svammel

Av någon anledning känner jag mig ytterst opepp på inomhusträningen jag har bokat in mig på. Hela sommaren har jag LÄNGTAT efter inomhusträning, och nu när jag har planerat det så vill jag bara ut och springa? Det är förmodligen den där luriga solen som gör't.

Jag tror dock att när jag väl sitter på cykeln inne i SATS cykelsal så kommer peppen att drälla över mig, och jag kommer att undra hur jag någonsin tvekade.

Och så vill jag ju påpeka att mitt träningskort framför allt är införskaffat för de där dagarna då jag INTE vill ut och springa i solen. När det är grått, och trist och regn eller snö. Kallt. När solen är långt bortom molnen, eller på andra sidan jordklotet. Ni vet, höst och vinter... Äh, jag bara svamlar. Två timmar kvar tills jag får skynda iväg till SATS. Sedan bara tre dagars sommarjobbande kvar. Fina grejer.

tävlingsinstinkten

Alltså jag hade ju planerat att inviga mitt splitternya SATS Platina-kort med ett cykelpass på SATS här i Helsingborg. Det var så klart fullbokat. Blev lite besviken men vädret var ju fint och vad är det egentligen jag tycker bättre om än att springa en runda? Nej just det. Frugan meddelade att det bara var en person i kö till cykelpasset och att det kanske vore värt att försöka få plats ändå. Men nu hade jag ju ställt om mig. Vågade inte vänta ifall att peppen skulle försvinna så jag snörde på mig mina älskade asics gt-2140. Ut i solen!

Började väldigt lugnt, ökade när jag kom fram till spåret, avslutade väldigt lugnt. Kändes ganska rejält i ländryggen där jag slog mig i lördags (ponny-incidenten). Var glad över att det inte gjort lika ont i lördags kväll! Tänker att det ändå var bra att få igång blodgenomströmningen där. Det blev i alla fall samma runda som i onsdags förra veckan, och ca samma tid tror jag (trots att det kändes snabbare..).

I spåret märkte jag dock att något som legat i dvala vaknat till liv igen: min tävlingsinstinkt. För första gången någonsin hade jag lust att springa om varenda person jag såg i spåret, och ett litet glädjeskutt inom mig varje gång jag lyckades. Frugan fick sig nog ett gott skratt när jag berättade om det, med all rätt. Men jag brukar alltså inte tävla mot folk i spåret. Faktiskt!

teamchasing

Okej för att väga upp the massive wall of text i föregående inlägg. Idag var jag ju på jakt- och fiskemässa, och då var det även lite olika hästuppvisningar, typ hästhoppning, teater, spanska hästar osv. Jag har ju ridit hela mitt liv och går för tillfället och längtar efter att ha råd att ha häst igen, men idag har jag sett något jag aldrig förut sett!!! Teamchasing hette det (tror jag?!) och det var en lagtävling (jag som aldrig gillat att tävla i lag föll trots detta för den här sporten). Tre ekipage per lag. Det hela gick ut på att laget skulle rida en bana med hinder, och det gick på tid och det gällde att hästarna hoppade över hindret samtidigt! Om de inte var helt synkade fick de avdrag eller något sånt! Såg så himla roligt ut! Åhhh vad jag saknar att rida!

Midnatsløbet Frederiksberg 2010

Ja, jag får väl skriva något här då. Igår var det lördag. Midnattsloppet-lördag. Dagen började rätt dåligt då jag blev översprungen av min lilla ponny och ramlade och gjorde illa ryggen. Toppen. Sen var jag på ganska dåligt humör för att personen jag trodde skulle vara mitt sällskap i Köpenhamn inte svarat mig när jag försökt få tag i henne och när jag väl fick tag i henne bangade hon. Ensam i Köpenhamn i ganska många timmar. Kul. Funderade länge på att ställa in, men min kloka K sa att det blir ju inte bättre av att jag sitter hemma ensam och är ledsen. Sant.

Så jag åkte till Köpenhamn. Hämtade ut tröja och chip. Knallorange tröja. Promenerade runt i Köpenhamn. Jag älskar den staden, men av någon anledning har jag nästan bara gått runt där själv, och det tycker jag ibland är lite läskigt. Jag är lite feg. Fast egentligen bara läskigt på kvällen eller om man går vilse. Nu skulle jag ju till Frederiksberg där jag bara varit en gång förut, och det var på kvällen. Lite läskigt alltså. Å andra sidan hade jag i bakhuvudet att det är en fin stadsdel, motsvarande Östermalm. Inte lika läskigt. Åt lite pasta. Ville inte ha så mycket. Drack vatten, vatten och mera vatten. Brukar i vanliga fall dricka cola för att få spring i benen, men glömde kvar colan som jag köpte på take away-stället, hade ingen lust att gå tillbaka eller köpa ny.

