår när jag tänkte att jag skulle träna innan jobbet, men å andra sidan hade det säkert varit möjligt om jag hade somnat lika fort igår som jag har gjort den senaste tiden. Det gjorde jag alltså inte, och istället tänkte jag träna efter jobbet. Men jobbet drog också ut på tiden, så till slut blev träningen uppskjuten helt till kvällen.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag hann värma upp på löpbandet i 2,5km, innan bodybalancen började. Och den ville jag inte missa. Min kropp mår så bra, både rörlighetsmässigt och styrkemässigt av bodybalancen. Dessutom så får jag en timme att rensa ut alla negativa tankar. Eller i alla fall glömma dem en liten stund. Nu är det nattidags, så får vi se vad morgondagen har att bjuda på.

i'm louise's guilty conscience.

2011-11-06T18:03:00.000+01:00

Okej okej okej. Jag har varit dålig. Extremt dålig på att blogga, lite dålig på att träna (men det skall nämnas att jag både hunnit vara sjuk, börja på nytt jobb, vara en helg i Stockholm osv). Men det ska det bli bättring på. Från och med nu ska jag komma igång med bloggandet lite. Och tränandet mycket. Tänker nämligen tjuvstarta marathonprogrammet, såhär en månad i förväg. Lite fusk kan aldrig skada, känner jag mig själv så kommer jag ändå hamna på efterkälken till slut. Den stora utmaningen just nu blir att komma in i rutiner med träning och jobb. Är ju liksom van att träna på jobbet, nu måste jag träna före (?!) eller efter jobbet. Och inte somna på soffan direkt när jag kommer hem...

För övrigt så har min halvårslånga löpbandssäsong dragit igång nu. Tror jag måste skaffa mig mer seriösa löparkompisar som kan kitta mig med ordentliga vinterlöpgear och dra ut mig på långturer även när temperaturen sjunker....

Idag drog jag till med 15km på löpbandet, det är faktiskt det längsta passet sedan maran (!) och var ohyggligt tråkigt. Borde kanske haft musik, men med trasig ipod och borttappad mobiltelefon.. Ja ni fattar. Klockan stannade dock på 1:21:23, vilket är en tid jag känner mig helt okej nöjd. Om man kan kalla det långpass är ju en annan fråga...

Nøklevann Rundt

2011-10-09T22:35:00.003+02:00

I torsdags hörde jag om Nøklevann Rundt. Eller ja, loppet då alltså. Jag har ju sprungit där förut liksom. I fredags bestämde jag mig för att vara med och igår gick det då alltså av stapeln. Jag och K tänkte att vi inte behövde ta med oss något mer än oss själva, det kanske inte var så smart - det var nämligen väldigt kallt. Men solen strålade och det var en vacker höstdag. Själva loppet var lite längre än den runda jag vanligtvis springer. Eller alltså, jag brukar springa längre än så, men just den rundan runt sjön.. För att få ihop (nästan) 10km hade man nämligen lagt till en liten omväg.

Jaja, planen var i alla fall att bara njuta av den vackra höstdagen. Därför bestämde jag och K oss för att springa tillsammans, i alla fall till en början. Jag är ju fortfarande i någon slags återhämtningsperiod och dessutom har min träningsmängd den sista tiden varit under all kritik (fast kanske ändå inte med tanke på återhämtning?), så jag hade inga storslagna planer. K hade tagit "ett par öl" kvällen innan, och hade således heller inga storslagna planer. För övrigt var det nog bra att K inte sprungit runt Nøklevann förut - då hade han nog inte hängt med igår heller. Det är nämligen helt särdeles kuperat. Upp, ner, upp, ner, upp och ner. K sliter ju med sitt knä i nerförsbackar, och uppför är.. ja uppför.

Vi sprang i alla fall tillsammans hela rundan och det var väldigt fint. Efter sista backen, som även är den värsta, var jag sliten men nästintill euforisk. Älskade livet, älskade löpningen, älskade K. Så himla fint var det. Så himla trött var jag. Visste att jag skulle orka samma tempo helt till mål, men var lika säker på att jag inte skulle orka spurta. Men så såg jag målet, och nog fasiken kan jag väl spurta lite?! Över mållinjen på 53:14 och så himla nöjd. Absolut inget personligt rekord, men det kan man ju inte heller räkna med, en dag som denna.

Dagen avslutades med ett besök på Champagneria i goda vänners lag - medan K roade sig på sitt håll drack jag cava och åt tapas tillsammans med två fina killar som var på besök från Sverige. Inte fy skam!

what else is there?

2011-10-03T22:29:00.000+02:00

Nu var det ju länge sen jag skrev - igen. Jobbade långa dagar onsdag och torsdag, sen en normal dag på fredag följt av trevligt middagsbesök - som även inkluderade ett par glas vin. På lördagen var det dags för att ta på sig finkläderna, och då menar jag inte nike-tischa och turkosa ds trainers... Nej, den lilla svarta och högklackat var det som gällde. Söndagen spenderades lämpligt nog i soffan. Jag laddade massa positiv energi, inför den här veckan som är full av tidiga morgnar och långa jobbdagar. De som känner mig vet att jag inte direkt är någon morgonmänniska, så att börja på jobbet kvart över sex är en inte så liten utmaning för mig.

Förra veckan blev det bara ett löppass (kort återhämtningspass på tisdagen), och sedan ett bodybalancepass på torsdagen. Bestämde mig redan på tisdagen att inte springa något mer på resten av veckan. Lyckades nämligen få en sträckning i högerbenet när jag gick av bussen. Smidigt? Njaee... Nåväl, kroppen har nog mått bra av vilan, känner ingenting av högerbenet och kroppen känns i övrigt rätt frisk. Om man bortser från den här vaga känslan i halsen och hur täppt jag är i näsan när jag vaknar. Om det här är en förkylning har jag en sak att säga till min kropp: RELEASE IT. Jag har två veckor kvar tills jag börjar på mitt nya jobb, och jag tänker inte inleda det med att vara sjuk.

Imorgon tror jag det blir en liten runda tillsammans med K, det ser jag fram emot. Var länge sen vi sprang tillsammans. Nu är det nattidags, it's way past my bedtime. Gonatt på er!

några tankar

2011-09-27T22:27:00.002+02:00

Nu har det gått två dagar sen Oslo marathon och jag har äntligen fått tillbaka aptiten! Ett litet steg för mänskligheten men... nej nu överdriver jag. Men det är skönt att slippa tvinga i sig maten i alla fall. Den värsta stelheten har också givit med sig, även om det blir lite stelt efter att man suttit stilla en längre period. Jag blir ju värre medtagen av en timmes bodypump, haha. Blåsorna på högerfoten är tömda och idag har jag gått runt på stan i vanliga skor utan problem. Längtar redan efter nästa lopp (Hytteplanmila?) och funderar på vilka marathon som ska springas härnäst, och hur fort. Har jag redan glömt smärtan? Är jag inte riktigt klok?

Jaja. Frugan var nyfiken på en jämförelse av Oslo och Stockholm. Marathon alltså. Tänkte att jag skulle skriva om det i ett eget inlägg istället för att svara i kommentarsfältet, eftersom jag har en del åsikter på ämnet.

Bana: När det gäller bansträckningen så är det två varv både i Oslo och Stockholm, skillnaden är att i Oslo är det samma varv två ggr, medan i Stockholm är det först ett kort varv och sedan ett långt varv. Kan se klara fördelar med att ha samma varv två gånger: du vet vad som kommer, och när du har gjort ett varv är du halvvägs. Det kan vara ganska tungt att ha sprungit ett varv men veta att du fortfarande har mer än hälften kvar. Oavsett detta tycker jag att banan i Stockholm är bättre. Det handlar inte om att jag tycker att Stockholm är vackrare (vilket jag gör), utan att den är mer intressant. I Stockholm springer du på flera olika öar, passerar spännande byggnader, parker etc. I Oslo känns det mer som att man får springa där det kostar minst att spärra av gatorna... Dessutom kändes det som att man på många ställen bara sprang för att samla meter och kilometer, inte för att det var en passande runda. Jag vet, ett marathon ska vara ett marathon, men i Stockholm har de lyckats matcha det med en passande runda. I Oslo var det fram och tillbaka, ut och runda, runda, runda, runda. Gud vad trött jag var på att runda saker och springa tillbaka igen. Möta folk som antingen kommit längre eller kortare. För att inte tala om hur tråkigt det är att springa ut på ett öde hamnområde eller vägarbets(?)område. Så, Stockholm vinner, även om det var fint med två lika långa varv i Oslo.

Publik: Här kan jag inte säga annat än att Stockholm vinner överlägset. Här spelar säkert flera faktorer in, men i Stockholm är det en folkfest och publik i stort sett hela vägen (utom tråkiga tråkiga Djurgården på andra varvet). Det är en större stad, ett större lopp och mycket större publik. Att banan i stort sett går genom lättillgängliga områden i stan kan väl också spela in, för på de mer centrala (och roliga) delarna av Oslo marathon är det faktiskt lite publik. Men alltså. Jag hade inte tagit mig runt Oslo marathon utan musik i öronen.

Vätska: GARHHGRH. Jag var orolig redan innan över att det bara skulle vara vätska vid var 5e kilometer i Oslo. Allra värst kanske på andra varvet. Jag drack på varje station i Stockholm (var 3e kilometer), men nu skulle det bli mycket viktigare. Därför såg jag till att gå vid varje vätskestation och få i mig minst två muggar (en med vatten och en med energidryck), gärna fler. Trots detta kände jag ibland att jag bara längtade efter nästa vätskestation. Ja, jag hade såklart kunnat ta med egen dryck, men rent spontant känner jag att det hade varit lätt att ordna fler vätskestationer här i Oslo. Annars var jag väldigt glad över att det serverades riktig coca cola på de sista två vätskestationerna här i Oslo - "coladrycken" i Stockholm var rent ut sagt vidrig. Värt att notera är även att i Stockholm bjöds även på buljong, energibars, saltgurka och dextrosol i tillägg till bananer - jag tog inget av detta (förutom kanske dextrosol? minns inte), så har ingen åsikt om det heller.

Nu känns det som om jag hade fler åsikter och tankar som jag tänkte skriva ner, men dem kommer jag inte på nu. Får väl bli ett till inlägg, om jag kommer på det. Jaja. Godnatt hörni.

oslo marathon, the long story?

2011-09-26T16:43:00.000+02:00

Okej, varning för massiv text och egoprat.

Jag hade ju ganska blandade känslor inför Oslo marathon. Var inte alls lika väl förberedd som innan Stockholm marathon, då hade jag ju följt ett träningsprogram strikt (relativt strikt i alla fall), men å andra sidan så hade det då varit en lång vinter med många löpbandstimmar, istället för asfalt. Hela sommaren har jag ju i stort sett bara sprungit på asfalt, vilket borde vara en fördel. Men de långa passen har å andra sidan lyst med sin frånvaro. Hmm, kommer detta att gå vägen eller inte? Varför går jag inte och panikar varje dag? Hur kan jag sitta här och ta en drink med en vän, en vanlig tisdagseftermiddag, när jag ska springa marathon på söndag? Och så vidare och så vidare och så vidare.

I lördags åt vi en rejäl pastamiddag och så lite popcorn medan vi kollade på säsongspremiären av Greys anatomy, innan vi gick och la oss tidigt. Jag hade jobbat hela dagen och kände mig allmänt trött, så tror att jag somnade ganska fort. Sov dock extremt dåligt och vaknade hela tiden. På söndagmorgonen mådde jag illa och kände mig inte alls redo. Vad som tidigare hade varit skräckblandad förtjusning hade övergått i bara skräck. På sätt och vis kändes det helt okej ändå, jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, och inför varenda tävling i hela mitt liv har jag varit så nervös att jag fått ont i magen. Sån är jag. Fick i mig två mackor och ett stort glas resorb, men kaffet blev stående. Jag som älskar mitt morgonkaffe mer än någon annan mat/dryck. Nåväl.

Min plan för dagen var lite oklar först, men efter att ha resonerat lite kom vi fram till att jag skulle gå ut lite snabbare, för att hoppas på att komma längre innan benen tog slut. Det var ju trots allt det som var mitt största problem i Stockholm. Som jag minns det i alla fall... Hade ett armband med mellantider för att gå i mål på 3:45, och tänkte att jag skulle försöka följa farthållare på 3:45. Detta trots att mitt mål faktiskt bara var att komma runt, gärna snabbare än sist, och allra helst under fyra timmar. Drömtiden. I startfållan (startgrupp 1, herregud) letade jag rätt på en farthållare som det stod 3:45 på. Bara någon minut innan startskottet skulle gå flyttade han sig bakåt i fältet och jag blev förvirrad. Kunde ju inte direkt följa efter, det var packat med folk. Nåväl, jag skulle väl kunna lokalisera honom snart igen.

Tog istället sikte på en tjej i rosa tröja som jag trodde hade som mål att springa på 3:45 (detta trodde jag eftersom det såg ut som om hon också såg efter farthållaren på 3:45, eller var det bara inbillning?). Så jag tog rygg på henne. Det var skönt att bara ha någon att följa efter. Inte tänka liksom. Efter ett tag började jag undra varför inte 3:45-gruppen kom ifatt oss snart, och efter konsultation med kilometerskylt, mellantidsarmband och klocka insåg jag att det var på grund av att vi sprang alldeles för fort. Eller ja, hon sprang ju säkert i planlagt tempo. Men jag sprang alldeles för fort. Någon gång mellan sex-sju kilometer släppte jag iväg henne, och förbannade mig själv över att jag låtit mig dras med så länge, så fort. Sträckan som man springer då är seg som sjutton, man ska liksom ut på någon slags öde hamnområde där solen ligger på men inget annat händer. Bara för att runda en liten kon och så tillbaka igen. Ja, jag vet, det handlar bara om att samla ihop kilometer, men det känns väldigt omotiverande med såna sträckor. Så över Tjuvholmen, längs med uteserveringarna på Aker brygge, över Rådhusplassen. Där stod K och hejade, men jag var ledsen och sur och trött. Jag hade gått ut för hårt.

Nästa sträcka är också en tråkig och tung sträcka. Förbi Operan, som förvisso är fantastisk vacker, men när man väl kommit förbi den så springer man på dålig underlag och man vet om att man bara ska ut och runda. Man möter löpare som redan varit ute och rundat, och det är så demotiverande. Nämnde jag det dåliga underlaget? Vid det här laget funderar jag över hur i helvete jag ska klara ett helt marathon. Jaja, jag har fortfarande inte blivit passerad av 3:45-gruppen, än mindre av 4:00-gruppen. Och jag är inte en sådan som ger upp. När jag väl kommit tillbaka in till stan är det mer folk som ser på, fler vätskestationer (hurra!!!) och det känns bättre. Någonstans kring 18-19km så får jag en kick, kanske det är det som kallas runner's high? Jag springer jämte en man som håller bra tempo, det känns skönt. Det är fint längs Karl Johan även om jag HATAR att springa på de där jäkla kullerstenarna, och K hejar på mig. Jag ler och tänker att jag snart är halvvägs. Egentligen en ganska idiotisk tanke, eftersom jag redan är trött, redan är sliten, och halvvägs inte betyder så jäkla mycket när man ska springa ett marathon. Men det tänker jag inte på just där och då i alla fall. På väg upp mot Stortinget igen ser jag K igen, han dansar och jag ler och mannen som jag springer jämte skrattar. Då vill jag också skratta. Skratta skratta skratta. Passerar halvmaran på en tid som är bra, jättebra, men jag minns inte exakt. 1:50 kanske? Ligger fortfarande framför 3:45-gruppen. Jämte mannen som håller ett bra tempo.

Det känns bra ett tag till, men efter att ha passerat Rådhusplassen så går det uppför en del. Inte brant, men segt när man redan är trött i benen. Någonstans mellan 22-23 kilomter kommer 3:45-gruppen ikapp mig och mannen, och det känns väldigt tungt just då, även om 3:45 är vansinnigt mycket snabbare än jag planerat att springa. Ser att mannen ökar tempot en anings aning, för att haka på gruppen. Vi har ju inte varit så vansinnigt mycket långsammare, men jag märker att det krävs en tempoökning för att haka på. Gör mitt allra bästa och klarar väl att hänga på i ca två kilometer, men sen pallar jag inte längre. Nähä, då är jag on my own again. Inga ryggar att haka på, inga farthållare, bara ont. Och så den där förbannade långa tråkiga jävla sträckan igen. Och jag vet att jag inte har någon mer pepp från publiken - jag hinner inte tillbaka till Rådhusplassen/civilisationen igen innan K måste gå till sin startfålla för halvmarathon. När det känns som värst ser jag vår granne komma springande mot mig, hon sprang förbi mig i ett rysligt tempo vid 3km och sedan dess har jag inte sett till henne, förrän nu. Tempot ser ut att ha avtagit även för henne, men hon ligger långt framför mig. Blir om möjligt ännu mer deppig, eftersom jag inte har mer att ge, inte klarar av att springa fortare. Jag sa ju att jag var tävlingsmänniska.

