några tankar

Nu har det gått två dagar sen Oslo marathon och jag har äntligen fått tillbaka aptiten! Ett litet steg för mänskligheten men... nej nu överdriver jag. Men det är skönt att slippa tvinga i sig maten i alla fall. Den värsta stelheten har också givit med sig, även om det blir lite stelt efter att man suttit stilla en längre period. Jag blir ju värre medtagen av en timmes bodypump, haha. Blåsorna på högerfoten är tömda och idag har jag gått runt på stan i vanliga skor utan problem. Längtar redan efter nästa lopp (Hytteplanmila?) och funderar på vilka marathon som ska springas härnäst, och hur fort. Har jag redan glömt smärtan? Är jag inte riktigt klok?

Jaja. Frugan var nyfiken på en jämförelse av Oslo och Stockholm. Marathon alltså. Tänkte att jag skulle skriva om det i ett eget inlägg istället för att svara i kommentarsfältet, eftersom jag har en del åsikter på ämnet.

Bana: När det gäller bansträckningen så är det två varv både i Oslo och Stockholm, skillnaden är att i Oslo är det samma varv två ggr, medan i Stockholm är det först ett kort varv och sedan ett långt varv. Kan se klara fördelar med att ha samma varv två gånger: du vet vad som kommer, och när du har gjort ett varv är du halvvägs. Det kan vara ganska tungt att ha sprungit ett varv men veta att du fortfarande har mer än hälften kvar. Oavsett detta tycker jag att banan i Stockholm är bättre. Det handlar inte om att jag tycker att Stockholm är vackrare (vilket jag gör), utan att den är mer intressant. I Stockholm springer du på flera olika öar, passerar spännande byggnader, parker etc. I Oslo känns det mer som att man får springa där det kostar minst att spärra av gatorna... Dessutom kändes det som att man på många ställen bara sprang för att samla meter och kilometer, inte för att det var en passande runda. Jag vet, ett marathon ska vara ett marathon, men i Stockholm har de lyckats matcha det med en passande runda. I Oslo var det fram och tillbaka, ut och runda, runda, runda, runda. Gud vad trött jag var på att runda saker och springa tillbaka igen. Möta folk som antingen kommit längre eller kortare. För att inte tala om hur tråkigt det är att springa ut på ett öde hamnområde eller vägarbets(?)område. Så, Stockholm vinner, även om det var fint med två lika långa varv i Oslo.

Publik: Här kan jag inte säga annat än att Stockholm vinner överlägset. Här spelar säkert flera faktorer in, men i Stockholm är det en folkfest och publik i stort sett hela vägen (utom tråkiga tråkiga Djurgården på andra varvet). Det är en större stad, ett större lopp och mycket större publik. Att banan i stort sett går genom lättillgängliga områden i stan kan väl också spela in, för på de mer centrala (och roliga) delarna av Oslo marathon är det faktiskt lite publik. Men alltså. Jag hade inte tagit mig runt Oslo marathon utan musik i öronen. 

Vätska: GARHHGRH. Jag var orolig redan innan över att det bara skulle vara vätska vid var 5e kilometer i Oslo. Allra värst kanske på andra varvet. Jag drack på varje station i Stockholm (var 3e kilometer), men nu skulle det bli mycket viktigare. Därför såg jag till att gå vid varje vätskestation och få i mig minst två muggar (en med vatten och en med energidryck), gärna fler. Trots detta kände jag ibland att jag bara längtade efter nästa vätskestation. Ja, jag hade såklart kunnat ta med egen dryck, men rent spontant känner jag att det hade varit lätt att ordna fler vätskestationer här i Oslo. Annars var jag väldigt glad över att det serverades riktig coca cola på de sista två vätskestationerna här i Oslo - "coladrycken" i Stockholm var rent ut sagt vidrig. Värt att notera är även att i Stockholm bjöds även på buljong, energibars, saltgurka och dextrosol i tillägg till bananer - jag tog inget av detta (förutom kanske dextrosol? minns inte), så har ingen åsikt om det heller.

Nu känns det som om jag hade fler åsikter och tankar som jag tänkte skriva ner, men dem kommer jag inte på nu. Får väl bli ett till inlägg, om jag kommer på det. Jaja. Godnatt hörni.