några tankar

Nu har det gått två dagar sen Oslo marathon och jag har äntligen fått tillbaka aptiten! Ett litet steg för mänskligheten men... nej nu överdriver jag. Men det är skönt att slippa tvinga i sig maten i alla fall. Den värsta stelheten har också givit med sig, även om det blir lite stelt efter att man suttit stilla en längre period. Jag blir ju värre medtagen av en timmes bodypump, haha. Blåsorna på högerfoten är tömda och idag har jag gått runt på stan i vanliga skor utan problem. Längtar redan efter nästa lopp (Hytteplanmila?) och funderar på vilka marathon som ska springas härnäst, och hur fort. Har jag redan glömt smärtan? Är jag inte riktigt klok?

Jaja. Frugan var nyfiken på en jämförelse av Oslo och Stockholm. Marathon alltså. Tänkte att jag skulle skriva om det i ett eget inlägg istället för att svara i kommentarsfältet, eftersom jag har en del åsikter på ämnet.

Bana: När det gäller bansträckningen så är det två varv både i Oslo och Stockholm, skillnaden är att i Oslo är det samma varv två ggr, medan i Stockholm är det först ett kort varv och sedan ett långt varv. Kan se klara fördelar med att ha samma varv två gånger: du vet vad som kommer, och när du har gjort ett varv är du halvvägs. Det kan vara ganska tungt att ha sprungit ett varv men veta att du fortfarande har mer än hälften kvar. Oavsett detta tycker jag att banan i Stockholm är bättre. Det handlar inte om att jag tycker att Stockholm är vackrare (vilket jag gör), utan att den är mer intressant. I Stockholm springer du på flera olika öar, passerar spännande byggnader, parker etc. I Oslo känns det mer som att man får springa där det kostar minst att spärra av gatorna... Dessutom kändes det som att man på många ställen bara sprang för att samla meter och kilometer, inte för att det var en passande runda. Jag vet, ett marathon ska vara ett marathon, men i Stockholm har de lyckats matcha det med en passande runda. I Oslo var det fram och tillbaka, ut och runda, runda, runda, runda. Gud vad trött jag var på att runda saker och springa tillbaka igen. Möta folk som antingen kommit längre eller kortare. För att inte tala om hur tråkigt det är att springa ut på ett öde hamnområde eller vägarbets(?)område. Så, Stockholm vinner, även om det var fint med två lika långa varv i Oslo.

Publik: Här kan jag inte säga annat än att Stockholm vinner överlägset. Här spelar säkert flera faktorer in, men i Stockholm är det en folkfest och publik i stort sett hela vägen (utom tråkiga tråkiga Djurgården på andra varvet). Det är en större stad, ett större lopp och mycket större publik. Att banan i stort sett går genom lättillgängliga områden i stan kan väl också spela in, för på de mer centrala (och roliga) delarna av Oslo marathon är det faktiskt lite publik. Men alltså. Jag hade inte tagit mig runt Oslo marathon utan musik i öronen. 

Vätska: GARHHGRH. Jag var orolig redan innan över att det bara skulle vara vätska vid var 5e kilometer i Oslo. Allra värst kanske på andra varvet. Jag drack på varje station i Stockholm (var 3e kilometer), men nu skulle det bli mycket viktigare. Därför såg jag till att gå vid varje vätskestation och få i mig minst två muggar (en med vatten och en med energidryck), gärna fler. Trots detta kände jag ibland att jag bara längtade efter nästa vätskestation. Ja, jag hade såklart kunnat ta med egen dryck, men rent spontant känner jag att det hade varit lätt att ordna fler vätskestationer här i Oslo. Annars var jag väldigt glad över att det serverades riktig coca cola på de sista två vätskestationerna här i Oslo - "coladrycken" i Stockholm var rent ut sagt vidrig. Värt att notera är även att i Stockholm bjöds även på buljong, energibars, saltgurka och dextrosol i tillägg till bananer - jag tog inget av detta (förutom kanske dextrosol? minns inte), så har ingen åsikt om det heller.

Nu känns det som om jag hade fler åsikter och tankar som jag tänkte skriva ner, men dem kommer jag inte på nu. Får väl bli ett till inlägg, om jag kommer på det. Jaja. Godnatt hörni.

oslo marathon, the long story?

Okej, varning för massiv text och egoprat. 

