eller "Stockholm marathon 2012" eller "En mardrömshistoria".
"Det hade inte gått att hitta en vidrigare dag att genomföre ett
maratonlopp än denna lördag. Kvicksilvret var nere på tre grader strax
efter start och kröp sen upp till fyra. Vinden låg på runt tio
meter/sekund med kastbyar upp till 18 m/s. Lägg på i hällande regn på
det och vi får 16 000 genomfrusna löpare." (citat från stockholmmarathon.se)
Så nära DNS tror jag aldrig att jag kommer. Väderprognoserna var ju inte direkt positiva, men in i det sista så hoppades jag att det skulle bli bättre. Det blev det inte. Men jag antar att det är bäst att jag börjar från början.
Av någon dum anledning hade vi bestämt oss för att jobba halva fredagen och inte åka till Stockholm förrän på eftermiddagen. Vi landade således på Arlanda vid fyratiden och begav oss direkt till hotellet. Byta om och så en kort "sväng" på hotellets två löpband. Planen hade egentligen varit 3km på Stockholms gator men vädret var rent ut sagt jävligt och vi hade bara ett par löparskor var. Det var inte snack om att blöta ner dem redan dagen innan. Efter en snabb dusch blev det tunnelbana till Stadion - också detta en modifiering av planerna, tanken var att promenera dit - för att hämta ut startnummer. En tur genom expon resulterade i ett par nya fina skor till mig och en tshirt till Kenneth.
Därefter blev det pastamiddag på Vapiano. Det fungerade förra året, och varför ändra ett vinnande koncept? Jaja, vi var tvungna att vänta i typ hundra år på att få bord (okej en timme) men det var det lätt värt. Fick ju extra quality time med frugan då...
Nåväl, efter massa mat och prat var det dags för hotellsängen. Och vilken säng då! Vaknade utvilad på lördagsmorgonen med en känsla av att det var den bästa nattsömnen jag haft på år och dagar. Och en känsla av att det var riktigt ruggigt väder ute så det kanske vore lika så bra att ligga kvar i sängen? Men när man betalat för flyg, hotell, startplats... plus all tid och energi som lagts ner på träning... Ja, då får man ta mig f*n bara kravla sig upp ur sängen och ner till frukosten. Jag ska inte gå in på detaljer om vad som fanns att välja på och vad som faktiskt hamnade på tallriken, men jag vill påpeka att Kenneths fyra (fem?) smörgåsar med sylt på tar priset i tråkighet på hotellfrukost.
Sen var det dags att klä på sig. Som ni vet så är inte jag tjejen som springer när det regnar. Eller är kallt. Eller är dåligt väder generellt. Jag hade med andra ord ingen aning om vad man tar på sig när det blåser storm, spöregnar och dessutom är vinterkyla ute. Jag måste väl också erkänna att jag inte ens har kläder som lämpar sig för ändamålet. Det hela resulterade väl i att jag tog på mig "allt". Det blev en långärmad funktionströja från Nike (min favorittröja!), en jättetunn jacka av något slag, ytterligare en långärmad "funktionströja" som jag har kvar sen jag jobbade på Stadium och som jag tänkte att jag kunde offra om det skulle bli för varmt. Regnkläder hade vi inte, och regnkåpor visade sig vara slutsålda i hela närområdet...
Som tur är så har jag världens bästa föräldrar som spenderade sin morgon genom att springa runt för att få tag i regnkåpor till oss, och dessutom lyckades. Kan säga att det räddade mitt liv. Tror jag hade brutit redan innan startlinjen om vi inte hade fått de där plastskydden. Bort till startfållan var det kö kö kö. Ni som sprungit i Stockholm vet hur vägen till startfållan går: på gräs. Ni som varit ute när det regnar vet hur gräs blir när det är blött. Det var bara att gå (och stå) försiktigt och hoppas på det bästa.