Över Tjuvholmen igen, och så uteserveringarna på Aker brygge, och där får jag plötsligt oväntad pepp från en (fd) SATS-kollega. Blir så glad och överraskad att jag ler hela vägen fram till vätskestationen, som nog aldrig tidigare varit så efterlängtad. Men nej nej nej, vad jag hatar den kommande sträckan. Om det inte framgått tidigare så är Oslo marathon alltså två varv på en halvmarathonrunda. Så de på första varvet tråkiga sträckorna blir alltså dubbelt tråkiga, dumma, jobbiga, omotiverande på andra varvet. Och kommer ni ihåg det dåliga underlaget? När jag har kommit så här långt har jag inte bara ont i höften, men även i låren och fötterna. Under min högra stortå är det någonting väldigt obehagligt på g dessutom, och det blev inte bättre av det dåliga underlaget. Dessutom ligger solen på och jag vill driiiiicka. DRICKA!! Hatar hatar hatar. Ska aldrig mer springa marathon. Kämpar kämpar kämpar. Känns som om jag inte kommer någon vart, men till slut är jag på väg tillbaka i alla fall, och möter folk jag ligger framför istället för bakom. Passerar några, blir omsprungen av några.

Till slut är jag äntligen tillbaka i civilisationen igen, och då får man dricka. Åh, som jag älskar att dricka. Energidryck, vatten, å fan, är det coca cola på den här stationen? Det tar jag också. Jag går på vätskestationen, det har jag förresten gjort på alla för att verkligen få i mig all vätska. Fortsätter springa, jag minns liksom inte riktigt hur men plötsligt så är jag på väg mot Grønland, denna stadsdel som jag är så obekant med, som känns som en helt annan stad än Oslo. Och just när jag passerar Oslo City så ser jag ryggen på vår granne, det går långsamt och jag passerar henne utan problem. Får återigen runner's high, eller är det tävlingsmänniskan i mig som sprutar ut lite extra energi av att passera grannen? Är det bara sockret från coca colan? Är det kanske det faktum att jag har mindre än fyra kilometer kvar och att det ju faktiskt inte gör så jäkla ont? Efter rundning där någonstans i denna outforskade stadsdel så är det ju snart vätskestation igen, och jag möter grannen, hon sliter och jag har inte så ont längre, jag har gott om tid för att klara fyra timmar, det finns inte en chans att jag inte fixar detta.

Ännu mer vatten, energidryck, cola. Jag vet att det bara är tre kilometer kvar men jag behöver energin. Det går lite uppför och jag ser folk som börjar gå, jag vill peppa dem, säga åt dem att fortsätta springa, vi är snart framme nu. Men jag gör det inte. Vet inte vad det är som stoppar mig, det faktum att varje person jag passerar är en liten vinst för mig? Jag vet inte. Jag är upprymd och lätt, hela vägen ner längs Karl Johan, åh älskade hatade Karl Johan med sin dumma stenläggning, men härliga publikstöd. Uppför igen, tunga backe upp mot Stortinget men sen går det nerför nerför nerför. Och så till höger och så är det ju bara raksträcka fram till mål. Hur långt kvar kan det vara, hur många hundra meter, orkar jag spurta? Nej det är för långt, väntar lite... Nu ser jag målet, nu är jag nästan där, varför är det så förbannat dåligt underlag här, jag hatar stenläggning, ska jag ramla 100 meter framför målet? I öronen hör jag Ola Salos vackra stämma sjunga "Let your body decide" och tänker att nej nu jävlar, nu jävlar, nu spurtar jag! Och det gör jag. Över mållinjen, och så måste jag stanna upp, börja gå, kan jag sätta mig här... Nej fortsätt framåt, ta emot din medalj, få hjälp att ta av chippet. Ta dricka och banan, sätt dig inte ner ännu, hämta ut väskan först.

Och så, äntligen, med uthämtad väska. Att sätta sig ner på marken. Gråta. Kolla smsen - pepp från Annelie, sms-service för K och sist men inte minst - resultatsmset. Ringa mamma och pappa. Jag gjorde det. 3:55:55. Byta om till varmare kläder, gråta lite till.

När allting lugnat ner sig var det dags för mig att heja lite på min älskling, som klarade halvmaran på fantastiska 1:44:53, innan vi stapplade hem. Smärtan var milsvida värre än efter Stockholm marathon, men stoltheten och känslan efteråt minst lika fantastisk som då. Väl hemma duschade jag innan jag landade i soffan där jag stannade resten av kvällen förutom för att inta en fantastisk middag som K lagat. Vet inte vad det är med mig, men både efter Stockholm och nu efter Oslo marathon så har jag helt saknat aptit - jag som annars äter både gärna och mycket. Har i alla fall tvingat i mig ordentligt med mat både igår och idag, och jag ser redan fram emot nya löparupplevelser.

Men först ser jag fram emot champagnen som ligger till kylning för att avnjutas ikväll.

Det kan fort se ut som om min värsta "dipp" var mellan 35-39km, men det stämmer inte riktigt.. I alla fall inte om man ser till hur det kändes. Däremot så var det två vätskestationer däremellan, som jag skyller på eftersom jag gick då...

3:55:55!

2011-09-25T21:17:00.000+02:00

Ska gladeligen erkänna att jag är fruktansvärt sliten och att hela kroppen gör så ont att jag inte vet om jag ska sitta eller ligga eller stå eller gå eller ... Det gör helt enkelt galet ont i kroppen. Men det är okej. För idag har jag filat på mitt marathonpers, och det är jag mighty proud of!

Klockan stannade på 3:55:55 och därmed var jag även under drömtiden på fyra timmar. Nu har jag tvingat i mig (jättegod) mat som K lagat, och tror att det inte är lång tid kvar till sängen kallar...

ps. är det fler än jag som helt tappar aptiten av att springa marathon?

i told you to be patient

2011-09-22T16:37:00.000+02:00

Den sista tiden har jag haft väldigt mycket "personligt", det vill säga att mina tankar snurrat runt runt runt i huvudet och jag har inte riktigt haft någon lust att formulera mig här på bloggen. Little did I know, att allt kan kastas runt och ändras fort. I början på året skrev jag ett inlägg om att många spännande saker skulle ske i år. Allt som jag skrev om har nu alltså blivit verklighet, och idag skrev jag under på mitt nya anställningsavtal. Känner mig lättad och glad och allt möjligt. Jag är inte helt säker på hur min vardag på nya jobbet kommer se ut, men jag ser framemot den i alla fall.

Annars så kunde man ju tro att det är mycket fokus på Oslo marathon, men jag måste erkänna att det fått nästan löjligt lite uppmärksamhet. Nåväl, jag följer marathonprogrammets sista vecka (något som jag misslyckades med sist, när jag faktiskt följt 6 månaders program nästan till punkt och pricka..). Och så äter jag allt jag vill, när jag vill. Haha. Det kanske är det bästa med veckan innan marathon? Kanske det bara är jag som gör det? Vem vet! Det spelar egentligen ingen roll.

Idag blev det i alla fall 8 km morgonjogg, fast jag antar att om man ska vara korrekt så ska väl kanske morgonjogg ske före frukost? Men så jobbar inte jag. I min värld är det fortfarande morgon klockan nio, frukost eller inte frukost innan liksom. Det var otroligt skönt med ett så långsamt pass i alla fall. Det följdes av ett underbart bodybalance-pass. Jag älskar bodybalance. Haha, jag kan inte säga det för många gånger. Det är så himla skönt. Jag får passa på nu innan jag börjar jobba dagtid/heltid....

om sanningen ska fram..

2011-09-14T13:17:00.002+02:00

Ja, om sanningen ska fram så har jag varit en riktig latmask och vilat i fem dagar. Häromveckan ojade jag mig över tre dagar i rad och nu slog jag alltså till med fem stycken istället. Alltså, jag skulle kunna låtsas som att jag vilar mig i form (Oslo marathon närmar sig) men om sanningen ska fram så har jag bara haft väldigt mycket annat att göra och väldigt lite lust att springa. Så då har jag helt enkelt låtit bli. Vädret har varit tråkigt och ja... Jag har gjort annat. Ridit, gått på hundpromenad, burit halmbalar (tungt!).

Idag fick det dock vara nog. Jag hade planlagt morgonjogg, men vaknade av att larmet gick (don't ask) med sprängande huvudvärk, så jag somnade om. När jag vaknade igen hade jag fortfarande huvudvärk och var dessutom hungrig, så att springa innan frukost utgick. Hade dock verkligen bestämt mig för att springa så efter frukost var det på med löparstassen. Dessvärre började det regna i samma stund som vi satte oss i bilen (skulle åka till ett område med löpspår där mamma kunde gå med hundarna samtidigt). Det var ju lite dålig timing, men jag valde 5,5km-spåret, dels för mammas skull men dels också för att jag ju faktiskt inte gillar dåligt väder. Tydligen gick det undan också - 5,5km på 25 minuter! Vet inte hur det gick till, men jag antar att det dåliga vädret bidrog.. Ikväll (inatt?) flyger jag hem till Oslo igen, och det är som vanligt blandade känslor - längtar efter K men kommer sakna alla djuren, och mamma och lugnet i Skåne såklart.

Hej så länge!

startnummer 927

2011-09-08T13:03:00.003+02:00

Joråsatte... Då har jag fått startnummer och startgrupp för Oslo marathon. Någon (?) har tydligen stor tro på mig, för jag har av någon konstig anledning blivit placerad i startgrupp (pulje) 1. Mmm. Okej, det kommer då med största sannolikhet vara många många människor i den gruppen, men ändå. Ska jag, heffaklumpen, springa bland gasellerna? Jag ser två scenarion framför mig; det ena är triumf, där jag tagit rygg på en gasell och springer in på en strålande tid (d.v.s under fyra timmar), det andra är totalt misslyckande, där jag också tagit rygg på en gasell, men istället totalkraschat på grund av hastigheten. Chansen för success om jag tar rygg på en gasell verkar alltså vara 50/50. Frågan är hur oddsen ser ut om jag låter bli....

Ps. mitt startnummer är alltså 927, om det inte framgick tydligt nog. Det är alltså det numret som ni ska bevaka via SMS eller heja på ute i løypa. Just det.

järnkvinnan

2011-09-06T18:06:00.001+02:00

För ett par veckor sen var jag hos läkaren och tog lite blodprover. Jag skrev då att jag inte hade någon anledning att oroa mig, utan bara ville ha min goda hälsa på papper. Häromdagen kom ett brev från läkaren där det stod att jag hade järnbrist och behöver järntabletter. Det var väldigt oväntat, men på samma gång känns det som att en pusselbit föll på plats. På sista tiden har jag varit trött nästan hela tiden, varje dag, oavsett om jag sovit mycket eller inte. Dessutom har jag haft en del yrsel och hjärtklappning, i tillägg till att jag ibland blivit väldigt andfådd och nästan trott jag fått astma ibland när jag varit ute och sprungit. Allt detta är vanliga symptom på järnbrist. Well, there you go. Kan inte fatta att jag inte ens misstänkte något? Är så otroligt glad att jag beslutade mig för hälsokontroll, och hoppas att jag känner mig piggare snart. Påbörjade min järnkur idag, och förväntar mig storverk.

Annars var jag på 30 minuter bodypump tidigare idag, det förväntar jag mig också storverk av! Eller? Äh jag vet inte, men babysteps mot en starkare kropp? Och vem vet, kanske det kan hjälpa mig i min löpning också?

blod svett och tårar

2011-09-05T22:35:00.000+02:00

Idag hade jag inte lust att göra något alls. Bara slappa, sitta inne och kanske till och med tända en brasa. Men så kan man inte bara göra på en vanlig måndag, så istället tog jag mig i kragen och begav mig till SATS Bislett (hör och häpna!). Där bestämde jag mig för ca 45-50 minuter på löpbandet. Jag har problem att komma på vad jag ska göra nu när jag inte följer ett strikt program som jag gjorde i våras. Tre kilometer uppvärmning och sen höjde jag tempot till 11km/h. Det är ju ganska långsamt jämfört med hur jag sprungit ute på sista tiden, men jag tror inte att jag hade en högre växel i mig idag? Dessutom var det helt SJUKT varmt där, har inte svettats såhär mycket sen jag var i Barcelona och sprang tror jag? Var nämligen helt genomvåt när jag klev av löpbandet.

Avslutade det hela med ett bodybalancepass, men det var inte lika digg som jag hade tänkt mig. Dels så var det ett annat (nytt?) program, men det jobbigaste var nog att instruktören inte var särskilt bra. Hon förklarade ingenting om hur övelserna skulle göras, och så verkade det som att hon antingen är helt yogafrälst eller tror att alla andra är det. Eventuellt, kanske troligen, både och. Hon sa vad alla rörelser heter på yogaspråk, men för mig som inte kan yoga så hjälpte inte det mig så mycket avseende vad jag skulle göra, hur jag skulle göra... Nej jag vet inte. Men kanske det blir bättre när man vänjer sig vid programmet. Och med en bättre instruktör. Tacka vet jag SATS Hellerud?! Hihi.

Imorgon är det dags för ännu en intervju, och jag hoppas att jag kan klara att fokusera på det där och då. De senaste dagarna har jag ju inte kunnat göra annat än att tänka på drömjobbet som jag var på intervju för förra veckan....

och på den åttonde dagen vilade hon

2011-09-05T09:56:00.001+02:00

Idag är det måndag men jag är ändå ledig. För mig som inte direkt gillar måndagar är det ju rätt skönt, men det känns också som om jag förtjänar det efter att ha jobbat sju dagar i sträck. Jag hade tänkt att jag skulle ta tillfället i akt och ta mig ett skönt löppass ute idag, men vi kan väl säga att det inte blir så. Det öser nämligen ner. Ja, det regnar katter och hundar, eller hästar och kossor kanske snarare. FY sjutton vad jag är trött på regn. Läste igår att det varit den våtaste sommaren i Oslo på 61 år, och den näst våtaste sen man började mäta för 111 år sen. Enda positiva är ju att det faktiskt känns berättigat att gnälla över det då, när det statistiskt sett varit riktigt jävla crappy.. På yr.no kan man läsa följande:

Warning from NVE’s flood forecasting service Oslo:Oppfølging av melding sendt 02.09.2011. Det er varslet mye nedbør over store deler av Øst- og Sørlandet søndag og mandag. Det vil gi raskt økende vannføring og flom i flere vassdrag. Det er usikkerhet knyttet til hvor den mest intense nedbøren vil komme, og dermed hvilke bekker/ elver som blir sterkest berørt.

Men, det som förvirrar mig mest är ändå att det ser ut som om det ska komma ÄNNU mer regn (alltså större mängder regn) på tisdag kväll/natt till onsdag. Jaja, jag ska sluta gnälla om vädret, nu är det höst, sommaren uteblev och that's that.

Istället sitter jag inne och lyssnar på Bon Iver (se ovan) och tänker alldeles för mycket på allt mellan himmel och jord. Ska ta mig en svängom på löpbandet också, tror jag, men vill inte lova alltför mycket..

söndagsintervaller

2011-09-04T15:34:00.001+02:00

Finns det något härligare än att gå upp lite tidigare på söndagmorgon för att hinna med intervaller på löpbandet innan jobb? Svar: Ja, det finns det. Den där sköna känslan efteråt varade också alldeles för kort tid - känner ingenting av det längre. Men när jag skulle registrera passet på funbeat fick jag en smärre chock. Jag har haft tre (3) (TRE!!!) vilodagar i rad. Och de har passerat helt obemärkt. När jag tänker efter vet jag ju varför: I torsdags tog jag mig välförtjänt träningsfri, eftersom jag både hade jobbintervju (som för övrigt gick väldigt bra, kändes det som) och jobb, samt hade tränat på bra mån-ons. Men sen då? Jo.. igår och i fredags jobbade jag hela dagar och hade varken tid eller ork till träning. Jaja, så är det ibland, nästa vecka blir mindre jobbintensiv då jag tar turen till Paradiset på fredag morgon, som jag längtar!! Får se vad vi slänger in för träning då, blir det långpass bland åkrarna tro?

Just det, jag kanske skulle skriva något om intervallerna? Det blev 3x3x300m på löpbandet. Det var absolut max vad jag orkade denna söndagsmorgon. Ja, och uppvärmning och nerjogg såklart.

oslo marathon nästa!

2011-09-01T21:55:00.001+02:00

Japp, då var det gjort. Anmält mig till Oslo Marathon. Japp, marathondistansen. Joråsåatte. De där långpassen som jag såg framför mig innan nästa marathon, var blev det av dem? Jaja, har ju hållt igång ganska bra hela sommaren så det ska nog gå fint tänker jag mig. Jag är faktiskt bara pepp just nu, även om jag såklart tänker på hur mycket mer jag borde tränat - men oavsett hur mycket man tränar kommer man väl alltid att tänka så, inte sant?

vem behöver duscha egentligen?

2011-09-01T13:22:00.000+02:00

Jahapp, här uppdateras så sällan att det hunnit bli en ny layout i bloggverktyget sen sist. Det hade i och för sig kunnat hända även om jag uppdaterade varje dag. Har ju blivit lite träning sen sist i alla fall. Sist jag skrev var alltså för en vecka sedan. Sedan dess har jag hunnit springa fem kilometer i lördags, innan det var dags för en väldigt lång bussresa till en 30årsfest någonstans in the middle of nowhere. Det var trevligt men blött, alltså det regnade konstant typ. Kändes det som i alla fall. Sen i måndags blev det bodybalance på kvällen, i tisdags körde jag en halvtimmes bodypump (med 5km löpning på löpbandet som uppvärmning) och så var det igår då.