Jag hade ju ganska blandade känslor inför Oslo marathon. Var inte alls lika väl förberedd som innan Stockholm marathon, då hade jag ju följt ett träningsprogram strikt (relativt strikt i alla fall), men å andra sidan så hade det då varit en lång vinter med många löpbandstimmar, istället för asfalt. Hela sommaren har jag ju i stort sett bara sprungit på asfalt, vilket borde vara en fördel. Men de långa passen har å andra sidan lyst med sin frånvaro. Hmm, kommer detta att gå vägen eller inte? Varför går jag inte och panikar varje dag? Hur kan jag sitta här och ta en drink med en vän, en vanlig tisdagseftermiddag, när jag ska springa marathon på söndag? Och så vidare och så vidare och så vidare.

I lördags åt vi en rejäl pastamiddag och så lite popcorn medan vi kollade på säsongspremiären av Greys anatomy, innan vi gick och la oss tidigt. Jag hade jobbat hela dagen och kände mig allmänt trött, så tror att jag somnade ganska fort. Sov dock extremt dåligt och vaknade hela tiden. På söndagmorgonen mådde jag illa och kände mig inte alls redo. Vad som tidigare hade varit skräckblandad förtjusning hade övergått i bara skräck. På sätt och vis kändes det helt okej ändå, jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, och inför varenda tävling i hela mitt liv har jag varit så nervös att jag fått ont i magen. Sån är jag. Fick i mig två mackor och ett stort glas resorb, men kaffet blev stående. Jag som älskar mitt morgonkaffe mer än någon annan mat/dryck. Nåväl.

Min plan för dagen var lite oklar först, men efter att ha resonerat lite kom vi fram till att jag skulle gå ut lite snabbare, för att hoppas på att komma längre innan benen tog slut. Det var ju trots allt det som var mitt största problem i Stockholm. Som jag minns det i alla fall... Hade ett armband med mellantider för att gå i mål på 3:45, och tänkte att jag skulle försöka följa farthållare på 3:45. Detta trots att mitt mål faktiskt bara var att komma runt, gärna snabbare än sist, och allra helst under fyra timmar. Drömtiden. I startfållan (startgrupp 1, herregud) letade jag rätt på en farthållare som det stod 3:45 på. Bara någon minut innan startskottet skulle gå flyttade han sig bakåt i fältet och jag blev förvirrad. Kunde ju inte direkt följa efter, det var packat med folk. Nåväl, jag skulle väl kunna lokalisera honom snart igen. 

Tog istället sikte på en tjej i rosa tröja som jag trodde hade som mål att springa på 3:45 (detta trodde jag eftersom det såg ut som om hon också såg efter farthållaren på 3:45, eller var det bara inbillning?). Så jag tog rygg på henne. Det var skönt att bara ha någon att följa efter. Inte tänka liksom. Efter ett tag började jag undra varför inte 3:45-gruppen kom ifatt oss snart, och efter konsultation med kilometerskylt, mellantidsarmband och klocka insåg jag att det var på grund av att vi sprang alldeles för fort. Eller ja, hon sprang ju säkert i planlagt tempo. Men jag sprang alldeles för fort. Någon gång mellan sex-sju kilometer släppte jag iväg henne, och förbannade mig själv över att jag låtit mig dras med så länge, så fort. Sträckan som man springer då är seg som sjutton, man ska liksom ut på någon slags öde hamnområde där solen ligger på men inget annat händer. Bara för att runda en liten kon och så tillbaka igen. Ja, jag vet, det handlar bara om att samla ihop kilometer, men det känns väldigt omotiverande med såna sträckor. Så över Tjuvholmen, längs med uteserveringarna på Aker brygge, över Rådhusplassen. Där stod K och hejade, men jag var ledsen och sur och trött. Jag hade gått ut för hårt. 