Kallt var det också. Och mörkt. Dessutom många danskar, och skåningar. Kände mig ensam och ledsen och grinig. Trött i benen av att ha vandrat runt i Köpenhamn. Förbannade mig själv över att jag inte bara suttit på ett kafé och tagit tunnelbanan direkt till Frederiksberg. Lämnade in väskan och överdragskläderna, lite väl tidigt. Blev kall, försökte hålla mig varm, men det var omöjligt. Ångrade valet av kläder. Till slut, trångt i startfållan. För övrigt - varför dela upp i massa olika startgrupper när det ändå bara är två starter? När starten väl gick var det trångt. Lite längre fram blev det värre, innan det lättade upp. Mestadels sprang man i en park, där det var helt mörkt och egentligen ganska läskigt. Tog rygg på en tjej som verkade hålla ungefär "mitt tempo". Hade ju inställningen att se det som ett bra träningspass. Efter ca 4 km tyckte jag att hon började sacka efter lite, så jag siktade in mig på en annan rygg med reflexer. Lätt att känna igen. Henne följde jag kanske 1 km innan jag sprang förbi henne. Ville gärna hålla samma tempo som någon annan men här var nivån väldigt olika - från folk som gick till folk som kutade för livet. Sprang lite "själv", följde någon när det passade. De sista tre kilometrarna sprang jag helt för egen maskin, tyckte att alla sprang för långsamt här och passerade många. På slutet började jag känna mig trött, pastan gjorde sig påmind, men när jag såg målet så sprang jag. Jäklar vad jag sprang. Har nog aldrig spurtat så fort, så långt! Målet var ju inte alls lika nära som det såg ut att vara...

Tiden stannade på 56:23, vilket var en 179e plats i damklassen. Inget att skryta om kanske, men jag har aldrig sprungit milen med lika skön känsla genom hela. Såhär i efterhand funderar jag på om jag hade kunnat pressa ner tiden om jag hade sprungit lite snabbare redan från början, men å andra sidan kanske jag inte hade känt mig så pigg i slutet då.. Det kan man bara spekulera runt, men summan av kardemumman är i alla fall att jag är otroligt nöjd att jag åkte till Köpenhamn, och otroligt nöjd över mitt lopp, mitt första millopp (mitt första lopp sen jag sprang mini-maran för hundra år sen)!

Idag känner jag mig pigg och fräsch om man bortser från att jag har fruktansvärt ont i ländryggen efter gårdagens möte med marken. Har tagit en runda på jakt- och fiskemässa, verkligen passande för en vegetarian such as myself. Imorgon funderar jag på att inviga mitt sprillans nya SATS Platina-kort!

woho!

Nu har jag sprungit midnatsløbet frederiksberg och är äntligen hemma! Preliminär tid 56:23, kanske inget att skryta över men jag är jättenöjd och glad!

Nu ska jag sova, skriver mer imorgon :)

formbesked...

Eller inte. Igår var jag ute, 32 plågade minutrar. Det var inte skönt en sekund tror jag. Eller jag kanske överdriver lite, eftersom jag under rundan frivilligt ökade rundans omfång bit för bit. Men ändå. Och fort gick det inte heller. Känns ju sådär inför lördag.. Men skogen är trevlig, och faktiskt inte helt platt. Bara nästan.

Efteråt stretchade jag duktigare än på länge. Det var mycket plågsamt, men lite skönt också. Får se vad jag tar mig för idag..

Jaha, här sitter jag och hatar mitt jobb med spring i benen. Om springet i benen hinner försvinna innan jag kommer hem tänker jag hata jobbet lite mer imorgon. Suck.

beslutsångest-tjejen

Alltså, jag känner mig som världens veligaste person ibland. Kan inte fatta några beslut själv, och när jag drabbas av den värsta beslutsångesten ringer jag mamma och så låter jag henne bestämma. Så det har jag gjort idag. Och nu är beslutet taget. SATS, here I come (again)! Denna gång blir det ett platinakort, vilket är tokdyrt, men innebär att jag kan träna hela hösten i Norge, ända fram till dess att jag måste åka till Stockholm i december för att delta i obligatorisk undervisning i min förhoppningsvis sista kurs på Stockholms Universitet.. någonsin. Om jag skulle råka hamna i Köpenhamn kan jag ju passa på att träna där också.. Eller, här i Helsingborg. Eller.. Ja ni fattar.