Och så äntligen (redan?) startskottet. Börjar röra oss långsamt långsamt framåt. Vad i hela ?!??! Har jag inte knytit skorna ordentligt? Höger sko känns helt lös.. kan inte stanna nu, alla rör sig framåt, kan inte stanna. Börja spring, över startlinjen, du får knyta skon senare. Framåt, framåt. Slalom. Tänk inte, bara spring. Efter ett tag märker jag inte skorna/snörningen längre. Jag har fullt upp med att passa mig för vattenpölar, sicksacka mellan folk och bara stå ut med vädret. Snart inser jag att det går alldeles för mycket energi på att försöka undvika vattenpölar och bestämmer mig för att bara undvika de allra värsta i den mån det är möjligt utan att slösa för mycket energi. Första varvet går för övrigt helt okej. Alltså, det är kallt och jävligt, men kroppen är pigg och jag klarar egentligen inte att fokusera på något annat än vädret. Blir positivt överraskad när mitt favorit-hejagäng från i fjor står och ropar "efter maran får ni bira" i år igen, trots regnet. Över Västerbron blåser det så mycket att jag försöker att lägga mig in i ledet igen, men det går för långsamt och jag springer ut på kanten igen. Jäkla vind!
Sen minns jag inte så mycket förrän jag springer längs Vasaparken och Odengatan upp. Det är en favoritsträcka för mig, det känns så hemvant att springa där. Jag gissar att mamma och pappa kommer stå där i år igen, även om jag inser att jag glömt att fråga dem var de tänkt stå. Får syn på pappa som står och håller en mugg med cola, men han ser mig inte. Antar att det har med keps, massa kläder och plastskydd att göra. Rycker åt mig muggen ändå, tar några steg medans jag dricker, lämnar sedan fint tillbaka muggen till mamma som står några meter fram.
Efter den supporten flyter det väl egentligen bara på utan några andra tankar än att det är kallt och blött helt fram tills vi kommer till Gärdet. Det är fortfarande så att jag passerar fler personer än jag blir passerad av, och dessutom så börjar leden tunnas ut. Det finns inget stort fält att gömma sig i, och de flesta springer för långsamt. Inte så konstigt heller, med tanke på vinden. Det finns ingenting som stoppar vinden ute på Gärdet, inga husväggar som stoppar upp det, ingenting. Hästarna står och ser kalla och blöta ut i regnet, och det blåser något så helvetesjävligt att jag inte ens kan beskriva det. Min regnkåpa fladdrar i blåsten och börjar gå sönder. Jag får hålla fast i den, samtidigt som jag kämpar mot det element jag hatar mest av allt: vinden. Trots detta lyckades jag tydligen hålla farten uppe och passerade halvmaran med god marginal till mitt tidsmål på 3:45. Inte för att jag hade någon aning om vilken tid jag borde passera på, eftersom mellantidsarmbandet var begravt under flera lager av kläder. Men jag har i alla fall huvudräkningsskills nog för att kunna räkna ut mellantider för 5-minuterstempo. Och jag låg bra till i förhållande till 5-minuterstempo. Vilket var snabbare än det jag behövde hålla för att klara 3:45.
Nåväl, ut på Djurgården. Förra året hatade jag Djurgården. I år var det faktiskt inte så illa. Jag var glad över att träden gav (lite) lä från vinden (i alla fall jämfört med ute på Gärdet) och jag var liksom mer förberedd på hur långt och tråkigt det skulle vara. Dessutom var det ju så dåligt väder att publiken var reducerad inne i stan, och mitt fokus var mer inåt än utåt. Jag hade dock glömt att Djurgården innebär många små motlut, och är det jag som är ouppmärksam eller är det lite sämre med kilometermarkeringar där ute? Jaja, jag visste vid det laget att jag låg extremt bra till i förhållande till mitt mål, och jag var i så pass god form fortfarande att jag kände mig positiv till att klara det även om jag skulle springa in i väggen.