Nästa sträcka är också en tråkig och tung sträcka. Förbi Operan, som förvisso är fantastisk vacker, men när man väl kommit förbi den så springer man på dålig underlag och man vet om att man bara ska ut och runda. Man möter löpare som redan varit ute och rundat, och det är så demotiverande. Nämnde jag det dåliga underlaget? Vid det här laget funderar jag över hur i helvete jag ska klara ett helt marathon. Jaja, jag har fortfarande inte blivit passerad av 3:45-gruppen, än mindre av 4:00-gruppen. Och jag är inte en sådan som ger upp. När jag väl kommit tillbaka in till stan är det mer folk som ser på, fler vätskestationer (hurra!!!) och det känns bättre. Någonstans kring 18-19km så får jag en kick, kanske det är det som kallas runner's high? Jag springer jämte en man som håller bra tempo, det känns skönt. Det är fint längs Karl Johan även om jag HATAR att springa på de där jäkla kullerstenarna, och K hejar på mig. Jag ler och tänker att jag snart är halvvägs. Egentligen en ganska idiotisk tanke, eftersom jag redan är trött, redan är sliten, och halvvägs inte betyder så jäkla mycket när man ska springa ett marathon. Men det tänker jag inte på just där och då i alla fall. På väg upp mot Stortinget igen ser jag K igen, han dansar och jag ler och mannen som jag springer jämte skrattar. Då vill jag också skratta. Skratta skratta skratta. Passerar halvmaran på en tid som är bra, jättebra, men jag minns inte exakt. 1:50 kanske? Ligger fortfarande framför 3:45-gruppen. Jämte mannen som håller ett bra tempo. 

Det känns bra ett tag till, men efter att ha passerat Rådhusplassen så går det uppför en del. Inte brant, men segt när man redan är trött i benen. Någonstans mellan 22-23 kilomter kommer 3:45-gruppen ikapp mig och mannen, och det känns väldigt tungt just då, även om 3:45 är vansinnigt mycket snabbare än jag planerat att springa. Ser att mannen ökar tempot en anings aning, för att haka på gruppen. Vi har ju inte varit så vansinnigt mycket långsammare, men jag märker att det krävs en tempoökning för att haka på. Gör mitt allra bästa och klarar väl att hänga på i ca två kilometer, men sen pallar jag inte längre. Nähä, då är jag on my own again. Inga ryggar att haka på, inga farthållare, bara ont. Och så den där förbannade långa tråkiga jävla sträckan igen. Och jag vet att jag inte har någon mer pepp från publiken - jag hinner inte tillbaka till Rådhusplassen/civilisationen igen innan K måste gå till sin startfålla för halvmarathon. När det känns som värst ser jag vår granne komma springande mot mig, hon sprang förbi mig i ett rysligt tempo vid 3km och sedan dess har jag inte sett till henne, förrän nu. Tempot ser ut att ha avtagit även för henne, men hon ligger långt framför mig. Blir om möjligt ännu mer deppig, eftersom jag inte har mer att ge, inte klarar av att springa fortare. Jag sa ju att jag var tävlingsmänniska.

Över Tjuvholmen igen, och så uteserveringarna på Aker brygge, och där får jag plötsligt oväntad pepp från en (fd) SATS-kollega. Blir så glad och överraskad att jag ler hela vägen fram till vätskestationen, som nog aldrig tidigare varit så efterlängtad. Men nej nej nej, vad jag hatar den kommande sträckan. Om det inte framgått tidigare så är Oslo marathon alltså två varv på en halvmarathonrunda. Så de på första varvet tråkiga sträckorna blir alltså dubbelt tråkiga, dumma, jobbiga, omotiverande på andra varvet. Och kommer ni ihåg det dåliga underlaget? När jag har kommit så här långt har jag inte bara ont i höften, men även i låren och fötterna. Under min högra stortå är det någonting väldigt obehagligt på g dessutom, och det blev inte bättre av det dåliga underlaget. Dessutom ligger solen på och jag vill driiiiicka. DRICKA!! Hatar hatar hatar. Ska aldrig mer springa marathon. Kämpar kämpar kämpar. Känns som om jag inte kommer någon vart, men till slut är jag på väg tillbaka i alla fall, och möter folk jag ligger framför istället för bakom. Passerar några, blir omsprungen av några. 

Till slut är jag äntligen tillbaka i civilisationen igen, och då får man dricka. Åh, som jag älskar att dricka. Energidryck, vatten, å fan, är det coca cola på den här stationen? Det tar jag också. Jag går på vätskestationen, det har jag förresten gjort på alla för att verkligen få i mig all vätska. Fortsätter springa, jag minns liksom inte riktigt hur men plötsligt så är jag på väg mot Grønland, denna stadsdel som jag är så obekant med, som känns som en helt annan stad än Oslo. Och just när jag passerar Oslo City så ser jag ryggen på vår granne, det går långsamt och jag passerar henne utan problem. Får återigen runner's high, eller är det tävlingsmänniskan i mig som sprutar ut lite extra energi av att passera grannen? Är det bara sockret från coca colan? Är det kanske det faktum att jag har mindre än fyra kilometer kvar och att det ju faktiskt inte gör så jäkla ont? Efter rundning där någonstans i denna outforskade stadsdel så är det ju snart vätskestation igen, och jag möter grannen, hon sliter och jag har inte så ont längre, jag har gott om tid för att klara fyra timmar, det finns inte en chans att jag inte fixar detta. 