Igår hade jag tänkt att jag skulle springa på löpbandet eftersom K ville till SATS och jag inte ville köra bodypump igen (träningsvärk). Men så var det plötsligt sol och då kanske det var läge att springa ute? Men var då? Hemma? Med utgångspunkt från SATS? Åkte i alla fall till SATS och tänkte att jag tar det som det kommer. Där övertygade mina kollegor mig om att jag borde springa ute, ja, då kunde jag ju inte banga på det. Hann inte mer än komma ut och över vägen innan det började regna. Jaja, det kommer nog inte så mycket regn, tänkte jag. Trodde jag. Om det regnade som in i helvete och om jag blev dyngsur och kall? Svar: ja. De första 50 minutrarna passerades i och för sig utan en tanke på att löpningen var jobbig - det enda jag klarade av att fokusera på var hur fuckings jäkla kallt det var (pardon my french). Sen började jag fokusera på att hitta hem, jag sprang ju fel ett antal gånger (även inom de första 50 minutrarna men framförallt mot slutet där jag inte sprungit tidigare utan bara kommit vilse tidigare...). Till slut svalde jag stoltheten och frågade om vägen. Och tur var väl det, för då kunde jag springa hela vägen tillbaka istället för att komma vilse på en blöt skogsstig. Summan av kardemumman blev 1,5h löpning (inklusive felspringningar, försök till att tyda markeringar och fråga om vägen), sträckan blev nästan 15km (exklusive felspringningar..). Det gick inte fort och jag hade massa energi kvar när jag kom tillbaka, men satan i gatan vad kall jag var. Hade många tankar under tiden om att jag inte skulle behöva duscha egentligen (hallå, var ju helt genomduschad!), men det har nog aldrig varit så skönt att duscha som igår. Var så kall i hela kroppen, och det varma vattnet gjorde susen.

Men... Jag tror jag vilar idag. Har trots allt varit på jobbintervju (!!!) och ska till jobbet snart.

två dagar, tre pass

2011-08-25T19:41:00.000+02:00

Jo, serru serru, här ligger man i. Eller ja. Ligger i och ligger i. Men i alla fall. Igår var jag på bodypump, passade på när K hade sin första träningsvägledning på SATS. Man skulle ju nästan kunna säga att det var premiär för mig på bodypump, men det hade ju inte varit riktigt sant. Jag har nämligen varit på bodypump flera gånger förut, säkert tre gånger tidigare. Men med flera månader, kanske till och med år mellan varje gång då. Nåja, det var jobbigt som f*n. Efteråt var mina ben som spaghetti, och jag hade svårare att gå i trappor än efter Stockholm Marathon. Det värsta är att jag inte ens överdriver. Fast det var ju skönt också. Måste skärpa mig och gå på pass lite oftare.

SÅ imorse skärpte jag mig, och gick på pass. Fast då gick jag på bodybalance, och den trogna läsaren vet ju att jag älskar bodybalance. Idag var det dock inte helt smärtfritt, med tanke på träningsvärken från igår. Fast fortfarande, sååå skönt. Längtar redan till nästa bodybalancepass, och det får jag serverat redan på måndag kväll, direkt i anslutning med mitt arbetspass = ingen risk att jag inte kommer iväg på det! Hurra. Dessutom tror jag att det kommer att hjälpa, det här med att K har skaffat träningskort nu. Slipper jag få dåligt samvete för att åka dit på kvällen när han är hemma liksom. Nu släpar jag ju bara med mig honom istället ;)

Efter bodybalancen har jag i stort sett spenderat dagen i köket: K har fikadag på jobbet imorgon, så jag har bakat två olika sorters cupcakes: chocolate&cheesecake och blackberry. De sistnämnda med björnbär som jag plockade hos mamma och pappa förra hösten.

Men, sa hon inte tre pass? Jo, det gjorde hon. Nu har jag precis kommit tillbaka från en liten löprunda nämligen. Åtta kilometer avverkades idag. Kroppen fick bestämma tempot, och jag vill lova att det gick långsamt i början. Varenda muskel gjorde sig tillkänna: lår, rumpa, bröst, ja till och med mina överarmar kändes. Aj aj aj, oj oj oj. Lilla pensionären ute på tur. Som tur var började det hela släppa vid ungefär 4,5km, och klockan stannade på 43:35, och det är ju verkligen inte fy skam med tanke på att det var en lugn återhämtningsrunda. Dock envisas låren med att göra ont så fort jag ska sätta mig eller resa mig, så löprundan verkar ju inte ha tagit bort träningsvärken... Nåväl, så kan det vara. Nu blir det dusch och så stabilt soffläge ikväll.

Ps. förlåt för massivt blogginlägg.

läkarbesök

2011-08-24T09:01:00.000+02:00

Igår var jag hos läkaren! Har fått en ny s.k "fastlege" (har bytt då den förra var ett riktigt stolpskott), och igår var jag alltså där första gången. Måste säga att jag egentligen är väldigt nöjd med den nya läkaren, han var trevlig och hade inga problem med att första svenskan eftersom hans sambo var svensk (hehe). Så kollade vi blodtrycket (som var lågt, 110/70 vill jag minnas) och tog lite blodprover. Spännande! Finns ju ingen anledning att oroa mig, men det kan alltid vara skönt att få sin goda hälsa svart på vitt på papper.

Därefter var det dags för lite löpning på jobbet (hade inte hunnit hem och träna mellan läkarbesöket och jobbet så tänkte att det var bäst att åka direkt dit och utnyttja löpbandet). Kände mig faktiskt riktigt seg, men det hade säkert något att göra med att jag tagit blodprov? Samt att det var otroligt tråkigt p.g.a ingenting på teve och ingen musik. Dålig kombo alltså. Jaja, skrapade ihop 7 km i alla fall, och nöjde mig med det.

Idag ska jag på min första jobbintervju (alltså min första sedan jag kan titulera mig som jurist/jur.kand.). Så himla spännande, är helt galet nervös. Men mest pepp. Nu ska jag ta mig i kragen lite, ska jobba lite innan det är dags för intervju. See you later, alligator.

man ba' gör't

2011-08-21T22:02:00.000+02:00

Idag har jag jobbat hela dagen, vilket egentligen var ganska tråkigt. Alltså, det är inget fel på mitt jobb, men när det är så lugnt som det var idag kan det fort bli lite långtråkigt. Att jag redan efter någon timme kände mig trött i fötterna hjälpte inte heller. Regnet stod som spön i backen utanför, vilket ytterligare spädde på trötthetskänslan - mörkt ute är lika med mörkare inne. Här kan vi också dra slutsatsen att det bara kommer bli värre from now on (även om jag kan vara ett stort fan av höstmys med tända ljus etc.). En ljuspunkt var dock att K kom förbi och blev medlem på SATS - nu har vi ett superbra erbjudande, 99kr för augusti och september och då får man dessutom en supersnygg träningsbag. Eftersom K är så hjärtlig och bra på alla sätt och vis valde han såklart en rosa bag som matchar hans personlighet (eller min då). Ska ta bild och lägga upp någon dag.

Anyhow. Kom hem vid halv åtta och så åt vi lite middag och sen ville jag typ lägga mig och sova. Jag visste ju att det skulle bli så på förhand, så jag hade bett K att tvinga mig ut på en femkilometersrunda. Eftersom K är så hjärtlig och bra på alla sätt och vis, och dessutom älskar att plåga mig (obs skämt) så tog han uppgiften på största allvar och tvingade med mig ut. Första stegen gäspade jag och trodde att jag skulle falla ihop om någon meter, men efter att gäspningarna lagt sig kände jag att kroppen faktiskt var rätt pigg. Pinnade på för fullt och någonstans halvvägs insåg jag (mentalt) att detta nog inte kommer gå vägen, eftersom jag sprungit rätt fort. Hade ingen klocka på mig idag och valde att inte fråga K om tiden, men jag kände ju att det gick fort liksom. Bestämde mig för att bara mosa på istället - det får bära eller brista typ. Jag var ju trots allt redan halvvägs, och vad var det värsta som kunde hända egentligen?

Mot slutet blev det tungt, men jag tänkte "mosa mosa mosa" (okej kanske inte riktigt men typ). Sista biten trodde jag att det var spyrisk, men det var bara falskt alarm, tur. Klockan stannade i alla fall på 24:38, och det är ju betydligt snabbare än min komfortzon. Kanske jag blir snabbare trots allt? (Känns som om jag skrivit det tusen gånger på sistone...) Detta trots att jag hade mina "långsamma skor" idag, d.v.s mina gamla gamla gt-2140. Fina grejer.

Cykelbilden ovan har ingenting med inlägget i övrigt att göra, men jag tycker den är ganska fin. Då var jag också typ spytrött. Jag är verkligen ingen cyklist.

let your body decide

2011-08-17T12:32:00.000+02:00

Hejhej! Här sitter jag och eftersvettas. Var ju tvungen att släpa mig ut på en löprunda innan jobbet idag, eftersom jag vilade igår (och resten av veckan kommer bli ganska stressig vill jag tro). Om kroppen hade fått bestämma hade jag nog gått och lagt mig på soffan en timme, men såhär i efterhand tror jag att en liten löprunda gav minst lika mycket energi. Troligtvis mer...

Tanken var i alla fall att jag skulle låta kroppen bestämma - "let your body decide" gick på repeat inne i huvudet. Åtta kilometer var i alla fall planen, och jag räknade med att kroppen skulle bestämma långsamt långsamt, särskilt efter urladdningen i måndags. När de sex första kilometrarna hade avverkats på samma tid, om inte snabbare, än i måndags (är så himla dålig på att komma ihåg "mellantider"), började det kännas tungt. Jag var lite förvånad, varför hade kroppen lagt ett så högt tempo? Jaja, det var ju ingen stress, nu kändes det tungt, så då får kroppen sänka tempot då. Döm om min förvåning när jag stoppade klockan på 40:30 - 22 sekunder snabbare än i måndags? Utan att ens pressa mig?

Well, I'm on a roll. Hoppas bara det håller i sig i några veckor till... Nu är det dags att duscha och så gå till jobbet, men först ska ni få ett litet "musiktips". Denna låt gick nämligen på repeat i mitt huvud idag (eftersom min ipod inte längre fungerar så springer jag numer utan musik...)

hipp hipp hurra!

2011-08-16T20:38:00.000+02:00

För idag är det min födelsedag! Ingen träning idag, kände mig trött och hängig. Det hade säkert något att göra med att jag var uppe i ottan. Eller rättare sagt: jag blev uppvaktad av min fina älskling tidigt imorse, och då fick jag äntligen öppna det stora lila paketet! Det innehöll en nespresso-maskin, det har jag önskat mig hur länge som helst så jag blev sjuuuukt glad! Hurra! Annars så har jag ätit god middag, druckit gudagott kaffe och bara chillaxat. Födelsedagstårta får vänta till helgen. Imorgon är det tillbaka till verkligheten, med både träning och jobb på schemat. Hej så länge!

det var som själva...

2011-08-15T22:29:00.000+02:00

Nämen, se på makan! Det finns fortfarande läsare här på bloggen trots att jag varit en urusel bloggare nu under sommaren. Det gör mig riktigt glad att se. Som en liten för tidig födelsedagspresent nästan! Ja, jag är typ fem år när det kommer till min födelsedag. Pratar om den låååångt i förväg så att ingen ska missa osv... Nu står det ett stort lila paket på matbordet här i vardagsrummet, och bara RETAR mig för att jag inte får öppna det. Antar att K placerat det där för att det är för stort för att gömma? Eller vill han bara att jag ska se det hela tiden och sukta? Det funkar i så fall...

Nåväl, nog om detta. Idag har det blivit löpning. Att springa på måndagar har jag kommit på är väldigt bra. Dels maximerar det möjligheterna att samla ihop kilometrar och antal pass per vecka (även om jag oftast slutar på 3-4 i veckan ändå) och så känner man sig extra duktig. För mig som är en rabiat måndagshatare blir det ju bara ännu mer cred de måndagar jag orkar springa. Tänk att jag orkat göra något mer än gå upp ur sängen, fastän det bara är måndag! Haha. Kan ni förstå hur deppigt det var förra året, att fylla år på en MÅNDAG. En jobbmåndag dessutom. I Helsingborg! Nej, fy sjutton. Det gör vi inte om. Men juste. Vi sprang. K bah "åtta lugna eller?" och jag bah "ahh visst". Fast när jag säger åtta lugna brukar jag mena åtta lugna, alltså typ långsamma och slappa. Det kanske betyder något annat på norska? På andra varvet konstaterade jag i alla fall att jag inte skulle registrera passet som lugnt. För att kompensera tänkte jag att jag skulle se hur fort det kunde gå, och eventuellt hur långt jag skulle klara av innan jag dog (om det skulle ske innan åtta kilometer var över alltså). Det gick ganska fort, för att vara mig - de sista fyra km avverkades på 19:25. Det är snabbdistans för mig i alla fall...

Annars har jag slavat i köket hela dagen känns det som. Igår också förresten, bakade hur mycket bröd som helst. Idag kokade jag bönor och så gjorde jag två olika sorters bönbiffar att frysa in, och sen lagade jag pizza från scratch till middag. Det var gottinamnam. Vad jag inte har gjort däremot, det är tårta. Det får jag väl göra imorgon, för jag räknar inte med att K kommer slänga ihop en tårta sådär på morgonkvisten innan jobbet. Men han är ganska fin ändå han. Nu ska jag gå och lukta lite på paketet och se om det ligger en hundvalp där i.

(PS OBS etc det ligger inte en hundvalp där i alltså. Det hade varit djurplågeri. Men jag hade gärna fått mig en hundvalp.)

monday, monday, monday

2011-08-15T11:31:00.000+02:00

Idag är det måndag, och således slut på semestern. Eller ja, jag ska inte jobba förrän på onsdag. Fördelen, och nackdelen, med att inte ha ett fast jobb. Nåväl, min kära är återigen på jobb, och jag har lagt över bilder från kameran till datorn. Semesterbilder. Sommarbilder. Det verkar som om sommaren redan är över, utanför fönstret regnar det och temperaturen liknar inte på sensommarvärme utan snarare höst. Förut har alltid hösten varit en slags nystart. Ny termin med allt vad det innebär; ny kalender, nya pennor, nya kurser. Den här hösten är annorlunda. Jag är klar med skolan, men jag har inte fått mig ett ordentligt jobb ännu. Jag har inga nya storartade utmaningar i träningen. Äh, jag svamlar.

Imorgon fyller jag år, men jag har redan fått en födelsedagspresent från mina fina föräldrar. Nya skor! Det var på tiden. Blev ett par nya Asics Gel DS-trainers (16), provade massa annat men till syvende och sist var det de enda skorna som kändes rätt.

finisarna

en liten spexbild innan premiärturen..

långpasslördag

2011-08-13T14:23:00.000+02:00

Idag var det planlagt långpass, 20 km, något som inte helt lockade när jag vaknade av att K gick upp, och jag fortfarande kände mig helt död (läs: outvilad). Slumrade lite till men pga dåligt samvete fick jag inte till att somna om ordentligt, utan tänkte istället bara på att jag borde gå upp. Så det gjorde jag då. Frukost avklarades och så lite väntan på att maten skulle lägga sig i magen (ja ni fattar). Redan från första steget kändes det att det skulle bli jobbigt, men tydligen sprang jag ganska snabbt första kilometern. Insåg att det inte skulle vara hållbart i ytterligare 20 km (ja, nu hade planen ändrats enligt önskemål från K). Försökte sakta ner men hastigheten låg på under 6 min/km konstant. Jaja, bara flyt på då.

Kändes helt okej, tills benen blev trötta, och då var det typ 5km kvar eller något? WTF? Redan? Nåja, fortsatte att hålla ett tempo som låg under sex minuter hela tiden, men när K med drygt 1,5km kvar drog iväg hade jag ingen chans att hålla jämna steg. Puffade på i min egen fart, stannade klockan på 1:55:36, och det är ju inte fy skam. Men ja, behöver definitivt fler långpass i benen innan Oslo Marathon. Har sex veckor på mig att fixa det...

Och ja, jag får vänja mig vid att K är man och att jag inte längre kommer kunna hålla jämna steg med honom. Ser framemot att få mitt halvmarapers (lol har ju bara sprungit halvmara en gång ju) krossat om sex veckor! Frågan är bara med hur mycket?

över gränsen

2011-08-12T00:19:00.000+02:00

Nu är vi hemma igen, efter en härlig vistelse i Skåne. Och ja, vi har sprungit lite! Det blev fem rundor i Skåne, och så har vi hunnit med en här på hemmaplan igen - men att skriva om dem skulle bli bara bli tradigt. Kan istället summera det viktigaste:

Vi har cyklat! Två stycken rundor, och gudarna ska veta att det var jobbigt. Jag är ju absolut ingen cykeltjej, så det kändes i "cykelmusklerna". Och rumpan. Ajajaj. Vad jag har lärt mig av detta? Jo, det blåser i Skåne. Mycket.
Jag har badat med Queenie (mammas häst). Det var superkul, även fast det började regna like crazy. Queenie var en blandning av jättefeg och väldigt modig, gulligt.
Vi har gått promenader med hundarna (såklart).
Vi har badat i bräckt, kallt vatten. För att komma i var vi tvungna att vada genom ännu kallare (iskallt) forsande vatten som var så strömt att det knappt gick att gå genom.
Vi har sett Säkert, The Ark och Håkan Hellström på Sofiero i Helsingborg. Så himla fint och bra!
Sist men inte minst: vi har varit lediga och bara haft det skönt, ätit och druckit gott. Fan vad det är fint att komma hem till mamma och pappa och bara vara.

Nu ska jag sova, men det kommer säkert bildbevis på både det ena och det andra framöver.

semestermode

2011-08-01T00:18:00.000+02:00

Och nej, jag pratar inte om kläder (fast det hade jag kunnat göra, för fy sjutton vad det är skönt att äntligen kunna ha sommarklänningar på sig!). Men jag har ju semester nu, och jag känner att bloggen blir lidande. Inklusive mitt bloggläsande. Men så kan det få vara. Just nu vårdar jag kropp och själ och hjärta med god mat, lagom med träning, massa sol och bad och så att bara få spendera tid med min älskling. Passar på att skriva nu medan han står i duschen...