Tillbaka på Strandvägen var det fruktansvärt mycket vatten. Överallt. Vatten, vatten, vatten. Min regnkåpa var trasig och fladdrig och jag hade lust att slänga av den, men jag visste att jag behövde den för att klara Västerbron. Pappa hade varnat för sämre väder utöver dagen och det märktes att han hade rätt. Det blåste mer, det regnade mer, temperaturen var den samma. Det var kallt, och skulle jag ta mig över Västerbron behövde jag regnkåpan. Förbi Kungsträdgården där folk slutat heja och bara står och huttrar, Skeppsbron likaså. Det blåser så mycket att jag håller på att tappa kepsen. Får inte tappa kepsen. Slussen och så ut på Söder Mälarstrand. Och det är där helvetet börjar på riktigt. Motvind som gör att jag nästan inte kommer framåt. Trots att jag håller hårt i regnkåpan fladdrar det extremt mycket, kepsen är på väg av vid flera tillfällen och det är nu väldigt glest mellan löparna. Ingen klunga att ta skydd i. Alla får slita för sig själva. Jag som legat bra till, kanske till och med hade kunnat klara 3:30, som jag aldrig hade trott var möjligt, inser nu att jag måste jobba och slita för att klara 3:45. Det går långsamt, långsamt, och det gör ont. Inte i musklerna, eller det vet jag inte, men i kroppen, i huvudet. Det är så jävla kallt, och det blåser så mycket att jag inte vet hur jag ska ta mig hela vägen till Västerbron. Och hur ska jag kunna ta mig över Västerbron när det blåser så här mycket? Hejagänget som i fjor fortsatte att ropa efter maran får ni bira är nu istället så fulla att de bara står och skrålar och försöker bjuda förbipasserande på öl. Jag förstår dem. Hur skulle man annars orka stå där så länge i kylan och vinden?
Äntligen framme vid backen upp till Västerbron, men det har gått alldeles för långsamt och tärt alldeles för mycket på krafterna. Ur högtalarna spelas Euphoria, något som i vanliga fall hade fått mig att öka på, men nu tänker jag bara på ironin i att jag kommer att dö till tonerna av Euphoria. Att jag kommer att dö i backen upp till Västerbron. Till tonerna av Euphoria. Speakern säger något om att de löpare som kommer nu har goda möjligheter för att klara 3:40-3:45 beroende på när de startade. Det känns som ett hån. Ett hån, därför att förra året sa speakern att vi hade möjlighet att klara loppet under fyra timmar, och det klarade jag inte. Ett hån, eftersom jag för bara en kilometer sen låg an till att klara 3:30. Ett hån, eftersom vi för att överhuvudtaget komma i mål först måste över Västerbron. Jag vill här inflika att jag personligen inte har något emot just Västerbron. Trogna läsare vet att jag förra året inte förstod varför folk alltid hatar Västerbron, och att jag längtade efter Västerbron på andra varvet. Men när det blåser så mycket att du är rädd för att blåsa av bron, då är det inte så himla kul. Och det kunde varit vilken jäkla bro som helst. Förutom att Västerbron är lång. Många möjligheter att blåsa av.
Jaja, långsamt, långsamt, kämpa mot vinden, håll i regnkåpan, håll i kepsen, får inte tappa kepsen, äntligen börjar det gå nerför igen. Nerförsbacken från Västerbron är skyddad från vinden och många tappra löpare som sprungit om mig på Västerbron verkar slita. Jag passerar nog lika många nerför här som jag blev passerad av uppför. Vind funkar inte för mig, men mina ben är inte lika slitna som de var förra året och jag har inga problem att gasa i nerförsbacken. Längs Norr Mälarstrand får vi medvind, men bara så att det är sagt: medvind hjälper inte lika mycket som motvind stjälper. Detta tror jag alla löpare är eniga i. Medvinden rycker i regnkåpan som nu knappt sitter ihop, och jag inser att det är dags att tacka för hjälpen och säga adjö. Sliter sönder regnkåpan ytterligare för att komma ur den och plötsligt: tystnad. Inser först nu hur mycket ljud regnkåpan+vinden har genererat. Njuter av tystnaden. Det gör inget att folk på gatorna också tröttnat och tystnat, för tystnaden de första minuterna är så underbar. Tar coladryck vid Stadshuset och i år är jag förberedd på att den är äcklig och inte smakar cola. Klarar av att dricka hela muggen och hoppas att det ska ge mig en extra kick. Några tjejer står och dansar i bara bikini och jag tänker att de måste frysa ihjäl. Jag tänker vilken uppoffring de gör för att peppa oss löpare. Passerar centralen och tänker att kanske Annelie står här i år igen. När hon inte gör det tänker jag att jag nog missat henne eller att hon kanske är hemma i värmen. Jag förstår henne.