Ännu mer vatten, energidryck, cola. Jag vet att det bara är tre kilometer kvar men jag behöver energin. Det går lite uppför och jag ser folk som börjar gå, jag vill peppa dem, säga åt dem att fortsätta springa, vi är snart framme nu. Men jag gör det inte. Vet inte vad det är som stoppar mig, det faktum att varje person jag passerar är en liten vinst för mig? Jag vet inte. Jag är upprymd och lätt, hela vägen ner längs Karl Johan, åh älskade hatade Karl Johan med sin dumma stenläggning, men härliga publikstöd. Uppför igen, tunga backe upp mot Stortinget men sen går det nerför nerför nerför. Och så till höger och så är det ju bara raksträcka fram till mål. Hur långt kvar kan det vara, hur många hundra meter, orkar jag spurta? Nej det är för långt, väntar lite... Nu ser jag målet, nu är jag nästan där, varför är det så förbannat dåligt underlag här, jag hatar stenläggning, ska jag ramla 100 meter framför målet? I öronen hör jag Ola Salos vackra stämma sjunga "Let your body decide" och tänker att nej nu jävlar, nu jävlar, nu spurtar jag! Och det gör jag. Över mållinjen, och så måste jag stanna upp, börja gå, kan jag sätta mig här... Nej fortsätt framåt, ta emot din medalj, få hjälp att ta av chippet. Ta dricka och banan, sätt dig inte ner ännu, hämta ut väskan först. 

Och så, äntligen, med uthämtad väska. Att sätta sig ner på marken. Gråta.  Kolla smsen - pepp från Annelie, sms-service för K och sist men inte minst - resultatsmset. Ringa mamma och pappa. Jag gjorde det. 3:55:55. Byta om till varmare kläder, gråta lite till. 

När allting lugnat ner sig var det dags för mig att heja lite på min älskling, som klarade halvmaran på fantastiska 1:44:53, innan vi stapplade hem. Smärtan var milsvida värre än efter Stockholm marathon, men stoltheten och känslan efteråt minst lika fantastisk som då. Väl hemma duschade jag innan jag landade i soffan där jag stannade resten av kvällen förutom för att inta en fantastisk middag som K lagat. Vet inte vad det är med mig, men både efter Stockholm och nu efter Oslo marathon så har jag helt saknat aptit - jag som annars äter både gärna och mycket. Har i alla fall tvingat i mig ordentligt med mat både igår och idag, och jag ser redan fram emot nya löparupplevelser. 

Men först ser jag fram emot champagnen som ligger till kylning för att avnjutas ikväll. 

Det kan fort se ut som om min värsta "dipp" var mellan 35-39km, men det stämmer inte riktigt.. I alla fall inte om man ser till hur det kändes. Däremot så var det två vätskestationer däremellan, som jag skyller på eftersom jag gick då...

3:55:55!

Ska gladeligen erkänna att jag är fruktansvärt sliten och att hela kroppen gör så ont att jag inte vet om jag ska sitta eller ligga eller stå eller gå eller ... Det gör helt enkelt galet ont i kroppen. Men det är okej. För idag har jag filat på mitt marathonpers, och det är jag mighty proud of! 

Klockan stannade på 3:55:55 och därmed var jag även under drömtiden på fyra timmar. Nu har jag tvingat i mig (jättegod) mat som K lagat, och tror att det inte är lång tid kvar till sängen kallar...

ps. är det fler än jag som helt tappar aptiten av att springa marathon?

i told you to be patient

Den sista tiden har jag haft väldigt mycket "personligt", det vill säga att mina tankar snurrat runt runt runt i huvudet och jag har inte riktigt haft någon lust att formulera mig här på bloggen. Little did I know, att allt kan kastas runt och ändras fort. I början på året skrev jag ett inlägg om att många spännande saker skulle ske i år. Allt som jag skrev om har nu alltså blivit verklighet, och idag skrev jag under på mitt nya anställningsavtal. Känner mig lättad och glad och allt möjligt. Jag är inte helt säker på hur min vardag på nya jobbet kommer se ut, men jag ser framemot den i alla fall. 