Idag hade vi två saker på schemat: långpass och tvätt. Ute var det strålande sommarväder så medan vi satt i solen på balkongen och åt frukost (äntligen så varmt och fint att man kan göra det!) la vi lite andra planer. Vi bestämde oss för att komma igång med tvättandet (vi har varit borta i en vecka och ska bort igen imorgon), och så direkt in till stan för att lägga blommor vid Domkirken. Det var en helt otrolig stämning där, har aldrig sett så mycket blommor och kärlek och respekt någonsin tidigare tror jag. När jag var på väg att börja gråta gick vi därifrån - när the waterworks sätter igång finns det ingen hejd på det, och det stod inte på planen idag. Så gick vi och köpte glass istället vid Spikersuppa (är det så man skriver det?) och sen promenerade vi ned till Vippetangen och tog första bästa båt som kom. Den tog oss med till Nakholmen, och det visade sig vara ett riktigt smultronställe. Så gulliga små stugor och trädgårdar, och så hittade vi några klippor där vi la oss och solade. Det var stora vågor men till slut vågade jag mig i ändå och det var jag glad för! Det var så varmt i vattnet och roligt med vågorna - men jag höll mig nära land för säkerhets skull.

Just det, det här var en tränings-/löparblogg ja... Jo vi kom ju hem till slut, och då åt vi en god middag med hemlagad potatissallad (all ära för den går till K), kantareller, sparris och bruschetta. Det var NAM NAM NAM. När maten lagt sig var det dags för det där långpasset. Ni trodde väl inte att vi hade strukit det från schemat? 20km var planen och så blev det således. Därmed har jag den stora äran att gratulera K till sin längsta löptur hittills! Och vad gäller mig själv... fy sjutton vad skönt! Men jag tror mina älskade ds trainers har börjat sjunga på den sista refrängen - i vart fall vad gäller långpasskomfort...

Imorgon tar vi turen till København medelst BÅT!!! Längtar. Ska försöka uppdatera lite oftare, men man vet ju aldrig. Två veckor semester kvar - och sen fyller jag år! Puss och kram på er, livet är härligt :)

tiden går och vi med den...

2011-07-28T18:53:00.000+02:00

Herregud, vilken vecka det varit! Alltför länge sedan jag skrev något här, men så mycket har hänt och jag har knappt varit hemma. Terror på hemmaplan, en explosion som hördes när vi satt och åt på köket följt av den mest vedervärdiga skjutningen någonsin typ? Var helt i chock ett tag, men har återhämtat mig. Och ja, jag har tränat sedan sist jag skrev.

I fredags hann jag klämma in världens kortaste träningspass tack vare att en snäll kollega jobbade sista timmen för mig. Det blev fyra kilometer "snabbdistans" på löpbandet och var i princip spyjobbigt. Sedan var jag på hyttetur under helgen, och åkte direkt vidare till Horten på söndagen. Väl framme i Horten har jag dock hunnit springa lite: fem kilometer i måndags och milen igår. Och så hundpromenader och en cykeltur!

Utöver det äter vi gott, badar och solar. Dricker lite vin och har det fint - så som det ska vara på semester. Nu ska jag göra mig i ordning för att gå ut och äta. Livet är allt bra fint!

en använd disktrasa

2011-07-20T10:11:00.000+02:00

Ibland är det inte lätt att vara mig. Eller, det är väl inte lätt alltid för någon. Igår jobbade jag åtta timmar med start klockan 6.15, och det kan jag meddela verkligen ligger på smärtgränsen för mig. Kvart över sex, borde man inte fortfarande ligga i sängen och sova då? Dessutom var dagen lite jobbigare än en arbetsdag normalt är, då varken internet eller telefoner fungerade. Sådant tycker jag kan vara väldigt påfrestande, även när det är lite folk. Nåväl. Efter jobbet kom jag hem och var helt slut. Jag åt lite och så gick jag och la mig, försökte sova. Dessvärre tyckte min kropp att det var bättre med hjärtklappning i en timme än sömn, och vips var K hemma, och jag som lovat löpning...

Förklarade för honom att jag kände mig som en använd disktrasa och att det typ.. kunde bli 6km. Gående. Men det menade jag inte, eller det gjorde jag kanske visst. Nej förresten, det gjorde jag nog inte. Men det var så det kändes. Nåväl, båda två var rätt trötta kändes det som, så lugnt tempo stod i alla fall på schemat. Åtta kilometer blev det, tiden blev ganska bra med tanke på att tempot generellt sett kändes som ganska lugnt.

Slutsats: min lägsta hastighet har höjts, min högsta är oförändrad. Om det fortsätter så här kommer snart min lägsta hastighet vara min högsta hastighet, och då kommer jag bara ha en hastighet. Oj, vilka visdomsord.

För övrigt borde jag börja blogga om min träning samma dag som jag utför den igen. Varför glömmer jag alltid det?

crash and burn

2011-07-18T17:39:00.000+02:00

Ja, idag var det rätt in i väggen. Pang bom. Hade planlagt att köra såna här intervaller... fast ja, lite snabbare då. Efter två uppvärmningskilometrar ökade jag hastigheten till 16km/h. Och det var ju.. lite mer än lite snabbare. Haha. Klarade fyra stycken 60sek-intervaller, sen var det rätt in i väggen. Inte bra alls! Avslutade med tre kilometer i någon slags halvsnabb hastighet, bara för att det skulle bli något överhuvudtaget. Nåväl, det jag har lärt mig idag är att jag klarar intervaller snabbare än 15km/h, men inte så fort som 16km/h.

joråsåatte

2011-07-18T11:55:00.000+02:00

Hej hej hej, från världens för närvarande tråkigaste bloggare (?). Igår vid frukosten frågade jag K om han skulle springa. "Jag har funderat på att kanske ta en tur, vill du följa med?" svarade han. Följa med? Om jag vill följa med? Jag har minsann redan planerat att springa - minst 12km! Okej okej, det bestämdes att vi skulle springa tillsammans, minst tolv.

En jobbansökan senare (jag HATAR att söka jobb) var det dags att bege sig ut. Problemet var bara att det börjat regna. Mycket. Jag som hatar regn. Nej, jag tänker i vart fall inte springa i regnet! Men, K har lärt sig av mig att vara envis (tydligen?) och till slut stod jag påklädd utanför dörren. MAX ett varv! (Dvs fyra kilometer). Buhuhuhuuuu det regnar och är kallt och äckligt! "Ska vi vända?" frågade han. Neeeej jag sa ETT VARV nu springer vi buhuhuhu. Efter två kilometer: OKEJ vi tar väl ett varv till då :( mutter mutter mutter. Efter fem kilometer: OKEJ nu är jag redan blöt så nu kan vi väl lika gärna springa tolv kilometer då.

Och det gjorde vi. Tolv kilometer alltså. Inte ett steg längre. Så mycket disciplin har jag faktiskt inte. Men jag måste säga att jag är ganska stolt över att jag faktiskt tog mig igenom tolv kilometer i regn, och dessutom alltså kom upp till det jag hade satt som lägsta gräns för dagen. Kan väl tacka K för att jag överhuvudtaget kom ut, men när vi väl var ute var det nog mest mitt eget huvud som fick mig att springa längre än det där första varvet. För övrigt var det mycket lättare igår än de två andra passen förra veckan. Bättre näringsintag? Ja, det vill jag tro!

tunga ben

2011-07-14T10:53:00.000+02:00

Fyfasiken alltså. Igår skulle jag springa 8km tillsammans med K, och man kan gott säga att jag var ett ankare då... Från första sekund var det som att springa i någon sorts tjock gelé, och det gick inte över. Så jobbigt borde det inte vara för mig att springa 8km (eller 20 ens!). Men det var det. Tog mig runt i alla fall, trots extremt ont i nyckelbenet sista 2,5km (ca). Stannade klockan på 42:16 vilket ju inte är FY SKAM men det är absolut inget att stoltsera med heller..

Min enda teori för närvarande är att jag de senaste dagarna ätit lite dåligt (mackor och yoghurt) och fått i mig ett underskott av kalorier... Slutsats vi kan dra av detta: det går inte att träna bra om man äter dåligt. Tell me something new...

måndag igen

2011-07-11T16:01:00.000+02:00

Ja, så var det måndag igen. Ny vecka, nya tag osv. Eller äh, vad vet jag? Vad är det för nya tag jag ska ta? Kan inte påstå att jag är någon måndagsperson direkt (snarare motsatsen) och idag var jag trött. Sov länge. Fixade lite på balkongen men tappade lusten på grund av den växlande molnigheten. Jaja, till slut var det väl bara att snöra på sig skorna istället för att skjuta upp rundan. Det hela började faktiskt rätt bra, temperaturen var inte så som den borde vara en dag mitt i juli, utan snarare mitt i april... Och det var ju ganska lämpligt eftersom klockan var mitt på dagen och man vill helst inte springa mitt på dagen i sommarvärme. Så då gick det ganska bra faktiskt, helt okej fart osv (försöker ju bli snabbare nu vet ni), och första varvet (springer ju allt som oftast en fyra kilometer lång runda) gick på 20:45. Trodde att jag kanske skulle kunna drämma till och gå in på 40min totalt (ett andra varv på 19:15 alltså), men så kom solen. Den där solen som jag älskar, ja herregud, ni som känner mig vet att jag avgudar den. Det innebar ju dock att temperaturen steg och andra varvet kändes plötsligt olidligt tungt. Stannade klockan på 41:45, det får väl räknas som okej, med tanke på förutsättningarna.

(Jag skrev långt om min irritation över att inte bli stabilare och snabbare, men tog bort det igen. Hur mycket kan jag gnälla om det egentligen?)

you better shape up...

2011-07-08T23:14:00.000+02:00

Ja, sanna mina ord, det behöver jag verkligen. I två bemärkelser, minst.

Igår var jag på en riktig shape-klass på SATS (dvs 55min istället för 30), och det var faktiskt mycket roligare än den jag var på förra veckan. Och tuffare... Men det är ju också då jag märker hur mycket svagare min kropp har blivit... Dags att ändra på det med andra ord! Mer shape, mer bodypump, mer styrka. Måste bara göra det. Dessvärre passar mitt schema väldigt dåligt i förhållande till grupptimmarna nu i sommar, men jag får försöka lösa det. Nu är det slut på lugna löppass och ingen styrketräning. Skärpning!

Ja, det där andra då. Har varit en riktig slarvmaja igår och idag. Igår glömde jag busskortet och satt med hjärtat i halsgropen de fyra minutrarna jag åkte buss till jobbet... Idag fick jag med mig busskortet men istället lyckades jag glömma: plånbok, matlåda och nycklar. Vad ska jag glömma imorgon? Skor? Kläder? Några kroppsdelar? Ingen jäkla ordning!

Förresten missade jag bussen på vägen hem. Det var ungefär lika oaktuellt att gå två kilometer i spöregn som att vänta 25 minuter på nästa buss, så vad gör man? Man biter ihop och sätter fart på de så kallade löparbenen. Uffa meg, det var inte någon härlig tur. Träningsvärk som attan, inte ätit sedan lunch för åtta timmar sen (!!!) så superhungrig och trött... Och så regnet förstås! Men nu, nu är det läggdags i alla fall.

löpbandsintervaller

2011-07-08T15:35:00.000+02:00

På sista tiden har jag varit lite frustrerad över att jag inte blir snabbare. Jag tycker fortfarande att 12km/h är smärtsamt och blir spyfärdig av det, samtidigt som 10km/h känns så långsamt att jag nästan lika gärna kunde gå... Och ja, jag har väl insett att här behövs mer intervaller, så att jag kan vänja kroppen vid högre hastighet. Snabbdistans är inte tillräckligt. Så idag var det väl bara att bita ihop och ta itu med intervaller. Det passade egentligen ganska bra, för bussarnas sommartider och mina jobbtider går inte riktigt ihop. Så, lika bra att utnyttja den extra tiden på jobbet till träning (eftersom en halvtimme inte är nog till träning tog jag mig alltså hemifrån ytterligare en timme tidigare). Löpbandsintervaller alltså...

Det finns ju många olika sätt att genomföra intervaller på, och nu under vintern/våren har jag ju följt ett schema med såväl korta som långa intervaller, kombinerat med backintervaller. Själv är jag inte så bevandrad på området utan har gjort vad jag blivit tillsagd, och därför kände jag en viss osäkerhet inför vad jag skulle köra för intervaller. Mitt i all osäkerhet kom jag på ett annat upplägg som jag körde för länge sedan med PT-Viktor, och som jag svimmade sist jag försökte köra. Tänkte att det vore intressant att prova, men såklart med försiktighet och insikt om vad som hände sist. Är ju bättre tränad nu än jag var då, och dessutom har kroppen klarat av andra intervallpass med ståvila, så det borde ju fungera?

Upplägget var i alla fall såhär: först uppvärmning (på den tiden var det lite gång och lite lätt jogg, nu när jag är i bättre form körde jag två kilometer i sexminuterstempo), därefter själva intervallerna och så såklart nerjogg (samma som uppvärmningen). Intervallerna var 10x60sek med 30sek ståvila mellan. Hastigheten la jag på 15km/h - jag vet att jag klarar någon/några kilometer på 13km/h och strax däröver, och nu var ju tanken att jag skulle få igång benen och vänja mig vid högre hastigheter. Samtidigt ville jag inte ha för hög hastighet med tanke på vad som hände sist, och såklart risken att behöva bryta tidigare än planerat. Efter tredje intervallen fick jag ett litet blodtrycksfall men inget ohanterbart och det verkar som att själva ståendet är värre än springandet för blodtrycket. Slutförde alla tio och kunde nöjt konstatera att nästa vecka blir det favorit i repris - fast då snäppet snabbare!

hmmmm

2011-07-07T14:04:00.000+02:00

Man skulle nästan kunnat tro att jag gått på sommerferie... Så är ju inte fallet, alls. Meeen. För en vecka sen sprang jag åtta sjukt tunga kilometer på löpbandet, det var så jobbigt att jag nästan skämdes. Eftersom jag i övrigt inte kände mig i så dålig form (så där generellt sett) skyller jag på att luftkonditioneringen inte fungerade! Avslutade den dagen med en halvtimmes shape-pass - något jag inte är beredd att recensera riktigt än. Kändes inte så jobbigt just då, men gav mig i alla fall tillräckligt med träningsvärk, kan man ju säga.

Efter det blev det lite längre vila än planlagt. Mamma kom på besök och jag följde med till Skåne. Som ett naturligt resultat av detta (?) blev det ingen träning igen förrän i tisdags... Men då blev det iaf strax över milen i ett väldigt varmt Skåne - trots att klockan var över åtta när jag gav mig ut kämpade jag mot instinkten att korta av rundan på grund av att det var så varmt. Sen igår var jag på Falsterbo hela dagen och åkte direkt till flygplatsen efteråt, så då blev det ingen träning.

Nu ska jag jobba nio dagar i sträck, så något "vilodag på jobbdag" känns ju inte aktuellt, varför jag klämde in en femkilometersrunda innan jobbet idag. Hann precis innanför dörren innan det började åska (då regnade det redan) och stressade mig iväg till jobbet (där jag befinner mig nu). Har förresten hämtat ut mitt examensbevis idag. Med kollektivtrafik hade det tagit 41 minuter enkel resa, själv valde jag att traska och då tog det totalt 40 minuter fram och tillbaka.

Juste. Måste bara berätta att jag badade i havet utanför Ystad (SVERIGE) i tisdags och det var inte ens kallt. Herregud, varför bor jag i Norge?

eftermiddagslur eller eftermiddagstur?

2011-06-28T21:53:00.000+02:00

Idag har inte riktigt varit "min dag" och plötsligt så vaknade jag av att K kom innanför dörren. Vaknade? Ja, inte för att jag hade haft några planer på att sova eller så. Nej, det var en oväntad eftermiddagslur som hade fångat mig i sitt grepp. Redo för en löptur? frågade mannen. Kunde jag svara nej? Såklart jag var redo... eller ... sova.... okej. Klädde på mig. På med skorna. Och gud för några tunga jäkla ben. Trött i huvudet... sova.... Men jag fick chefa över tempot, ingen stress, bara låt benen springa som de vill, sluta kolla på klockan. Det hela blev faktiskt riktigt bra. En runda på åtta kilometer som efter en stund faktiskt kändes riktigt bra. Vi avslutade med en spurt som verkligen klämde ur det sista ur mig. Härligt. Men nu vill jag faktiskt bara sova.........

kort långpass

2011-06-26T14:06:00.000+02:00

Igår var det äntligen "okej" väder. Det vill säga att vädret var inte svinkallt, spöregn eller höstvindar. Istället var det "växlande molnighet" och en temperatur som kröp sig upp mot 20 (tror inte den kom hela vägen dit dock)... Hur som helst hade jag och K planerat långpass. K är inte så van vid långpass och jag har inte sprungit långpass sedan maran, så ett (för mig) relativt kort långpass kändes helt på sin plats. Fyra varv på 4k-rundan beslutade vi oss för. Och åh, vad det var skönt! Enda nackdelen som jag kan se såhär i efterhand var att vi inte hade någon vätska med oss, men vi överlevde ju trots det. Vi var ute i 1h27min och det var bara härligt. Fler långpass! Längre långpass! Mer mer mer långpass!

... men nästa gång tar jag med mig något att dricka.