Jag tänker att det maximerar träningsmöjligheter och pepp och gud vet vad. KPA-index ni vet.

joråsåatte

Igår promenerade jag hem från jobbet i blåsten (kuling!) vilket fick mig att tänka "no way josé att jag kommer att springa idag". Men jag ångrade mig såklart. Självklart skulle jag springa. Tänk om jag skulle ha lika lätta ben och lika bra känsla som i måndags. Så jag bytte om, inklusive invigning av nya sportbehån. Och så bar det iväg. En timme tänkte jag mig, men jag hade ju varken klocka eller förbestämd runda så det var ju lite knepigt.

Benen var inte lika lätta. Känslan var dock okej och en timme hade nog egentligen inte varit ett problem om det inte vore för att min mage började krångla. Är så himla trött på min mage. Synd att man inte kan amputera magen. Hade lätt gjort det annars. I alla fall, 50 minuter blev det, jag trodde faktiskt att det var närmare en timme än 50 minuter men min tidsuppfattning är det tydligen lite sådär med.

Anyhow, idag och imorgon blir det kortare rundor. Vila på fredag och midnattsloppet på lördag...

midnattsloppet

Amen, åh, glömde berätta en annan sak ju. Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och faktiskt anmält mig till midnattsloppet i Köpenhamn. Eftersom min träning i det sista inte varit helt som jag hade tänkt mig så anmälde jag mig till startgrupp 4, 56-60 minuter. Den näst långsammaste. Jag har inga förväntningar på snabbare än så, och vill inte vara i vägen för snabbare löpare. Startnr 3473... Så på lördag bär det av till Köpenhamn - först hämta deltagartröja, sen äta någonting. Efter loppet ska jag unna mig en night out och på söndagen kanske jag har turen att få grilla hos en vän i Sengeløse.

Känns skönt att äntligen slutat vela och istället tagit ett beslut. Jag är mästaren på velning annars. Nu är det skärpning.

kpa-index

Amen juste, glömde berätta att jag igår kikade förbi Löplabbet här i Helsingborg. Jag upptäckte ju alldeles alldeles nyligen att de har 10% rabatt för studenter (SCHYSST!) och har länge varit på jakt efter ny sportbehå. Min gamla har nämligen gjort sitt. Jag har verkligen gillat den jag har, och jag har haft den sedan jag gick på gymnasiet (det var toklänge sedan jag köpte den med andra ord). Dessutom var det en riktig budgetvariant från H&M, kostade väl kanske 100 kronor max. Därför har jag haft ångest för att köpa en ny, eftersom de är så dyyyyra. Men med tanke på att mina bröst guppat mer och mer och jag inte vill få hängbröst innan jag fyller 25 (!!) så tänkte jag att det var dags. Det blev en shock absorber som ser ut såhär:Har ännu inte provat den men den satt i alla fall riktigt skönt när jag provade den i butiken. Den var egentligen alltför dyr, men när jag slog ut priset på antal år som jag INTE köpt någon sportbehå blev det faktiskt riktigt billigt! (se även KPA-index: kostnad per användande) Dessutom är det ju lite konstigt att träna flera ggr i veckan och bara ha en enda sportbehå..?! Måste kanske köpa en till...

om regn, sällskap och känsla

Igår regnade det. Jag kom fram till att man inte kan peppa sig själv till att vilja springa i regn, utan det är något som man bara måste göra, om man ska göra det. Så jag tänkte att jag bara skulle göra det. Men så kom Lova, vars föräldrar jag bor hos. Så då tänkte jag att sällskap vore trevligt, och för sällskap kan jag tänka mig att vänta en stund. Det slutade regna, och så blev det mörkt och började regna igen. Så kom vi oss iväg. Jag hade till och med lyckats bli pepp på att springa i regnet. Hur hände det liksom?

Nåväl, jag hade lätta ben, men Lova hade inte riktigt en lika bra dag så det blev riktigt lugnt tempo. Inte så väldigt lång runda heller. Idag ska jag ta mig ut medan det är ljust, så jag ser var jag springer. Regn eller inte regn!

Och nej, jag har fortfarande ingen aning om tid eller sträcka. Känsla känsla känsla.

nordic military training & prestationsångest

Alltså. I lördags mötte jag min rädsla. Jag vaknade och tvingade i mig frukost. Peppade lite. När jag säger peppar menar jag att jag låg i fosterställning och undrade om jag var dum i huvudet. Hatade mig själv. Lite. Jogga till fiskartorpet? Vet ju inte ens snabbaste vägen liksom. Militärträning? Jag har ju inte ens kvar triceps och biceps i vänsterarmen. Måste iväg. Har anmält mig. Måste.