Annars så kunde man ju tro att det är mycket fokus på Oslo marathon, men jag måste erkänna att det fått nästan löjligt lite uppmärksamhet. Nåväl, jag följer marathonprogrammets sista vecka (något som jag misslyckades med sist, när jag faktiskt följt 6 månaders program nästan till punkt och pricka..). Och så äter jag allt jag vill, när jag vill. Haha. Det kanske är det bästa med veckan innan marathon? Kanske det bara är jag som gör det? Vem vet! Det spelar egentligen ingen roll. 

Idag blev det i alla fall 8 km morgonjogg, fast jag antar att om man ska vara korrekt så ska väl kanske morgonjogg ske före frukost? Men så jobbar inte jag. I min värld är det fortfarande morgon klockan nio, frukost eller inte frukost innan liksom. Det var otroligt skönt med ett så långsamt pass i alla fall. Det följdes av ett underbart bodybalance-pass. Jag älskar bodybalance. Haha, jag kan inte säga det för många gånger. Det är så himla skönt. Jag får passa på nu innan jag börjar jobba dagtid/heltid....

om sanningen ska fram..

Ja, om sanningen ska fram så har jag varit en riktig latmask och vilat i fem dagar. Häromveckan ojade jag mig över tre dagar i rad och nu slog jag alltså till med fem stycken istället. Alltså, jag skulle kunna låtsas som att jag vilar mig i form (Oslo marathon närmar sig) men om sanningen ska fram så har jag bara haft väldigt mycket annat att göra och väldigt lite lust att springa. Så då har jag helt enkelt låtit bli. Vädret har varit tråkigt och ja... Jag har gjort annat. Ridit, gått på hundpromenad, burit halmbalar (tungt!). 

Idag fick det dock vara nog. Jag hade planlagt morgonjogg, men vaknade av att larmet gick (don't ask) med sprängande huvudvärk, så jag somnade om. När jag vaknade igen hade jag fortfarande huvudvärk och var dessutom hungrig, så att springa innan frukost utgick. Hade dock verkligen bestämt mig för att springa så efter frukost var det på med löparstassen. Dessvärre började det regna i samma stund som vi satte oss i bilen (skulle åka till ett område med löpspår där mamma kunde gå med hundarna samtidigt). Det var ju lite dålig timing, men jag valde 5,5km-spåret, dels för mammas skull men dels också för att jag ju faktiskt inte gillar dåligt väder. Tydligen gick det undan också - 5,5km på 25 minuter! Vet inte hur det gick till, men jag antar att det dåliga vädret bidrog.. Ikväll (inatt?) flyger jag hem till Oslo igen, och det är som vanligt blandade känslor - längtar efter K men kommer sakna alla djuren, och mamma och lugnet i Skåne såklart. 

Hej så länge!

startnummer 927

Joråsatte... Då har jag fått startnummer och startgrupp för Oslo marathon. Någon (?) har tydligen stor tro på mig, för jag har av någon konstig anledning blivit placerad i startgrupp (pulje) 1. Mmm. Okej, det kommer då med största sannolikhet vara många många människor i den gruppen, men ändå. Ska jag, heffaklumpen, springa bland gasellerna? Jag ser två scenarion framför mig; det ena är triumf, där jag tagit rygg på en gasell och springer in på en strålande tid (d.v.s under fyra timmar), det andra är totalt misslyckande, där jag också tagit rygg på en gasell, men istället totalkraschat på grund av hastigheten. Chansen för success om jag tar rygg på en gasell verkar alltså vara 50/50. Frågan är hur oddsen ser ut om jag låter bli....

Ps. mitt startnummer är alltså 927, om det inte framgick tydligt nog. Det är alltså det numret som ni ska bevaka via SMS eller heja på ute i løypa. Just det.

järnkvinnan

För ett par veckor sen var jag hos läkaren och tog lite blodprover. Jag skrev då att jag inte hade någon anledning att oroa mig, utan bara ville ha min goda hälsa på papper. Häromdagen kom ett brev från läkaren där det stod att jag hade järnbrist och behöver järntabletter. Det var väldigt oväntat, men på samma gång känns det som att en pusselbit föll på plats. På sista tiden har jag varit trött nästan hela tiden, varje dag, oavsett om jag sovit mycket eller inte. Dessutom har jag haft en del yrsel och hjärtklappning, i tillägg till att jag ibland blivit väldigt andfådd och nästan trott jag fått astma ibland när jag varit ute och sprungit. Allt detta är vanliga symptom på järnbrist. Well, there you go. Kan inte fatta att jag inte ens misstänkte något? Är så otroligt glad att jag beslutade mig för hälsokontroll, och hoppas att jag känner mig piggare snart. Påbörjade min järnkur idag, och förväntar mig storverk. 