Kvällen spenderades på Champagnerias uteservering, vår första riktiga "date". Det var min födelsedagspresent till K (det var ju länge sen han fyllde år, men vi hade bestämt uteservering och det är det inte många av i januari...). Goda goda tapas och två flaskor cava blev det i alla fall - nam!

uppdatering:

2011-06-23T23:00:00.000+02:00

Ja, här var det ju lite dåligt med uppdateringar kan man väl säga. Hur som helst. I tisdags sprang jag med K. Det var en sorglig historia, eller ja... Han ville springa fort och det ville ju jag också. Men medans jag är van med lugn uppvärmning innan det snabba är han lite mer sådär.. Pang på rödbetan. Så att säga. Vilket resulterade i att jag flåsade och pustade som en liten gris efter två kilometer (två snabba!). Så jag sa att han skulle fortsätta utan mig, men som den ädle riddare (?) han är ville han inte lämna mig... Vilket gav mig dåligt samvete för att jag sinkade honom. Så jag bestämde mig för att bryta efter bara fyra kilometer så att han skulle kunna fortsätta snabbare på slutet. Jajaja. Det var det. (Till mitt försvar gick de fyra fort för att vara mig!)

Nåväl, igår bestämde jag mig för att träna själv. Jag hade lite tid att döda mellan mitt jobbpass och min massagetid (som var på jobbet) så löpbandet fick duga. Smällde till med massa snabba kilometrar, blev totalt 12,5km på en timme exakt. Då hade jag en kilometer uppvärmning och sedan snabbsnabbt. Hihi. Blir ju bara snabbare och snabbare jag, men har inte en chans mot K. På lördag ska vi dock springa långpass, den ligan tror jag fortfarande att jag leder... Än så länge.

Apropå massage förresten. Har haft så himla ont i nacke och axlar så jag beställde tid hos vår massör på SATS. Fy fasiken så bra hon är! Men ajsing bajsing vad spänd och stel jag är, har fått stretchövningar men borde nog börja med någon styrka för ryggen. Övre delen av ryggen då typ... Imorgon är det midsommar, om jag är PEPP? Om jag är!

iformløpet, 46:51

2011-06-19T21:54:00.000+02:00

Jag har en hel del tankar om iform-løpet som gick av stapeln i Oslo igår. En del bra men alltför mycket dåligt. Trist, men jag ska inte ödsla tid på att skriva om det i bloggen just nu i alla fall. Det får bli en annan gång. För just nu vill jag bara meddela två saker:

kom i mål på 46:51 igår
jag är inte helt säker men jag tror att mina föräldrar just har givit mig en häst (!) i examenspresent. är det möjligt?

Herregud, I need some air to clear my head.

tråååkigt

2011-06-17T19:38:00.000+02:00

Okej. Idag gjorde jag något som jag inte har gjort förut. Jag gjorde som det står i så många träningsprogram att man ska göra dagen innan ett lopp. Springa tre kilometer i lugnt tempo. Det gjorde jag alltså. På löpband, eftersom det regnade något helt jäkligt. Tre kilometer på sjutton minuter är fruktansvärt tråkigt. Alltså. Det var så långsamt, och så kort. Normalt springer man väl långsamt och långt, eller snabbt och kort? Svettig blev jag, men det berodde nog också en del på temperaturen, men något flås? Nej, inte mycket av den varan. Inga adrenalinkickar, ingen pigghetskänsla efteråt. Bara... ingenting. Jaha, var det här allt liksom? Om det funkar återstår väl att se då, haha. Jag är sååå redo.

åtta lugna...

2011-06-16T11:44:00.000+02:00

sa K innan vi begav oss ut igår. Åtta lugna kilometer blev det också, men om inte jag hade tvingat honom till att ta det lugnt även sista kilometern är det inte så säkert att det blivit så... Efter sju kilometer som vi tvingat oss själva till att verkligen springa luuugnt, med ett ständigt öga på klockan, så började han plötsligt att gasa på. Vad gör du, frågade jag, drar du iväg nu? Till svar fick jag att det bara var en kilometer kvar. Jodå, det var ju sant, men sa vi inte åtta lugna? Inte sju lugna och en kilometer spurt... Min invändning verkade inte vara så populär men han höll sig i skinnet i alla fall.

Kommer han någonsin att erkänna att det kan vara skönt att inte ta ut sig helt? Kommer han någonsin att tro att det kan vara nyckeln till framgång? Jag vet inte. Allt jag vet är att åtta lugna kilometer verkligen kändes bra igår, och jag är redo för iform-løpet på lördag. Jag har lovat mig själv att ta det lugnt, men vi får väl se om jag klarar att hålla mig i skinnet?

effektiv är bara förnamnet.

2011-06-14T21:37:00.000+02:00

Idag stod följande på jobbschemat:

12.15-16 receptionen

17-20 minisats

20-22.15 receptionen

Med ett sådant schema får man antingen vara påhittig eller effektiv. Eller både och. Så när jag hade en timmes paus mellan fyra och fem var det ju bara att slänga på sig träningskläderna, knyta löparskorna och kasta mig på ett löpband. Tur att jag har "nära till gymmet", så att säga... Blev en kilometer uppvärmning och 5km snabbdistans, innan jag slängde i mig en yoghurt medans jag eftersvettades lite, och sen snabbdusch. Nu är jag snart klar på jobb och måste erkänna att jag känner mig väldigt effektiv!

rainy days

2011-06-11T14:12:00.000+02:00

Ja, ingen sol i sikte här inte. Igår var det riktigt jäkligt väder alltså, och efter en lång dag på jobbet var jag långt ifrån motiverad till något alls. Kände mig "liten" och ville bara lägga mig i sängen typ... Men K stod på och envisades med att vi skulle ut och springa en kort tur i alla fall, och tur var det! Det kändes så himla bra hela vägen! En snabb femkilometersrunda blev det, inte särskilt långt men jag är nöjd ändå, passar på att utnyttja sista återhämtningsdagarna till fullo ;)

Imorse hade jag planlagt en liten svängom på mina kära gamla vän löpbandet innan jobbet, men när jag vaknade kändes det plötsligt helt onödigt. Varför skulle jag tvinga mig upp i ottan, för att träna innan 8,5h på jobb och sen vidare på fest? Beslöt mig ganska fort för att sova en extra timme istället. Vi får väl se om det blir någon träning imorgon kväll, men det är ytterst tveksamt... Skyller på återhämtningsvecka!

hej och hå

2011-06-09T11:06:00.000+02:00

I helgen har det varit SÅ fint väder, och jag och K var på silverbröllopsfest i Horten (om ni vill se lite mer bilder från Horten rekommenderar jag att ni kikar in på min andra blogg). Härligt var ordet. Nu är vädret... well, less than perfect. Regn regn regn. Träningsmässigt har det blivit en del vila för mig, dels på grund av att vi var i Horten i helgen, dels på grund av massa stress med uppsatsen (förut gnällde jag om väntan, nu om stressen?), men nu är allt klart. Inte bara klart - med fint betyg dessutom! Nu väntar jag på handläggningen som ska ge mig min efterlängtade examen! Men med slutet på en era väntar början på en ny: jobbsökandet...

Nåväl, igår blev det i alla fall en runda på kvällen, 6 kilometer avverkades och det kändes som om några dagars vila gjort kroppen gott. Idag är jag ledig, så jag hoppas att regnet lättar så jag slipper springa i ösregnet... I övrigt så hoppas jag på att snart kunna unna mig ett par nya skor då min älskade rosa ds trainers verkar sjunga på sista refrängen... Hej så länge!

sommar inatt

2011-06-03T19:45:00.001+02:00

svettig tjej!

Jorå, idag är det sommar. Första riktiga sommardagen här i Oslo känns det som? Och såklart skulle jag ut på en runda. Svetten rann som aldrig förr och det var tungt. Jag klarar inte heller riktigt av att springa så långsamt som jag borde, fastän jag försöker och försöker. Blev fyra kilometer idag, det kändes tungt och sista 500m hade jag kramp i magen. Ingen anledning att pusha mig själv när jag är i återhämtningsfas tänkte jag. Gud så svettig jag var, det bara raaann om mig när jag kom innanför dörren - heeeelt sjukt! I helgen har jag bara tänkt vila :)

sorry, måste bara visa hur EXTREMT svettig jag var när jag kom hem!

är inte helt färdig med att beundra mig själv ännu

2011-06-03T14:58:00.001+02:00

trött och glad!

måste ju prova tröjan...

hur fin som helst!

nu är jag klar. over and out.

återhämtning, dag fyra, pass två

2011-06-01T19:54:00.001+02:00

Det här med återhämtning. Not so much fun egentligen. När man är helt hög på lycka och stolthet efter sin senaste prestation (!!!) så känns det sådär att tarva runt på lugna korta pass. Jag inser ju att det är precis vad kroppen behöver och orkar med, men mentalt känner jag mig så himla mycket bättre. Nåväl, får väl nöja mig med tanken på att jag är bättre än lugna återhämtningspass...

Idag blev det åtta kilometer, två varv på samma runda (som alltså är fyra kilometer). Funderade på att sluta efter ett varv, men ärligt talat, så svag är inte kroppen. Tänkte jag. Och två varv funkade bra. Det var skönt att komma in sen, men inte så att jag stupade innanför dörren liksom. Inte ens i närheten faktiskt.

Men jag mår lite konstigt. Tror egentligen mest att det är mentalt. Det är inte sådan där efter maran-depp, inte alls, känner bara pepp i efterdyningarna av den. Det är mer en gnagande känsla av oro... Har ju skickat in min uppsats (sista delen av min juristutbildning) men har fortfarande inte fått något feedback, så just nu befinner jag mig lite i ingenmansland. Jag har längtat efter att bli klar med skolan, men också varit rädd inför jobbsökandet som kommer. Skräckblandad förtjusning? Hur ska jag kunna få ett jobb i ett annat land, där det bara dräller av jurister? Såna tankar surrar runt i mitt huvud dygnet runt, samtidigt som jag bara går och väntar. Väntar på att jag ska få betyg på uppsatsen. Väntar på att jag ska få ut min examen. Väntar på att börja söka jobb. Jag bara väntar. Jag befinner mig mellan att vara student och jobbsökande. Jag studerar inte längre, men jag söker inte heller jobb - eftersom mitt betyg är ofullständigt. Frustrationen över att ha befunnit mig i den här situationen i 3,5 vecka utan att min handledare ens brytt sig om att börja läsa min uppsats är så stor att jag knappt vet vad jag ska göra. Det känns som om det här går ut över hela mitt liv nu, och jag känner mig totalt orkeslös och viljelös. Bara sitter tyst och slökollar på teve eller surfar på nätet istället för att göra något vettigt.

Nåväl, nu är det slut på gnäll. Tur att man i alla fall har (återhämtnings)löpningen att ty sig till. Haha. Och tur att jag inte går och lägger mig själv ikväll (eller någon annan kväll heller för den delen). Puss på dig min älskade K! <3

lite bilder från stockholm

2011-05-31T17:37:00.000+02:00

Här kommer lite bilder från helgen i Stockholm... Kvaliteten är lite dålig, men det är smällar man får ta antar jag.

japp, magväska är hett...

nervös tjej...

smile for the camera...

bajamajakön...

morfar ledde hejaklacken...

...som satt på uteservering och drack öl!

enda kända bilden på mig där jag springer... sexigt.

glad efter målgång!

på med massa lager kläder (michelingubbe)...

och så champagne!

en drink i hotellobbyn :)

jag och K <3

hela familjen samlad: mamma, pappa, jag, min bror + våra respektive :)

morgonen efter...

bra tajmade på bild...

sådärja. ps. crazy eyes!

återhämtning

2011-05-31T11:07:00.000+02:00

Igår provade jag mig på en kort återhämtningsjogg tillsammans med K. De första (stapplande) stegen kändes det som om jag inte skulle kunna ta mig hundra meter springandes, men det gick bättre och bättre. Vid ca en kilometer kändes det fortfarande som om jag hade gummiband kring benen men det lättade allt eftersom. Tydligen drog jag upp hastigheten ju längre vi kom också, trots att jag försökte att bara ta det lugnt! Nåväl, blev en kort runda på fyra kilometer, och det kändes precis lagom efteråt. Idag blir det vila och imorgon blir det väl ytterligare en kort, lugn runda tänker jag mig.

Hur fortsätter man träna efter ett marathon? Jag känner mig ju i storform, men vill inte slita på kroppen? Hur länge borde jag ta det lugnt, och hur lugnt är det? Några tips?

stockholm marathon 2011

2011-05-30T14:45:00.000+02:00

Antar att det är dags för en längre så kallad "race report"... Ska försöka skriva ner allt jag kommer ihåg men det var mycket tankar i huvudet under tiden jag sprang.

Kvällen innan hade jag intagit tidig middag bestående av supergod pasta på älskade Vapiano tillsammans med K, och därefter blev det (tidig) bio. Vi såg Hangover - part II och åt massa popcorn. Skönt att inte behöva tänka på vad som komma skulle. Därefter blev det tidig kväll på hotellet, men jag var så himla nervös! Mådde illa och hade svårt att somna först, men sen sov jag gott i alla fall. På morgonen försökte jag äta så "normal" frukost som möjligt, men det är lite svårt med tanke på att jag inte har någon fast frukostrutin, varken tidsmässigt eller vad den består av. Vitt bröd blev det i alla fall, något jag sällan äter hemma (men som jag älskar). Nam. Höll mig till endast en kopp kaffe.

Väl framme på Östermalms IP provade jag på energidrycken, bara för att vara förberedd på smaken. Stod i lång bajamajakö och var allmänt nervös. När det äntligen var dags att röra sig mot startfållan, och jag sagt hejdå till mamma, pappa och K som var med mig, kände jag plötsligt ett vansinnigt behov av att kissa. Vafan? Skyndade mig till bajamajorna igen men jag tror egentligen att det var i onödan. Nåväl, det lugnade mitt sinne i alla fall. Tvingade mig själv att äta upp den energybar jag hade med mig (sån rosa från Maxim, så himla äckligt!) och försökte tråckla mig fram till en farthållare med gul flagg (4:00). Så gick då äntligen startskottet men det var lååååångt fram till startlinjen, och trångt var det. Gick ut väldigt lugnt som jag hade planerat - hade inte värmt upp innan då jag kände att 42195 meter skulle vara fullt tillräckligt och dessutom visste jag ju att de första kilometrarna skulle vara väldigt crowded, så att säga. Sicksack, sicksack, men försökte att inte springa för fort. Höll rygg på en tjej som var liten och såg vältränad ut, hon hade en lapp på ryggen som indikerade att hon siktade på 4h, sicksackade efter henne ganska länge men till slut var jag tvungen att släppa henne - det var för mycket folk överallt för att hålla koll på henne. Detsamma gällde farthållaren jag hade haft sikte på.

Överlag kändes det väldigt bra, väldigt lugnt och stilla men bra. Det var mycket folk och trångt men det kändes som att jag passerade mer än jag blev passerad i alla fall. Jag höll mig till min plan att dricka vid varje vätskestation och det verkade fungera bra. När jag kom till Västerbron undrade jag varför folk gnäller så mycket över den... Det var liksom en ganska brant men väldigt kort backe för att komma upp på den, sedan var det ganska långt men väääldigt svagt uppförslut - i ärlighetens namn tycker jag knappt att det var märkbart? Dessutom var det rytmisk musik och bra pepp hela vägen upp. Sedan vänder det ju och går nerför, skönt skönt, tyckte det rullade på bra. Förbi Rålis där jag själv varit och hejat förut, men det var inte alls lika mycket folk där nu - helt säkert på grund av att vädret inte var så bra. Jo, alltså vädret var perfekt att springa i, molnigt och svalt. Sprang igenom duscharna på de ställen där de fanns utplacerade, skönt att få bort lite salt från ansiktet men framförallt händerna. Hatar att känna mig smutsig på händerna.

Efter att ha sprungit upp på Vasagatan förbi Centralen svänger man ju så att man kommer på Torsgatan, men detta hade jag i mitt huvud glömt bort och jag märkte liksom inte heller att jag gjorde det, vilket ledde till total förvirring när jag plötsligt var precis framför det nya Clarion-hotellet. Borde inte jag vara på andra sidan parken? Detta upptog mina tankar ganska länge, ända tills jag nästan var framme vid St. Eriksplan och kom på hur det låg till. Då hade vi också passerat någon studentorkester typ, de var väldigt peppande. På Odengatan höll jag utsikt efter min hejaklack bestående av mamma, pappa, K och morfar - de hade sagt att de skulle stå i hörnet Odengatan/Dalagatan men med tanke på alla människor kunde det ju hända att de stod tidigare. Det gjorde de inte, och inte heller vid nämnda hörn. Då blev jag förbannad - vafan här springer jag och är fräsch och så missar de mig???? Ilskan gick snabbt över när jag fick syn på mamma med kameran i högsta hugg, som hejade och ropade att de andra var längre fram. Pappa langade coca cola och Kenneth hejade på och morfar satt på en uteservering och vinkade och hejade. Blev jättepeppad och glad. Lite längre fram vid Odenplan hörde jag mitt namn och tittade åt sidan för att se Diana, Cissi och Andreas heja - gud så glad jag blev! Oväntad pepp är tydligen en sann energikälla! Odengatan går ju sen nerför och sedan uppför igen, men att det gick uppför var inget jag märkte. Överlag minns jag typ INGENTING från Odengatan fram till dess att jag skulle springa åt vänster för att komma ut på Gärdet/Djurgården för andra varvet (istället för till höger som på första varvet). Då tänkte jag att jag var oförskämt pigg, och var det inte märkligt att jag låg 2-3 minuter före de mellantider som mitt armband angav att jag borde ligga på? Insåg att det inte var något att grubbla på utan bara att rulla på så länge som det kändes bra.