Joggade lugnt uppför backe, nerför trappa, uppför backe, nerför trappa, uppför backe, uppför backe, nerför backe, plant längs bilvägen, uppför backe. Framme. Var är frugan? Läskiga människor. Hjälp.

Frugan kom i alla fall efter en inte alltför lång stund. Vi råkade hamna i den som inte var basic utan något annat, advanced? Vet inte. Flera som varit med förut verkade det som. Jobbigt. Okej med konditionen, men muskler? Jag har inga kvar. Svettigt, smutsigt, myggbett och brännässlor. Lyckades memorera rätt färger på andra försöket - 1 av 4 personer i en grupp på strax över 40 pers. Något att briljera med i alla fall.

Okej, helt ärligt. Det var skitkul, men så jäkla jobbigt. Hade lätt gjort det igen. Synd att man bor i Oslo. Kanske ge det en chans i vinter när jag ska hänga lite i Stockholm? Fast då är det vinter. Kallt. Utomhus. Vi får se. Kul som attan i alla fall.

Träningsvärken började för övrigt kännas av redan under kvällen, då jag försökte rolla taket på Grossebussen. Och när jag skriver rolla taket menar jag inte med målarfärg alltså. Träningsvärken dagen efter var obeskrivlig. Försökte springa bort det på kvällen. Sprang en runda i skogen, 25 minuter. Ingen aning om hur långt - hur ska man veta när man saknar gps och springer i skogen och således inte kan mäta på karta? Älskade K hävdar att det är känslan som räknas. Jag försöker slappna av och hålla med. Känslan som räknas. Prestationsångesten gnager och vill veta hastighet och längd...

kvällsjogg

Igår var jag peppen själv! När jag fick sms från Lova om att hon var världens mesta tidsoptimist och med förfrågan om att skjuta vår runda till senare var jag därför inte sen att acceptera en senare kvällsrunda. Att klockan hann bli nio innan vi kom iväg, och det redan var mörkt ute, minskade inte peppen det minsta. Det var blött, mörkt och väldigt skönt. Det blev en ganska kort runda (ca 4 km kanske?) men formen kändes väldigt väldigt bra i alla fall. Det var skönt.

Nu ser jag fram emot att prova på NMT på lördag, men först ska jag ta mig igenom en sån där liten tenta...

jobbjobbjobb

Uff, jag är så JÄKLA trött på att jobba! Bara massa jobb jobb jobb hela tiden. Dessutom verkar det som att mycket av det jag gjort de senaste veckorna (som för övrigt varit extremt stressiga) har varit halvt i onödan för imorgon ska jag få utbildning i ett nytt system som ska ersätta det gamla. Och i fortsättningen ska allt alltså göras i det systemet. Även det jag redan påbörjat i det gamla.. Hurra.

Idag har jag huvudvärk också. Fick den dumma idén att sluta dricka kaffe. Vid tolv var huvudvärken så illa att jag hade lust att slänga ut radion genom fönstret. Gick och köpte kaffe. Ny idé: bara dricka gott kaffe. Heh. Får se hur länge jag klarar mig utan pressbyrå-kaffe på universitetet eller några timmar gammalt-bryggkaffe på jobbet. Huvudvärken gick över på en gång när jag fick kaffe i mig i alla fall.

Nu sitter jag och peppar. Igår tänkte jag ge mig ut på en runda, men var så trött att jag behövde en powernap efter jobbet. Och efter powernapen behövde jag energi. När jag sen både powernappat och fyllt på energi så var det väldigt väldigt mörkt. Och jag ville inte ge mig ut i okänt område i mörkret. Så det blev mer läsning (tenta på fredag). Så nu peppar jag inför jogg-dejt med Lova. Och på lördag ska jag våga mig på NMT. Hjääälp! PEPP!

hello kitty

Igår blev det en rask tur mellan tårtfix och tårtkalas! Det blev samma 5-kilometersrunda som i lördags, i ännu finare och varmare sommarväder. Lite snabbare gick det också, det känns som om jag pressar mig själv mer när jag springer med K (han är ju så snabb liksom!). Skönt var det i alla fall, och vi hann precis duscha efter rundan innan vi fick tårtbesök! Fint och trevligt var det, och såhär såg den hemmagjorda tårtan ut:

äntligen!