Annars var jag på 30 minuter bodypump tidigare idag, det förväntar jag mig också storverk av! Eller? Äh jag vet inte, men babysteps mot en starkare kropp? Och vem vet, kanske det kan hjälpa mig i min löpning också?

blod svett och tårar

Idag hade jag inte lust att göra något alls. Bara slappa, sitta inne och kanske till och med tända en brasa. Men så kan man inte bara göra på en vanlig måndag, så istället tog jag mig i kragen och begav mig till SATS Bislett (hör och häpna!). Där bestämde jag mig för ca 45-50 minuter på löpbandet. Jag har problem att komma på vad jag ska göra nu när jag inte följer ett strikt program som jag gjorde i våras. Tre kilometer uppvärmning och sen höjde jag tempot till 11km/h. Det är ju ganska långsamt jämfört med hur jag sprungit ute på sista tiden, men jag tror inte att jag hade en högre växel i mig idag? Dessutom var det helt SJUKT varmt där, har inte svettats såhär mycket sen jag var i Barcelona och sprang tror jag? Var nämligen helt genomvåt när jag klev av löpbandet.

Avslutade det hela med ett bodybalancepass, men det var inte lika digg som jag hade tänkt mig. Dels så var det ett annat (nytt?) program, men det jobbigaste var nog att instruktören inte var särskilt bra. Hon förklarade ingenting om hur övelserna skulle göras, och så verkade det som att hon antingen är helt yogafrälst eller tror att alla andra är det. Eventuellt, kanske troligen, både och. Hon sa vad alla rörelser heter på yogaspråk, men för mig som inte kan yoga så hjälpte inte det mig så mycket avseende vad jag skulle göra, hur jag skulle göra... Nej jag vet inte. Men kanske det blir bättre när man vänjer sig vid programmet. Och med en bättre instruktör. Tacka vet jag SATS Hellerud?! Hihi.

Imorgon är det dags för ännu en intervju, och jag hoppas att jag kan klara att fokusera på det där och då. De senaste dagarna har jag ju inte kunnat göra annat än att tänka på drömjobbet som jag var på intervju för förra veckan....

och på den åttonde dagen vilade hon

Idag är det måndag men jag är ändå ledig. För mig som inte direkt gillar måndagar är det ju rätt skönt, men det känns också som om jag förtjänar det efter att ha jobbat sju dagar i sträck. Jag hade tänkt att jag skulle ta tillfället i akt och ta mig ett skönt löppass ute idag, men vi kan väl säga att det inte blir så. Det öser nämligen ner. Ja, det regnar katter och hundar, eller hästar och kossor kanske snarare. FY sjutton vad jag är trött på regn. Läste igår att det varit den våtaste sommaren i Oslo på 61 år, och den näst våtaste sen man började mäta för 111 år sen. Enda positiva är ju att det faktiskt känns berättigat att gnälla över det då, när det statistiskt sett varit riktigt jävla crappy.. På yr.no kan man läsa följande:

Warning from NVE’s flood forecasting service Oslo:Oppfølging av melding sendt 02.09.2011. Det er varslet mye nedbør over store deler av Øst- og Sørlandet søndag og mandag. Det vil gi raskt økende vannføring og flom i flere vassdrag. Det er usikkerhet knyttet til hvor den mest intense nedbøren vil komme, og dermed hvilke bekker/ elver som blir sterkest berørt.

Men, det som förvirrar mig mest är ändå att det ser ut som om det ska komma ÄNNU mer regn (alltså större mängder regn) på tisdag kväll/natt till onsdag. Jaja, jag ska sluta gnälla om vädret, nu är det höst, sommaren uteblev och that's that. 