Det går tungt nu och antingen har jag missat en kilometermarkering eller så var det ingen. Men jag ser på klockan och jag ser att mitt mål är inom räckhåll. Jag gissar hur långt jag har kvar och räknar ut att jag klarar 3:40. Passerar 38km-markeringen och vet att jag närmar mig Odengatan. Det är bara 4km kvar. Det är ju bara som en runda hemma (4km-rundan ni vet), och det är ju INGENTING. Herregud. Men Stadium-tröjan är blöt och tung och kall. Utan regnkåpan har den absorberat alldeles för mycket regn och jag måste droppa den. Vill inte ha mindre kläder på mig, men vet att den inte hjälper mot kylan längre ändå. Tråcklar av mig tröjan utan att stanna. Passerar Odenplan, upp längs Odengatan, mina fina gamla hoods, och plötsligt, där är hon, min fina Annelie. Jag blir helt gråtfärdig, min allra bästa kompis är ju här ute i regnet och hejar på mig! Och jag är snart i mål! I världens sämsta väder, och jag kommer att nå mitt drömmål med marginal! Märker att det är jobbigt att springa och nästan gråta, försöker samla mig. Och så plötsligt ser jag mina föräldrar, och pappa är halvvägs ut i banan för att langa cola. Jag har inte tid att dricka nu, och varför i helvete springer han ut i banan. Mitt i all utmattning och alla känslor blir jag arg och skriker till honom, minns inte vad men något i stil med "VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED?!". Jag märker det inte men enligt mamma och pappa ökar jag också tempot, antar att det är en blandning av adrenalin och hej jag vill komma bort från mina pinsamma föräldrar som springer ut i gatan. Haha.
Upp mot Stadion, jag vet att den här sträckan är längre än vad man tror eftersom man sen måste runt hela Stadion och in och springa ett helt varv där. Dags att knäppa upp jackan för att visa mitt startnummer tydligt på bröstet för fotograferna inne på Stadion. Herregud var det så här långt runt Stadion förra året också? Äntligen inne... Men vad i helvete, ni kan ju inte hålla innerspår och hålla på och hålla varandra i handen?! GAHGAHRHG. Okej Louise, ta dig i kragen, spring förbi. Spring allt vad du kan in i mål. Och så i mål. Min egen klocka står på 3:35:22. Tårar. Det är tårar. Kan man gråta som en karl? Klarar att samla mig, ta emot en medalj och en vattenflaska, men tårarna är på väg, måste stanna upp utanför Stadion.
Utanför Stadion möter jag Janicke som liksom mig klarade sitt mål på 3:45 med råge. Och där kommer visst mamma! Richard vill gratulera mig på telefonen! Preliminär tid är 3:35:15! Men det är kallt, kallt, kallt, och jag behöver torra kläder. Ner för trapporna, det går relativt bra liksom i fjor, klippa bort chippet och få finishertröja och goodiebag. Möter upp mamma och pappa, och där kommer Kenneth som klarade sitt första marathon på 3:35:04! Och min fina bästaste Annelie!
Byta om till torra kläder, äta kexchoklad. Ta bilder, kramas. Gå till mammas och pappas hotellrum, champagne! Och vet ni vad det sjukaste är? Inte en enda blåsa. Trots genomblöta fötter en hel dag!
Stoltheten. Jag är så stolt och nöjd. Jag hade nära till tårar hela dagen. Jag kände mig som en vinnare bara för att jag kom till start i så dåligt väder. Jag hade varit stolt bara jag fullförde. Men jag nådde mitt drömmål på 3:45. Ja, jag slog mitt drömmål med TIO minuter, i världens sämsta väder. Jag kunde inte vart stoltare.
Nu måste jag hitta ett nytt mål. Spännande marathon, anyone? Just nu surrar tankar på Oslo marathon (trots allt) och Athens Classic Marathon.