Ute på Gärdet/Djurgården var det mycket grönska och lite folk, därför är jag lite förvirrad i huvudet angående vilken ordning saker och ting hände och vilken kilometer jag var på vid dessa. Minns att jag sprang förbi en stor hästhage på höger sida samtidigt som det var stora högtalare med musik på vänster sida, och att jag tyckte att det var gulligt att hästarna var så sociala att de valde att vara så nära allt ljud och alla människor trots att hagen var så stor - sociala djur! När det närmade sig halvmaramarkeringen gick det lite nerför och så var det en raksträcka och det enda jag kunde tänka på var att jag skulle passera den på kortare tid än när jag sprang halvmaran i höstas. Överlag var Gärdet/Djurgården extremt lååångt och trist, inga människor, ingen pepp, och jag hade ingen aning om var jag var. Generellt sett har jag ju bra koll över Stockholm, men just där och då var jag helt lost. Tror aldrig jag rört mig sådär långt ute på Djurgården tidigare. Till slut, äntligen kände jag igen mig, där ligger ju Waldemarsudde, snart kommer vi tillbaka till civilisationen. Vid det laget var jag dock relativt uttråkad - hade ingen musik och det hade gått många kilometer utan pepp, och jag undrade när jag skulle få se Annelie - visste att hon skulle heja, men inte vart någonstans, så jag scannade alla ansikten jag passerade. Sen måste jag antingen ha missat några kilometermarkeringar, eller så var de inte utmärkta, för när jag sprang längs strandvägen började jag bli nästintill deprimerad. Varför kom ingen ny kilometermarkering? Jag tyckte inte att det kändes som om jag tappade så mycket fart, men enligt armbandet och klockan borde jag ha passerat nu... Där var Annelie och hejade, och det enda jag fick ur mig var "jag dööör". Det var inte riktigt sant, det var inte så illa men jag antar att det mentala var sämre än det fysiska just där och då. Längs med Kungsträdgården var det en man som hejade på mig, jag kände honom inte men han sa att jag såg snygg och fräsch ut och det gjorde mig gladare såklart. Någonstans därikring kom även äntligen en kilometermarkering som visade att jag inte alls tappat utan fortfarande låg lite framför tidsschemat, men nu började det bli tungt i benen. Orken var det inga problem med.

Vid Södermälarstrand stod fortfarande ett gäng och hejade på med "EFTER MARAN BLIR DET BIRA!" något som jag tyckte var extremt peppande (både under varv 1 och varv 2) och jag såg ju fram emot Västerbron. Uppför den korta branta backen hörde jag speakern säga något om att alla som passerade fortfarande hade möjlighet att klara sig i mål under fyra timmar och det kändes bra, men benen var tunga. Högst upp på Västerbron stod plötsligt min bror och hans flickvän och langade cola - jag kan inte beskriva hur glad jag blev. Hade inte väntat mig att se dem, och i vart fall inte just där. Så var det nerförsbacken, men det hjälper inte så mycket när benen är tunga. Jag var liksom inte trött men benen var i princip helt slut. Hela norrmälarstrand var en lång diskussion med mina ben, där de ville stanna och jag tvingade dem att fortsätta. Höger, vänster, höger, vänster, hur svårt kan det vara, benjävlar? tänkte jag. Det var också här jag insåg att jag inte skulle klara mig under fyra timmar. Benen var alldeles för stumma, de kunde inte få upp farten alls, och för varje ny kilometermarkering tappade jag tid, och snart började jag ligga efter mellantidsarmbandet istället för före. Insåg att det inte gjorde något, för jag var bara X antal kilometer från att ha genomfört ett marathon. Herregud, det är ju ingenting kvar, benen är tunga men jag har ju fortfarande ork kvar liksom. Funderade kring hur min tid skulle bli om jag fortsatte att tappa lika mycket för varje kilometer in till mål och kom väl fram till att jag skulle klara precis under 4:10, och det kändes okej. Fick pepp av Annelie framför Centralen igen, och så var det Torsgatan och Odengatan. Visste inte om jag skulle få pepp på Odengatan eller inte, men misstänkte att min hejaklack begett sig mot Stadion - dvs ingen pepp.Här någonstans hände också något märkligt. Några kilometer innan mål fick jag nämligen en extrem lust att börja gråta. Det kom inga tårar men det var så nära. Jag fattar inte varför jag var på väg att börja gråta, och inte heller vad som hindrade tårarna från att faktiskt komma, men jag minns att jag tänkte "Vaddå runner's high? det här måste vara runner's low, när man vill spontangråta..." Nerför backen vid Stadsbiblioteket, och sen uppför Odengatan i vad som känns som my hood. Tror Annelie (igen!) stod nästan precis i höjd med min gamla gymnasieskola (Norra Real) fast ute på Odengatan alltså, men minns inte säkert. Kanske var det lite tidigare. Så förbi arkitekthögskolan, funderade på om jag skulle se några spår efter branden men det gjorde jag inte, mina tankar vandrade vidare istället.

Så äntligen såg jag att löpare framför mig svängde upp till vänster, åh, äntligen! Och så hörde jag återigen mitt namn, där stod Stickan och Johanna och hejade! Och där framme är Stadion, snart där snart där. Mina ben var så tunga men jag kan inte påstå att jag märkte att det gick uppför. Generellt sett efter att mina ben började blev tunga så kändes det som att uppför, nerför eller plant inte spelade någon roll - för såna övelser är det mer "orken" som drar det tunga lasset, och i det lugna tempo jag höll behövde orken inte slita så mycket, utan benen var de som gjorde dagens hästjobb. Till vänster på Valhallavägen (varför kan jag inte bara få springa rakt in i den förbaskade jävla Stadion då????) och så till höger, rakt fram, nerför en backe (det brydde jag mig inte om då), in i Stadion där det var någon idiot med barnvagn eller något som var i vägen så det blev trångt in men det gick bra ändå... Och inne på Stadion, äntligen skönt för benen, så mycket mjukare än asfalten! Alla människor, var är K? Var är mamma och pappa? Snart i mål herregud herregud. Passerade mållinjen och kände tårarna komma. Skärp dig Louise, du är i mål, du är glad, du kan inte börja gråta nu! Fick min medalj, gick framåt i ren förvirring och fokuserade på att inte börja gråta. Plötsligt blir jag omfamnad av min mamma och då tror jag att det kanske kom några tårar eller kanske jag bara sa att nu börjar jag gråta? Minns faktiskt inte riktigt, men jag minns att mamma fixade vatten till mig och telefonen ringde tusen gånger. Mamma hade smitit igenom staketet, typiskt henne... Till slut kom jag ner till Östermalms IP (trappan var väl inte så himla farlig??) och där väntade pappa och K med champagne, jag drog på mig kläder eftersom jag frös så himla mycket och så kom min bror och hans flickvän. Många telefonsamtal senare mötte vi upp Carro och världens gulligaste unge Äppel som stått och hejat vid/på Stadion (dem såg jag inte, men det är tanken som räknas).

Sedan promenerade vi tillbaka till hotellet där jag kunde konstatera att förutom stelhet så var några vätskeblåsor på fötterna den värsta sviten efter 42195 meter till fots. Tömde dem med hjälp av en synål och duschade och sminkade mig innan det blev dags för middag. Jag har nog inte riktigt hunnit smälta allting ännu. Men fyfan vad nöjd jag är. 4:04:39. Det blev inte under fyra timmar, men att vara så tung i benen och ändå tappa så lite på slutet, det är jag nöjd med. Att inte bryta, att inte börja gå.. Det är jag stolt över. Uppladdningen har inte varit optimal, sjukdom och uteblivna långpass, nästan ingen löpning på asfalt... Kan inte se annat än att det går att slipa flera minuter på det här resultatet, och redan igår kväll på flyget hem satt jag och funderade på Oslo marathon.... Jag är nog inte riktigt klok.

4:04:39!!!

2011-05-28T18:10:00.001+02:00

Hurra! Klockan stannade på 4:04:39! Är helt överlycklig! Nu ska jag fira, uppdaterar mer sen!

nu jävlar...

2011-05-27T22:16:00.000+02:00

Sorry, dåligt med uppdateringar igen... Är på det fina hotellrummet med utsikt över hela Stockholm och laddar nu - har precis målat naglarna och ligger och bara slappar. Imorgon smäller det. Är så pepp och så nervös (samtidigt) att jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Herregud. Känns inte riktigt normalt, men jag antar att det är ett hälsosamt tecken för mig. Har alltid varit extremt tävlingsinriktad och det här är precis hur jag alltid känt innan en viktig tävling. Eller ja, inför i princip varje tävling faktiskt.

Mitt startnummer imorgon är 15655 för den som vill följa mig på internet eller via sms. Nu ska jag avlida lite av nervositet (bildligt, inte bokstavligen)!

mellan regn

2011-05-22T18:29:00.000+02:00

Idag hade jag tänkt springa efter (sen) frukost, före formel1 på teve... Den sena frukosten var gudomlig: K gjorde banana pancakes, till dessa serverades lönnsirap och jag tog mig friheten att lägga till lemon curd. Lemon curd är min nya favoritgrej till typ allt. Hur som helst. Precis lagom till att jag tänkte snöra på mig skorna började det spöregna. Hurra. Mesig som jag är chansade jag på att det skulle sluta regna (och garderade mig med att jag ju alltid kan ta mig till SATS...). Åt mackor till lunch framför teven (f1) och väntade. Gissa om jag blev glad när det slutade regna! Var inte supersugen på att springa kanske, med så ostadigt väder, men i alla fall bättre med lite uppehåll än regn hela vägen (eller löpband...). Hade planerat 3km uppvärmning och sen 5km snabbdistans, men efter 3km visade klockan att jag redan hade inlett i min snabbdistanshastighet... Bara att fortsätta i samma stil då, tänkte jag. Så det gjorde jag. Blev nog en liten svacka vid 6-7km, men klockan stannade i alla fall på 40:41 vilket är 41 sekunder långsammare än om jag hade hållt snabbdistanshastighet hela vägen. Inte illa pinkat ändå, tänkte jag. Skippade nedvarvning (vilket iofs var "typ planen" redan från början och ännu mer efter snabbare än planerat) och tur var det, eftersom det började regna precis när jag kommit innanför dörren.

För övrigt gick ju veckans formel1 i (utanför) Barcelona, där jag var för bara två veckor sedan, and on that bombshell: bilder!

vackraste finaste byggnaden ever?

jessikas gata

båtar <3

obligatorisk turistbild (efter en heldag på stranden!)

njuta på uteservering med en bra bok!

mojito för 3,5€ - ja tack!

polishäst på spanskt vis!

typ dör. ja.

juste

2011-05-20T08:15:00.000+02:00

Glömde att berätta om måndagens löpning! Det stod långpass på schemat (haha) men det blev det inte. Rundan inleddes med lite drygt 4km uppförsbacke och när jag kommit så långt, och visste att det inte var slut på uppförsbacke om jag skulle fortsätta på den planerade rutten... då tappade jag lusten. Improviserade en annan väg hem och totalt blev det 9,4km... Irriterad över att jag inte pressat mig själv mer följde jag med K ett varv på 4km-rundan senare på eftermiddagen, men mer än så blev det inte. Dålig känsla på båda passen egentligen, men tror mest att det var min mentala inställning som strulade till det... Och skönt att igår ha fått kvitto på att jag orkar mer!

spontant långpass

2011-05-20T08:11:00.000+02:00

Ja, dessa långpass som har lyckats utebli alltför mycket ända sedan jag var sjuk... Det är egentligen det som är sämst av allt, att jag har lyckats ta mig igenom intervallpass och annat fånigt, men inte ett enda långpass efter sjukdomen. Långpass känns ändå som det jag behöver mest, med tanke på att mina ben sprungit mycket på löpband, mycket mer än önskvärt, den här långa långa vintern. Trots detta har det inte hunnits med, inte blivit av, etc etc. Igår hade jag varit på jobb i 5,5h (ståendes) och hade bara fått i mig en liten powerbar, så långpass var inte direkt planen. Dessutom hade jag skoskav som jag inte trodde skulle gilla att springa en runda...

Döm om min förvåning när det visade sig att orken fanns där och min tejpning tydligen gjorde susen på skoskav! När jag närmade mig 18 km började jag fundera på ytterligare ett varv (4km till) men tänkte att det nog inte var så bra med tanke på att jag inte druckit. Såg K springa iväg just som jag stannade utanför dörren och ångrade mig genast, men insåg att jag aldrig skulle orka springa ikapp honom, och dessutom vore det ju lönlöst att försöka hålla hans tempo efter 18 km...

Nåväl, rundan blev 18,08 km, och tiden precis under 1h40min, vilket är betydligt snabbare än jag trodde. Tempot är lite lite snabbare än det jag borde hålla under maran, men det kändes så lååångsamt, att jag var beredd på att klockan skulle stanna på ca två timmar... Den observanta läsaren förstår nu alltså att jag inte gick på klocka idag alls, utan enbart på känsla. Den största frågan nu är hur jag ska klara att springa ändå lite långsammare, när det kändes så extremt långsamt idag - och kommer mina ben att klara 42 långa kilometer? Hjäääälp, nu är det nära.

kortintervaller

2011-05-14T11:50:00.000+02:00

En liten återblick då. Jag var i Barcelona och hälsade på en vän. Fick möjligheten att träna på hennes gym (se föregående inlägg). Det gymmet för sig självt gjorde att jag funderade på att flytta till Barcelona. Jag menar, ja, Barcelona är fantastiskt. Det är vackert, har en strand, är varmt. Bra shopping, god mat och dryck. Men även om du hade tagit bort allt det och bara behållt gymmet så hade det varit värt att flytta dit.

Nu är ju sanningen den att jag inte kan ett ord spanska. Jag känner mig som en utböling som inte förstår något och inte kan göra mig förstådd. Sådan är sanningen och därför får jag väl stanna kvar i Norge ett tag till. Eller varför inte Frankrike....

Nåväl, löpbandspasset var sjuuukt svettigt i Barcelona. Varmt, varmt, varmt. Jag drack alltså en hel liter vatten under tiden. Och svetten bara rann. Och så fick jag skav/blåsor på fötterna. Jag har haft samma skor sen i augusti och det är i princip de enda skor jag använt under hela (löpbands)vintern. Kan inte komma på någon annan rimlig förklaring än att det berodde på svetten/värmen. Nu vet jag det inför en varm mara i alla fall, men vad är det jag kan göra åt det? Vaselin?

Hursomhelst, rubriken utlovar ju kortintervaller, och kortintervaller är vad jag sprang på löpbandet innan jobbet idag. Det var också väldigt varmt, morgonsolen stekte genom fönstrena som inte går att öppna. Men kortintervallerna gick bra. Kanske hade jag kunnat pressa mig lite till, jag vet inte. Tycker det är svårt att avgöra. Siffror är tråkigt men det var i alla fall 3x5x200 meter som sprangs om någon undrar.

metropolitan

2011-05-10T19:07:00.000+02:00

Vill inte skryta, men idag har jag förutom att spendera många timmar ute i ett varmt och soligt Barcelona haft förmånen att träna på Jessikas fantastiska gym Metropolitan. Jag vill aldrig mer träna någon annanstans. Löpband, sola på takterass, jacuzzi, ångbastu... Berättar mer en annan gång, nu ska jag ut igen. Hej så länge!

Sentrumsløpet, the short story

2011-05-09T06:18:00.000+02:00

Veckan har varit stressig, jobb, uppsats och träning. Ibland hinner man inte uppdatera som man tänkt sig...

Sprang i alla fall Sentrumsløpet som planerat i lördags, och det vill jag lova var en tung upplevelse. Kände mig inte alls lika lätt som under mina intervaller tidigare i veckan, utan det kändes mest som en evig uppförsbacke. Varmt som sjutton var det och jag märkte direkt att min förhoppning om att springa på under 50 minuter inte skulle hålla. Istället funderade jag vid 3 km på att bryta eftersom jag var så besviken med mig själv och dagsformen. Det gjorde jag naturligtvis inte, utan jag kämpade i mål (och det var verkligen att kämpa). Sluttiden blev 52:09 och det får jag väl i efterhand vara nöjd med. Även om det inte var mitt mål så vet jag att träningen i det sista varit lite försummad, jag har varit sjuk och haft fokus på annat. Dessutom har jag knappt tränat något ute och absolut inga höga hastigheter, så jag hade väl inte direkt gett kroppen de bästa förutsättningar.

Nu är uppsatsen inskickad (!) och jag drar till Barcelona i några dagar. Känner mig snuvig i näsan och jag ber till gud att det är allergi eller något annat och inte inte inte ytterligare en förkylning, det har jag verkligen inte tid med! Vi hörs när jag kommit hem igen!

østmarka/äntligen hemma/berg- och dalvana

2011-05-04T19:24:00.000+02:00

Ja, herregud, idag har jag verkligen varit på tur! Hade bestämt mig för att utforska østmarka idag, särskilt som jag fått reda på att mitt jobb typ ligger 100 meter ifrån... En vänlig kollega informerade mig om att det var en SKITJOBBIG backe först men efter den så var det lugnt (om man orkade ta sig förbi backen vill säga). En annan vänlig kollega informerade om väl utmärkta vägar. Toppen, tänkte jag, och började springa. Upp, upp, upp. Inte en skitjobbig backe kanske, men väl så lååång och seg. Hurra, ner! Neej det varade inte länge, nu var de upp igen.. Och oj, här delar vägen sig... Provar vänster... Upp upp, neeer upp ner. Upp. Ner. Upp. Upp. Ner ner ner.