Istället sitter jag inne och lyssnar på Bon Iver (se ovan) och tänker alldeles för mycket på allt mellan himmel och jord. Ska ta mig en svängom på löpbandet också, tror jag, men vill inte lova alltför mycket..

söndagsintervaller

Finns det något härligare än att gå upp lite tidigare på söndagmorgon för att hinna med intervaller på löpbandet innan jobb? Svar: Ja, det finns det. Den där sköna känslan efteråt varade också alldeles för kort tid - känner ingenting av det längre. Men när jag skulle registrera passet på funbeat fick jag en smärre chock. Jag har haft tre (3) (TRE!!!) vilodagar i rad. Och de har passerat helt obemärkt. När jag tänker efter vet jag ju varför: I torsdags tog jag mig välförtjänt träningsfri, eftersom jag både hade jobbintervju (som för övrigt gick väldigt bra, kändes det som) och jobb, samt hade tränat på bra mån-ons. Men sen då? Jo.. igår och i fredags jobbade jag hela dagar och hade varken tid eller ork till träning. Jaja, så är det ibland, nästa vecka blir mindre jobbintensiv då jag tar turen till Paradiset på fredag morgon, som jag längtar!! Får se vad vi slänger in för träning då, blir det långpass bland åkrarna tro?

Just det, jag kanske skulle skriva något om intervallerna? Det blev 3x3x300m på löpbandet. Det var absolut max vad jag orkade denna söndagsmorgon. Ja, och uppvärmning och nerjogg såklart.

oslo marathon nästa!

Japp, då var det gjort. Anmält mig till Oslo Marathon. Japp, marathondistansen. Joråsåatte. De där långpassen som jag såg framför mig innan nästa marathon, var blev det av dem? Jaja, har ju hållt igång ganska bra hela sommaren så det ska nog gå fint tänker jag mig. Jag är faktiskt bara pepp just nu, även om jag såklart tänker på hur mycket mer jag borde tränat - men oavsett hur mycket man tränar kommer man väl alltid att tänka så, inte sant?

vem behöver duscha egentligen?

Jahapp, här uppdateras så sällan att det hunnit bli en ny layout i bloggverktyget sen sist. Det hade i och för sig kunnat hända även om jag uppdaterade varje dag. Har ju blivit lite träning sen sist i alla fall. Sist jag skrev var alltså för en vecka sedan. Sedan dess har jag hunnit springa fem kilometer i lördags, innan det var dags för en väldigt lång bussresa till en 30årsfest någonstans in the middle of nowhere. Det var trevligt men blött, alltså det regnade konstant typ. Kändes det som i alla fall. Sen i måndags blev det bodybalance på kvällen, i tisdags körde jag en halvtimmes bodypump (med 5km löpning på löpbandet som uppvärmning) och så var det igår då. 

Igår hade jag tänkt att jag skulle springa på löpbandet eftersom K ville till SATS och jag inte ville köra bodypump igen (träningsvärk). Men så var det plötsligt sol och då kanske det var läge att springa ute? Men var då? Hemma? Med utgångspunkt från SATS? Åkte i alla fall till SATS och tänkte att jag tar det som det kommer. Där övertygade mina kollegor mig om att jag borde springa ute, ja, då kunde jag ju inte banga på det. Hann inte mer än komma ut och över vägen innan det började regna. Jaja, det kommer nog inte så mycket regn, tänkte jag. Trodde jag. Om det regnade som in i helvete och om jag blev dyngsur och kall? Svar: ja. De första 50 minutrarna passerades i och för sig utan en tanke på att löpningen var jobbig - det enda jag klarade av att fokusera på var hur fuckings jäkla kallt det var (pardon my french). Sen började jag fokusera på att hitta hem, jag sprang ju fel ett antal gånger (även inom de första 50 minutrarna men framförallt mot slutet där jag inte sprungit tidigare utan bara kommit vilse tidigare...). Till slut svalde jag stoltheten och frågade om vägen. Och tur var väl det, för då kunde jag springa hela vägen tillbaka istället för att komma vilse på en blöt skogsstig. Summan av kardemumman blev 1,5h löpning (inklusive felspringningar, försök till att tyda markeringar och fråga om vägen), sträckan blev nästan 15km (exklusive felspringningar..). Det gick inte fort och jag hade massa energi kvar när jag kom tillbaka, men satan i gatan vad kall jag var. Hade många tankar under tiden om att jag inte skulle behöva duscha egentligen (hallå, var ju helt genomduschad!), men det har nog aldrig varit så skönt att duscha som igår. Var så kall i hela kroppen, och det varma vattnet gjorde susen. 

Men... Jag tror jag vilar idag. Har trots allt varit på jobbintervju (!!!) och ska till jobbet snart.