Igår var det vackert väder i Oslo (tydligen en av väldigt få fina dagar den här sommaren) och min hals kändes bättre än på länge. Det var helt enkelt som upplagt för en liten runda för mig och K. Så vi snörde på oss skorna och gav oss ut i sommarvärmen. Jobbigt var det! Inte sprungit på två veckor och så springa med K som är så mycket snabbare än mig! För honom blev det 5 lugna kilometer, medan det för mig blev 5 ganska snabba kilometer. Att Oslo dessutom är lite tyngre att springa i än platta Skåne behöver jag väl knappast nämna? Skönt var det i alla fall, och klockan stannade på 28min22sek. Inte så illa tycker jag :)

Skönt att vara igång igen alltså! Två veckor till midnattsloppet i Köpenhamn, och sex veckor kvar till Oslo halvmarathon...

Hurra hurra hurra!

Nej. Det är inte min födelsedag idag, jag får vänta tills imorgon. Meeen. Jag befinner mig i Oslo över helgen hos min kära K (bara en sån sak!) och ikväll måste jag åka hem för att jobba igen. Därför överraskade fina K mig med paket och kort till kaffet här på morgonen. Gissa om jag blev glad!

Ännu gladare blev jag när jag öppnade paketet och fann ett par rosa kompressionsstrumpor från CEP.Så himla fina! Gissa om jag längtar efter att springa lååångt nu!

önskelista:

Okej, med bara några dagar till min födelsedag får jag väl lov att publicera en ganska träningsrelaterad önskelista... Så utan inbördes ordning (eller.. ja), here goes:

Nespresso-maskin (ååååhhh naaaam)
Anmälan till Stockholm Marathon 2011
Heeest (alltså en riktig häst)
Hus (tur att man har realistiska önskningar)
Spa-helg
Kompressionsstrumpor
Sportbehå
Anmälan till Oslo halvmarathon 2010
Garmin Forerunner 305

Kan också tänka mig detta:

stress -> sjuk

Uffameg! Har haft världens mest stressade vecka - sjukt mycket på jobbet och sjukt mycket i livet, flytt och lite sånt. Igår, äntligen, var jag klar med flytt och finaste K kom. Såklart var jag så trött att jag typ bara orkade duscha i typ en halvtimme och sen sitta och stirra till dess att K kom (okej, jag vågade mig ut på en fem minuters eh promenad också). Sen åt vi, och gick en promenad och sen gick vi hem och sov. Vaknade med täppt näsa, superont i halsen och på väg till jobbet kom febern. Nu har jag ingen feber längre men halsen känns inte helt okej och jag funderar på att gå tidigare från jobbet. Orkar inte. Har inte tränat på en vecka och hade sett fram emot att äntligen få springa lite i helgen när all STRESS skulle vara borta. Tack kroppen.

För att (återigen) citera en vän till mig:

"Louise smittar inte, hon blir smittad."

när livet kommer i vägen..

Efter min mycket obehagliga upplevelse i lördags var jag minst sagt skakad. Låg hemma på soffan och tittade på friidrott och gjorde just inget mer förrän på kvällen då jag och K var på bio och såg Inception (en film i min smak!). På söndagen var jag trött och hängig och min mage var väldigt orolig. Lite "piller" gjorde att jag klarade fika hos K's mamma och lite mer piller gjorde att jag klarade bilresan hem. Ingen träning då heller alltså.

Igår var det full rulle på jobbet, varpå jag skulle hem och hämta lite grejer, iväg till hemtex och sedan hem till mina föräldrar för att byta bil och lämna grejerna jag hämtat (och köpt på hemtex) så att pappa kunde ta med det till Stockholm. Mamma hade dressyrträning med hästen och det var jag ju såklart tvungen att stanna och titta på, och sen var jag hungrig (hade ju inte ätit sedan lunch!) och vips var klockan halv elva innan jag var hemma. Bara att lägga sig och hoppas på ork nog att springa innan jobbet.

Ork nog att springa innan jobbet? Glöm det. Ingen semester och ingen vila på ett år, mycket studier och jobb.. Det var psykiskt jobbigt förut. Nu är det fysiskt jobbigt. Andra dagen i rad som jag höll på att komma försent till jobb pga att jag (av misstag) snoozade för länge. Ikväll? Ska träffa en gammal kompis från stallet som jag inte träffat på hur många år som helst, och sen ska jag packa och städa eftersom jag imorgon flyttar ut ur min lånade lägenhet. Löpning? Det hoppas jag. God knows I need it.