Ja, ni fattar. Om man med lugnt menar berg- och dalbana, ja då skulle jag beskriva østmarka som lugnt. Och så var det ju det där med väl utmärkta vägar. Det började ju ganska bra. Ända tills jag plötsligt var inne på en stig som det var lönlöst att försöka springa på och som inte visade något tecken på att vara rätt väg. Vid det laget gjorde det kanske inte så mycket att jag inte kunde springa längre iofs - alla upp- och nerförsbackar hade redan slitit hårt på mig, och utan att ha en aning om ungefär hur långt jag hade kvar var det mycket svårt att peppa mig själv till att springa den sista biten.

Totalt blev det ca en timme löpning, ingen aning om hur långt eftersom min gps fått error error. Och så en timme promenad för att hitta hem. Det är konstigt det där med marka, plötsligt är man vilse mitt i den ödsligaste skog, sen helt plötsligt mynnar skogsstigen ut i villaströk? Nåväl, får väl göra ett nytt försök på østmarka en annan gång. Få in lite berg- och dalvana.

korta intervaller

2011-05-03T14:19:00.000+02:00

Hade egentligen inte tänkt springa efter schemat idag eftersom det gick så dåligt förra veckan, men när vädret inte lockade till utomhuslöpning direkt kändes korta intervaller ganska lockande ändå. På löpbandet kände jag ingenting av förra veckans slit, utan bara flöt på. Uppvärmningen (3km) kändes så lätt att jag bestämde mig för att höja tempot lite på de korta intervallerna i jämfört med sist. Upplägget var 3x4x300m, och hastigheten på intervallerna blev 13,5km/h, 14km/h och 14,5km/h på de olika "seten". Hade ca 30sek ståvila mellan varje intervall och 90sek mellan "seten". Avslutade kalaset med 3km nerjogg och ja, det kändes skönt. Är jag kanske tillbaka på banan? Hoppas det - på lördag får jag väl kvitto på formen...

ur form?

2011-04-28T18:13:00.000+02:00

Äh, jag ska inte gnälla, jag vet vad det beror på och jag vet att det går över. Men till dess har jag inte ens lust att skriva om det. Idag sprang jag till och från jobbet, vilket inte alls är långt, men det var tillräckligt jobbigt för idag... Vad det betyder? Mer löpning till och från jobbet såklart. Nu måste jag verkligen kämpa för att komma tillbaka till min vanliga form, och det fort! Dessutom behöver jag många fler asfaltsmil i benen. Jag har en månad på mig.

Det blev också bodybalance igen, och vad stel jag kände mig! Hoppas rörligheten (det lilla jag brukar ha alltså) är tillbaka nästa vecka.

Förresten fyller min mamma år idag, grattis lilla mamma! Älskar dig!

på't igen..

2011-04-26T19:35:00.000+02:00

Nu är jag frisk. Jag har tillåtit mig själv längre vila än vad jag normalt brukar göra vid sjukdom, men detta har jag noga övervägt. Det är framförallt två faktorer som spelat in här: påskhelgen och stockholm marathon. Tillåt mig att utveckla:

Jag har tränat väldigt målinriktat och bra under en längre period nu (ja faktiskt hela den långa sega vintern trots att jag flera gånger haft lust att ge upp och ligga kvar i sängen till bättre tider). Anledningen till denna insats har, förutom välmående etc, varit marathonet. Mitt första. Och nu närmar det sig med stormsteg. Att börja träna för tidigt efter sjukdomen och få återfall eller något ännu värre var alltså inte ett alternativ så här nära inpå. Att sjukdomen skulle inträffa precis innan påsk, med Skåne-vistelse, hundpromenader och konstrunda var kanske ganska lägligt. Väl nere i Skåne var jag helt klart frisk nog för långa promenader (vilket det varit) och bilresor runt hela Österlen (vilket det också blivit en del), och tiden där emellan har jag med gott samvete ätit god mat, njutit av solen och lekt med hundarna. Ett par glas cava hann det också bli.

Men... så kommer verkligheten ikapp. Efter påskhelgens slut finns det inte längre någon anledning att vila längre. Jag är friskare än en nötkärna och hemma igen. Inga mer hundar och hästar att leka med. Så det är bara att hugga tag i träningen igen, och som väntat var det tungt idag på premiärturen. Eftersom jag visste att det skulle bli så redan innan hade jag bestämt mig för fem lugna kilometer, och det blev det. Första kilometern var lika tung som den sista, jag vet inte om det var positivt eller negativt men jag vet att det bara kan bli bättre härifrån. Dessutom talar jag av erfarenhet när jag säger att det inte brukar dröja länge innan man är tillbaka på topp - eller ännu bättre.

And on that bombshell... Until next time.

lever fortfarande

2011-04-13T15:59:00.000+02:00

Men det är knappt... idag känner jag mig helt dödligt sjuk, huvudvärk och snor och bleeeeh. Ja, idag är det helt hemskt. Väldigt passande att bli sjuk när jag egentligen har en stressig vecka. Idag har jag klarat av följande:

gå upp ur sängen
lägga mig igen
gå upp igen, frukost framför teven
ligga i soffan och se på teve
äta en smörgås framför datorn
lägga mig i sängen igen

Ja, och så sitter jag ju här nu. Men det är mest för att jag väntar på att ugnen ska bli varm och inte kan bestämma mig för om jag vill ligga i soffan eller sängen...

snabbdistans

2011-04-10T19:13:00.000+02:00

Jag har inte sprungit idag. Inte igår heller. Men det är okej, för det var helt planerat. Däremot sprang jag snabbdistans i fredags, och det gick ypperligt bra. Overkligt bra nästan. Hurra för det. Ökade hastigheten mer än den hastighet jag brukar ha på snabbdistansen, det var väldigt skönt att känna att jag kan komma upp lite i fart jag också.

Dessvärre så har jag dåliga nyheter också. Jag har nämligen sedan igår haft väldigt ont i halsen och nu är jag även snuvig. Hade troligtvis feber i natt men den är i alla fall borta. Jag hoppas att det bara är en kort kort kort förkylning, jag har verkligen inte tid att vara sjuk, men jag gissar att det blir vila imorgon också. Hoppas att jag kan återkomma med nya friska tag redan på tisdag, men bestämmer ingenting. Viktigare att känna på kroppen nu. Hej så länge!

berg och dalbana

2011-04-07T15:00:00.000+02:00

Ja, herregud. Imorse vaknade jag och var nästintill dödstrött. Trodde aldrig jag skulle klara att ta mig upp i tid till bodybalancen, än mindre hinna springa innan. Men plötsligt var jag på väg till gymmet. Trött, men på väg. På schemat stod kortintervaller, något som jag inte direkt hade sett framemot. Alls. Nej. Usch.

3 x 4 x 300 meter stod på schemat. Inga riktlinjer om hastighet eller vila.

Nåväl, bara att chansa då. Eftersom jag kände mig trött redan under uppvärmningen tänkte jag att jag skulle starta på en hastighet som jag var "helt säker" på att jag skulle kunna hålla under alla tolv intervaller. Hur man kan vara säker på en sådan sak är en fråga som jag lämnar åt Gud att svara på, men efter 2,5km uppvärmning satte jag i alla fall hastigheten på 13km/h. Det är ju bara snäppet snabbare än jag sprungit långintervaller på, så det borde jag ju klara, även om det kanske var lite fegt av mig. Körde 30 sekunder ståvila mellan intervallerna och jag tror nästan att det är det som gjort att jag haft så svårt för intervaller förut - när jag springer i hög hastighet och tvärstoppar så sjunker blodtrycket något extremt. Idag var jag beredd och försökte dricka hela tiden och inte få blackout (som har hänt förut). Nästa "set" ökade jag hastigheten till 13,3 och det sista "setet" körde jag på 13,5 innan jag avslutade med 2km nerjogg. Mellan "seten" hade jag för övrigt 1,5minuts ståvila, fast då försökte jag gå runt lite vid sidan av löpbandet för att undvika det där blodtrycksfallet.

Såhär i efterhand tror jag inte att jag hade klarat snabbare intervaller, och det tror jag framförallt har att göra med att 1) jag är inte så snabb och 2) blodtrycksfallen som jag får. Är ändå nöjd att jag lyckades ta mig igenom de där kortintervallerna på morgonen, och det känns helt klart som en mental seger.

Efteråt var det bodybalance som vanligt på torsdagar, och det kändes väldigt välförtjänt. Är det konstigt att känna att man förtjänar ett träningspass? Jag vet inte, men skönt var det, även om jag var lite "flåsig" i början eftersom jag knappt hann avsluta mina intervaller innan passet började...

Nu, några timmar senare har jag sprängande huvudvärk, som inte blev bättre av att jag somnade på soffan och vaknade av att jag höll på att brinna upp eftersom solen sken in direkt på mig. Alla som känner mig vet att jag älskar solen, men att vakna av att du blir stekt av solen via fönsterruta när du redan har huvudvärk... Nåväl, huvudvärkstablett, kaffe, soffa i någon timme och så kanske jag är helt i form igen? Imorgon är det fredag som innebär några timmars jobb, snabbdistanspass och en hel helg av festligheter! Hurra!

allez!

2011-04-05T18:56:00.001+02:00

Idag stod det långpass på schemat, något som jag inte direkt skyltat med i bloggen eftersom jag misstänkte att motivationen skulle tryta. Om den gjorde? Ja, gud. Spöregn, spöregn och åter spöregn. Jag visste ju att det var löpbandet som gällde idag igen, men hur skulle jag komma dit i spöregnet... Nåväl, bara att bestämma sig. 26 kilometer var planen, allt över 20 var godkänt bestämde jag mig för.

Men sen, som så många andra gånger då jag sprungit löpbandslångpass, så kändes det inte alls så farligt när jag väl sprang där. Som vanligt hade jag en liten dipp vid 13km, börjar fundera på om det är mentalt eller fysiskt? Efter det rullade det på fint igen, men benen var väldigt trötta på slutet. Känns som att jag har mer ork än mina ben? Hoppas vädret bättrar på sig snart och våren kommer igång så att jag får nöta lite asfalt och se hur benen känns då!

Och så en liten bonusbild på mig och K när vi väntade utanför Rockefeller innan The Ark-konserten förra veckan (som för övrigt var helt superawesome):

vårkänslor

2011-04-05T11:16:00.000+02:00

Trots att våren lyser med sin frånvaro, så har den gett oss några solglimtar i mörkret, ett ljus i slutet på tunneln, och jag längtar så vansinnigt mycket efter våren nu. En sak som alltid lyckas sammanfalla med vårkänslor är längtan efter att uppgradera garderoben, och är det så konstigt egentligen? Ingenting är väl lika roligt att köpa som söta små ballerinaskor, korta klänningar och färgglada linnen? För att inte tala om explosionen av färgglada träningskläder! Nu kan man väl konstatera att träningskläder i större utsträckning än andra kläder får lov att skrika av färg även under vintern, men våren... Ja, våren är ändå finare, ljusare, färggladare.

Just nu är det detta jag vill ha mest:

Och så skulle jag inte tacka nej till ett par nya DS trainers, älskar dem och de har fått nöta löpbandet flitigt i vinter, men är nog redo att bli ett par uteskor... Vad vore bättre än ett par nya likadana att ha inne??

omotiverat

2011-04-04T23:21:00.000+02:00

Herregud, idag... Ja, vad ska man säga om idag? Jag vaknade och det var trist väder men jag kände mig ändå ganska motiverad för dagens pass, det stod 6km lättdistans på schemat, det är ju hur soft som helst. Satt och skrev på uppsatsen medan jag väntade på att fretex skulle komma och hämta ett bord och stolar som vi inte använder längre sedan vi flyttade. De skulle komma mellan 8-11, vilket jag tyckte var strålande - perfekt tid för att jag skulle få i mig tidig lunch och sen lite lunchlöpning. Sedan blev vädret bättre och jag blev ännu mer pepp. När fretex fortfarande inte kommit klockan tre försvann all pepp. Till slut kom de och hämtade grejerna, men då var jag hungrig och omotiverad. K kom hem sen från jobbet så det blev sen middag och det bidrog ju inte med någon motivation heller...

Nåväl, tvingade mig ut på mina 6km. Det gick betydligt snabbare än jag planerat, det gjorde ingenting. Kallt var det också, tycker speciellt det är jobbigt att andas då, kroppen blir ju varm men inandningsluften fortsätter att svida kallt i halsen... Skorna kändes bättre än sist jag sprang ute och det var nog bra för kroppen att få lite asfalt under fötterna efter alla löpbandspass denna långa långa vinter.

the sign of a victory

2011-03-31T15:06:00.000+02:00

Idag blev det vila från löpningen. Hade egentligen lust att vila från hela dagen när jag vaknade imorse och det snöade igen. Sedan dess har det inte slutat snöa men jag har ändå gjort annat än vila i sängen.

Fick plats på bodybalancen, som verkar helt sjukt populär trots att den är på förmiddagen! Jag har varit på det här passet tre veckor i rad nu (?) och tycker det är helt underbart. Idag var första gången jag inte värmde upp innan (dvs jag inte sprang innan) men jag tyckte egentligen inte att jag märkte någon större skillnad.

Förresten, anledningen till att jag vilar från löpningen idag är alltså inte det trista vädret eller allmän lathet, utan ett planerat drag... Jag ska jobba på SATS både lördag och söndag (hela öppningstiden) vilket innebär att det med största sannolikhet inte blir någon löpning någon av de dagarna (om jag inte mot all förmodan skulle få lust att springa utomhus tidigt tidigt eller sent sent...). Därför sprang jag igår (då jag normalt har löpledigt) och tänkte springa imorgon, då jag också skulle ha löpledigt. Denna kompromiss gjorde att jag inte springer idag, för att det inte ska bli fyra dagar på rad.. Det hade kanske kroppen i och för sig klarat, men nu blev det såhär!

en liten uppdatering då

2011-03-30T15:21:00.000+02:00

Hej och hå, här var det lite dåligt på bloggfronten. Nåväl. Igår stod det följande på schemat:

18 min uppvärmning (3km)

34 min alternativträning (6 km)

12 min nedvarvning (2km)

Och jag tänkte, vad sjutton är 34min/6km alternativträning? Hade ingen som helst aning. Det jag gjorde var i alla fall följande: 2km uppvärmning, 6km lättdistans på löpbandet, 30 min core (anledningen till förkortad uppvärmning och ingen nedvarvning var för att hinna vara med på corepasset).

Idag hade jag tänkt träna innan jag skulle jobba klockan elva, men pga dålig sömn två nätter i rad osv så blev det inte så. Istället träning efter jobbet. På jobbet var det helt dött och eftersom tanken var upplärning men jag redan lärt mig det mesta så fick jag sluta tidigare = hann träna under den sista tiden jag egentligen skulle jobbat. Win! Det blev iaf backe på löpband, hoppas det inte är många såna kvar nu...

Såhär såg det ut:

3km uppvärmning

4km backe (3km à 4% lutning, 1km à 4,5% lutning)

3,08km nerjogg

Det var lite tungt, men förvånansvärt nog inte lika tungt som passet igår. En annan sak jag noterat är att jag har haft konstant träningsvärk i coremusklerna sedan jag var på core för en vecka sedan. Det känns bara när jag tränar, men jäklar vad det känns då!

följ min blogg med bloglovin

2011-03-29T10:39:00.000+02:00

Om du inte vill missa några uppdateringar, så följ bloggen med bloglovin!

Följ min blogg med bloglovin

never gonna give you up

2011-03-27T20:19:00.000+02:00

Åh, idag var det sannerligen svårt att ta mig ur soffan och iväg till gymmet. Dørstokkmila kallas det på norska, jag tror inte att vi har något motsvarande ord på svenska. Ville bara vara hemma och mysa. Att K höll på med datagrejer som jag normalt sett tycker är ganska tråkiga spelade ingen roll, jag kunde ju titta på vad han gjorde... Ja, så illa var det.

Men, jag lät mig inte luras. Jag vet att det blir bra bara jag tar mig till gymmet. Jag vet att det blir ännu värre imorgon ifall att jag låter bli att göra det idag... Så jag gav mig av. Snabbdistans stod på schemat, hela 8km skulle avverkas i högt tempo idag (plus 2km uppvärmning och 2km nerjogg). Döm om min förvåning när 8km snabbdistans avverkats relativt smärtfritt! Tog en bonuskilometer av bara farten, innan min mage (som varit lite ur lag sedan igår kväll) sa stopp. Känns bra, allt känns bra just nu!

Ikväll blir det cava - helglyx! - och myskväll, nästa vecka blir en stressig sådan. Och så ett musiktips, det var länge sedan sist:

just breathe...

2011-03-24T13:29:00.000+01:00

Sjukaste grejen hände mig för en liten stund sen. Jag skulle äta när jag kom hem från träningen (återkommer till den alldeles strax), var jättehungrig så bestämde mig för att ta matlådan med lasagne från kylen. Det var för övrigt på tiden, så att den inte skulle bli dålig... Ställde in den i micron, pysslade lite medan jag väntade och vips - färdig! När jag tog ut burken ur micron hände det oväntade. Det praktiskt taget sprutade (??!!!??!) lasagne rätt upp i mitt ansikte, med fullträff på höger öga. Sprang till kranen och spolade iskallt vatten på, men det var en ganska obehaglig upplevelse - typ som att försöka dränka mig själv i en isvak... Nu är det lite rött och gör lite ont men jag hoppas det går över snart.

Nåväl, förutom det så började dagen bra. Först långa intervaller (tusingar) och sedan bodybalance. Intervallerna gick förvånansvärt bra, igen. Den här gången var det kortare uppvärmning och nedvarvning på schemat än sist, och så kortade jag ner joggvilan till 1:15 istället för 1:20, ingen stor ändring då jag inte ville riskera att vara tvungen att bryta. Bodybalance-passet var härligt som vanligt, men jag kände av att jag var på core-pass igår! Mag/rygg-övningarna var jobbigare än någonsin, och nu känner jag mig lite stel i nacken, så där som man blir ibland när man ansträngt sig lite mycket på coren... Kan väl kalla det träningsvärk? Ja, det gör jag. Lite träningsvärk idag. Nu ska jag försöka flytta fokus från soligt väder, brännhet mat i ögat och påskliljor till uppsatsen...

woop woop

2011-03-23T17:12:00.000+01:00

Började dagen med ett välbehövligt corepass... Herregud, jag har nog aldrig varit såhär svag i bålmuskulaturen tidigare... Skönt som attan var det, ska försöka komma iväg på fler corepass framöver. Efteråt så var det dags för mitt första jobbtillfälle på SATS! Det verkar hemskt roligt, alla är så snälla och glada, det gillar jag. Var bara två timmar upplärning idag, mycket nytt men det ska nog ordna sig. Imorgon har jag väl tänkt mig lite intervaller, om allt går som det ska och kroppen känns bra.

Skön grej: ingen träningsvärk från gårdagens långpass!

årets sista löpbandslångpass?

2011-03-22T20:11:00.000+01:00

Njae, jag tror att rubriken kanske ljuger lite, eftersom jag vadade i isvatten på väg hem från gymmet idag... Men det känns i alla fall att våren är på väg, något som gör mig riktigt glad! Dessvärre anar jag att med värmen kommer det bara bli ännu svårare att motivera sig själv till att sitta inne och skriva. Den bästa moroten för att verkligen bli klar snart? Nåväl, det är verkligen på väg nu, det känns som att det lossnar mer och mer för var dag som går.

Idag hände det en väldigt märklig grej. Jag hade svårare att motivera mig att träna än att plugga! Nog för att jag stod över gårdagens bodypump för att skriva några meningar extra, men det kan lika gärna bara ha varit lathet. Idag däremot... Hade planerat att springa direkt efter frukost, men så kom jag igång med uppsatsen och ville inte sluta. Det var inte så att jag skrev übermycket, men jag hade lust att fortsätta jobba mig igenom det. Nu vet jag ju att om jag skippar träningen alltför mycket blir det ännu jobbigare att ta sig iväg nästa gång.. Så jag begav mig till gymmet ändå. Helt omotiverad. Tänkte att det får bli vad det blir, ett långpass på 15km är också ett långpass. Typ. Men så hände det där fina. Jag hade flyt på löpbandet. Vips var 9km passerade, herregud, om jag inte skulle klara 24 idag?

Idag hade jag återigen en dipp någonstans runt 12-13km, är det psykologiskt eller fysiskt? Jag vet inte, har hänt ett antal gånger nu, men så fortsätter jag och så går det ju rätt bra ändå. Blev som sagt 24km idag, med skönt flyt, bra känsla. Vi får se vad imorgon bjuder på, ett som är säkert är i alla fall att jag ska jobba mitt allra första pass på SATS! Bara två timmar dock...

fail/win

2011-03-20T18:17:00.000+01:00

Det blir inte alltid som man tänkt sig, och på senare tid har varenda helg blivit lite annorlunda än jag tänkt mig. Igår morse hade jag planerat att springa 8km på löpbandet innan bodypump-pass halv elva. Tvingade mig själv upp ur sängen, åt frukost och stressade iväg till gymmet. Var framme tjugo över nio, vilket jag tyckte var perfekt eftersom jag då skulle hinna andas lite mellan löpningen och bodypumpen. Tji fick jag, för där stod jag utanför en låst dörr. Tydligen öppnar de inte förrän klockan tio på lördagar, något jag inte hade kollat upp innan... Att vänta 40 minuter kändes helt oaktuellt så jag traskade bittert hem, och K fick avboka mig från bodypumpen.

Att åka tillbaka och springa senare var också oaktuellt, eftersom vi hade planlagt en tur upp till Holmenkollen för att se på skidskyttet. För en fantastisk dag i Holmenkollen! Strålande sol och (nästan) uteslutande god stämning. Synd bara att Ferry och Lindström bommade på sista skyttet, men fyra och femma är inte fy skam det heller.

Idag kändes det också lite stressat med långpass, så istället för långpass blev det 8km (de som jag skulle sprungit igår alltså). Tog första turen ute, och det gick ju ganska bra. Fortfarande en del is kvar på marken här och där, och lite blött, men det var strålande sol i alla fall. Snabbare än jag tänkt mig gick det också, hör och häpna.

Imorgon blir det uppskjutet långpass igen (som vanligt?!). Men det blir på löpbandet...

den viktiga vilan

2011-03-18T09:13:00.000+01:00

Idag har jag vilodag. Tur är det, med tanke på att snön yr utanför fönstrena. Den här vintern hånar mig. Jag har gett upp hoppet på vår. Fy sjutton. Tur att vi inte köpt biljetter till skidskyttet i Holmenkollen i helgen, tänk om det fortsätter snöa såhär. Orkar liksom inte. Nej, om man skulle ta och bädda ner sig i sängen igen? Det är ju trots allt viktigt med vila. Väck mig när våren är här.

st patricks day

2011-03-17T14:29:00.000+01:00

Idag är det St Patricks Day, det har jag firat genom att måla naglarna gröna (ett av mina favoritlack, Orly It's not rocket science, så fint!). Jag har också firat det genom att vara duktig och gå upp i ottan tillsammans med K, för att sedan åka till gymmet och springa 12km innan bodybalance-passet... Hemma och duschad innan lunch, med dagens två timmar träning avklarade! Hur skönt? Mycket! Dessvärre har jag inte fått så mycket gjort efter det... Kanske det hjälper om jag tar mig ytterligare lite kaffe?

Filmen igår var för övrigt helt vansinnigt bra. Jag var helt spänd och hade typ maxpuls filmen igenom. Efteråt kände jag mig mer utmattad än efter ett löppass! Men på ett bra sätt. Har lust att se den igen, typ idag. Det ska jag inte. Jag ska skriva på uppsatsen och dricka mycket kaffe. Utnyttja det faktum att K kommer hem sent ikväll.

Förresten så fick jag jobbet på SATS. Det är inte så många schemalagda arbetspass, men det brukar tydligen bli mer. Passar mig utmärkt. Skönt att ha något extra i alla fall. Glad tjej liksom! Börjar väl egentligen första april (vilket skämt) men tror nog det blir något tillfälle med upplärning innan.

black swan

2011-03-16T18:27:00.000+01:00

Nej, oroa er inte, jag var ingen svan på löpbandet idag heller. Jag var snarare en tung och seg ... elefant? Äh, jag ska inte överdriva, men jag var hungrig när jag kom till SATS idag, så jag smällde i mig en banan i omklädningsrummet innan det var dags för min backe på löpbandet. Tror inte riktigt att den energin hann sätta in, för redan från början kändes det riktigt segt idag. Kanske är det långpasset i måndags som fortfarande sitter i benen? Jag tror nästan det. Blev lite mindre backe än planerat, men jag är nöjd ändå. Samlade ihop de planerade 8km och tänkte att det var det viktigaste, att det blev 1km för lite backe kändes inte så superviktigt.

Nåväl, såhär såg det ut:

Uppvärmning: 3 km

Backe 4,5% lutning: 1,5 km

(500m plant)

Backe 4% lutning: 500m

Nedvarvning: 2,5 km

Den observanta läsaren ser att den första backen var brantare än jag haft tidigare, kanske hade jag orkat lite lite längre med lägre lutning, kanske inte. Spelar ingen större roll, jag är nöjd i alla fall. Ikväll blir det bio (Black swan, obviously), och imorgon ska jag försöka komma iväg till ett tidigt bodybalance-pass. Och så har jag ju 12 km distans på schemat också. Happy times!

monday, monday, monday

2011-03-14T16:53:00.000+01:00

Inte helt oväntat är det måndag igen. Det är ju allt som oftast så, efter en bra helg så blir det måndag väldigt snabbt. Den här helgen har varit fantastiskt bra, men den kändes lång. Hade söndagskänsla i lördags, så när det väl blev söndag var det ju bara en fin bonus. Idag var det ju dags att ta igen mitt missade långpass, och jag måste erkänna att jag var lite orolig för hur det skulle gå. 27 kilometer är långt - längre än jag någonson sprungit förut.

Jag höll lite högre tempo än vanligt på långpassen - lite högre tempo än vad som stod i schemat. Ungefär det tempo jag hoppas kunna hålla under maran, ville känna hur det känns att springa i den hastigheten långt. Det är ju egentligen samma tempo som jag höll under halvmaran, men det skiljer sig ändå en del. Dels är halvmaran ju "bara" hälften så lång, dels höll jag en ganska ojämn fart, snabbare i början och så riktigt långsamt någonstans runt 17-20km (en liten ökning orkade jag med på slutet trots allt). Nu vill jag springa jämnare. Nåväl, åter till idag.

De första 10km kändes hur lätta som helst. Gick fort som attan. Kollade på Ellen på teve och bara log. Vid 12-15 hade jag en liten dipp i humöret, detta trots att jag inte direkt kan påstå att jag ogillar Christine som då gick på teve. Vid 17 tänkte jag att det ju bara var 10km kvar (vaddå bara?!) och då gick det ganska lätt. Tror Judging Amy börjat då också. När jag passerat halvmaran var det ju "nästan ingenting kvar" (om man räknade kilometer, försökte undvika att tänka på hur lång tid det faktiskt tar att springa 6km i långpassfart). Det gick fint det, fick lite mjölksyra i magen men jobbade igenom det. De där sista 6km gick på samma tid som igår (give or take a few seconds), vilket ju kändes som ett ganska bra avslut!

Så, allt i allt. 27km, 2:32:23. Rätt nöjd. Och ännu ett längdrekord kan läggas till handlingarna.

och så var helgen slut...

2011-03-13T23:24:00.000+01:00

Imorgon är det tillbaka till uppsatsen, vilken legat på hyllan hela helgen. I fredags hade vi nämligen besök från Tønsberg, vilket resulterade i ett eller två glas vin ... vilket ledde till att jag kände att det var bäst att skjuta upp lördagens 6km till idag. So far so good, 6km idag kändes som ingenting, hade kunnat fortsätta springa länge till, men försöker att inte bryta alltför mycket mot schemat. Dagens långpass blir således skjutet till imorgon - jag vet att jag för en vecka sa att jag inte har tid att skjuta på alla pass jag missar, men jag har inte heller råd att missa fler långpass... Nu ska jag i alla fall sova, så är det bara på'n imorgon igen!

dödsintervaller

2011-03-10T14:23:00.000+01:00

Idag stod det dödsintervaller på träningsschemat. Ja, jag blev precis lika förvånad som ni när jag såg det! Å andra sidan så fortsätter det att snöa (igår haglade det och så hann vi med lite åskväder också), så snart är det väl ingenting som förvånar mig längre. Typ att våren inte alls kommer i år, utan att det går från vinter till vinter.

Skämt åsido. Det stod inte dödsintervaller, bokstavligen. Men man kan väl läsa mellan raderna? Långa intervaller i 4:45-tempo, och med långa intervaller menar jag tusingar, en kilometer långa intervaller. Sex stycken! Var helt och hållet förberedd på att dö.

Som ni märker så lever jag fortfarande. Om det betyder att jag struntade i dödsintervallerna? Icke! Idag har jag avverkat dödsintervaller utan att dö. Inte ens i närheten. En sammanfattning i siffror:

Uppvärmning: 3km

Intervaller, 6x1000m à 4:45min

Joggvila mellan, 1min20sek (10km/h)

Nedvarvning: ca 3km

Passet totalt: 13,26km, 71min2sek

Idag är en sådan där dag då det känns som att jag kommer klara det här. Härligt :)

var det någon som sa vår?

2011-03-09T09:20:00.000+01:00

eller Man ska inte ropa hej förrän man kommit över bäcken.

Idag är det alltså så gott som snöstorm här utanför. Kändes inte riktigt som vår igår heller, trots att temperaturen låg strax över nollan - det blåste sådär som det gör i Skåne. Och nu snöar det alltså. Är ganska nöjd med att jag inte tagit ut några vårkänslor i förtid, det hade nog gjort mig än mer vinterdeprimerad nu. Nåväl, våren kommer väl när våren kommer. Här i den mörka, kalla Norden innebär det väl ungefär en månad innan det blir höst igen... (Jag är inte så negativ egentligen, bara lite nu. För att det snöar. Igen.)

Snart ska jag på jobbintervju på SATS, och jag får väl bara lov att erkänna att jag är riktigt nervös och samtidigt hoppfull. Kanske blir det lite intervaller på löpbandet också, när jag ändå ska dit. Vi får se.

8 mars

2011-03-08T16:02:00.000+01:00

Idag är en väldigt laddad dag för många. Internationella kvinnodagen. För mig är dagen snarare laddad med väldigt negativa känslor, och idag markerar den 5årsdagen sedan min älskade hund tragiskt dog. Kvinnodagen som sådan bryr jag mig inte nämnvärt om. Men idag hoppas jag kunna mota de trista tankarna i dörren, med hjälp av gottinamnam. Det är ju nämligen semmeldagen eller fettisdagen som det mer korrekt heter. Namnam.

Nåväl, kan ju inte bara äta semlor. I helgen blev det ju inget långpass, det var ju stressveckan förra veckan så jag hade väl mina aningar (även om jag hoppades hinna med allt). Igår bestämde jag mig för att inte ta igen det missade långpasset, jag har ju faktiskt en hel del att göra ändå. Så idag var jag back on schedule, och enligt det så var det backlöpningsdags idag. Tre kilometer uppvärmning, tre kilometer backe (4% lutning), och sen sprang jag fyra kilometer distans (istället för schemats två som nedvarvning). Anledningen till att jag klämde in två bonuskilometrar var dels för att det kändes bra (flyt!) och dels för att jag ju faktiskt skippat långpasset. Då kan man unna sig några extra kilometer bara sådär.

Imorgon blir det spännande, för då ska jag nämligen på jobbintervju på SATS, hoppas jag får det!

joråsåatte...

2011-03-03T23:19:00.000+01:00

Stressveckan var det ja. Tur att jag var förberedd på detta innan. Idag hade jag inbokat fika med Ella. Två anledningar till att det var inbokat på stressveckan: alltför länge sedan jag träffade Ella, samt att mitt sociala liv just nu är icke-existerande... Nåväl. Efter fikan skulle jag hinna till biblioteket (igen) för att hämta (ännu fler) böcker. Och sedan skulle jag träna, innan jag skulle möta upp K efter att han slutat jobbet. Självklart kunde inte allt detta bara flyta på helt smidigt, utan väl på löpbandet insåg jag att det inte fanns tid till några 7km idag (inte ens i snabbdistans, vilket inte stod på schemat idag). Vad göra?

Det som stod på schemat idag var 3km backlöpning, lång backe. Det kändes ju således som den viktiga delen av passet. Förkortade således uppvärmning till 1km, körde 3km backe (4% lutning), vilket var helt vansinnigt jobbigt (tänk er att springa uppför i konstant lutning i 3 km, utan att komma någonstans), avslutade med 500m nedvarvning (det var allt jag hann). Inte mycket till distans alltså, men jag hoppas att min långa backe ändå har någon effekt... Nästa vecka är jag ju tillbaka på banan!

I övrigt så är jag (och hemmet) nu helt redo att välkomna pappa som kommer imorgon. Har längtat länge nu, det enda som kunde gjort det hela bättre hade varit om mamma och hundarna kommit också... Jaja, you can't have it all!

stressveckan

2011-03-02T21:10:00.000+01:00

Glömde tydligen blogga igår. Vaknade på morgonen och var minst lika trött som när jag gick och lade mig - hade ju åkt skidor hela natten. I mina drömmar alltså. Jag kan inte åka skidor i verkligheten... Tog mig i alla fall iväg till gymmet relativt tidigt för att vara mig och avverkade mina sex kilometer lättdistans på löpbandet utan några konstigheter. Fick för mig att jag skulle stretcha efteråt, och det var då jag kände det.

Träningsvärken.

Sedan dess har det bara eskalerat och natten till idag vaknade jag så fort jag somnade typ. Hade med andra ord träningsvärk som väckte mig mitt i natten. BodyPumpen verkar ju ha varit effektiv i alla fall... Nu gör det ont i mina armar även när jag slappnar av, helt sjukt.

Nåväl, det här är i alla fall stressveckan. Mycket att plugga (uppsats, uppsats, uppsats), och så kommer min kära pappa på besök (första gången sen jag flyttade till Norge!) på fredag. Då blir det VM för hela slanten, middag på fredagkvällen (med pappa, K och hans mamma), och på lördag har pappa köpt biljetter till damernas 30km uppe i Holmenkollen. Längtar! Men allt detta innebär att träningen såklart blir lidande, och jag är glad att träningsschemat jag följer har en "lugn" vecka med bara 3 pass inplanerade... Imorgon och på söndag ska jag alltså försöka få till lite träning i stressen. Är mest orolig inför söndagen - herrarnas 50km, vasaloppet + VM i skidskytte drar igång! Ojojoj. Nej, nu blir det middag, ska försöka uppdatera imorgon om träningen!