en obehaglig upplevelse

Idag var jag med om något av det läskigaste jag varit med om (okej, kanske inte i samma liga som de gånger jag åkt ambulans, men det här var trots allt inte heller hästrelaterat).

Hela veckan har jag peppat inför att springa intervaller på löpband såsom idag. Jag har gått och tänkt på det, haft lite ångest över hur jobbigt det kommer att bli, men också känt mig glad över hur bra det kommer att vara. Speciellt hur duktig jag kommer att känna mig efteråt. Imorse unnade jag mig sovmorgon och god frukost, och sedan väntade jag duktigt på att frukosten skulle hinna smälta lite innan jag begav mig till gymmet. Solen strålade och jag var så pepp.

Väl på löpbandet kändes allt bra. Joggtempot som jag höll kändes nästan löjligt, men jag hade bestämt att det skulle vara två långsamma kilometer som uppvärmning innan själva intervallerna. Visste ju att jag hade det jobbigaste framför mig. Efter två kilometer hoppade jag av bandet med fötterna för att öka bandet till intervall-hastigheten (hade planerat 10 intervaller à 60sek med 30 sek ståvila, på 16km/h).

Det nästa jag minns är att jag ligger på golvet och en ung man sitter på huk bredvid mig och frågar om jag tagit ut mig för hårt.

Okej, det har hänt att jag har svimmat i tid och otid förut (för att nämna några tillfällen: frisören, skolidrotten och så någon gång då jag blivit pushad för hårt under styrketräning). Än mer ofta har det hänt att jag känt att "nu svimmar jag snart" och hunnit sätta mig och få vätska i mig. De flesta tillfällen har varit under hård fysisk ansträngning där mitt låga blodtryck inte hunnit med. (Nej, jag kan inte förklara frisören, men jag vill minnas att det har hänt två ggr, båda under färgning av håret.)

Men nu? Stillastående? Efter uppvärmningsjogg?

Fick snällt ta och gå hem från gymmet. Skakade hela vägen. Och tårar. Känner mig helt ur balans. Var kom det här ifrån?

Edit: brukar även bli svimfärdig i duschen ibland. Har dock aldrig svimmat i duschen. Kan inte förklara det heller.

hare

Idag hade jag en hare som sprang framför mig i några hundra meter. Trots att jag inte var i närheten av lika snabb som den så verkade den efter ett tag tycka att det var säkrast att vika av vägen och springa ut i åkern. Cirka fem kilometer senare var det på nytt en hare på vägen framför mig. Den väntade in mig, eller var det bara som jag inbillade mig? När jag var en meter ifrån den sprang också den iväg, men in i några buskar.

Idag kändes kroppen bra och känslan var bra. Tog mig runt 8,42km, vilket också kändes bra. Något som kändes mindre bra var att min ipod (och tidtagningsmekanism) dog efter halva rundan. Saker jag inte gillar: 1) att höra mitt eget flås. 2) att inte ha någon aning om hur lång tid rundan tog och sålunda hur fort/långsamt jag sprang. I och med ipod-döden så utsattes jag alltså för bägge dessa faktorer. Dessutom tror jag att jag sprang lite långsammare utan musik? Ingen pepp och inget att hålla steget till? Jag vet inte. Och kan ju inte kolla det heller, eftersom jag inte vet hur fort det gick idag.

Nåväl, känslan var bra, och det är väl kanske det viktigaste. Älskade K brukar ju alltid säga det, trots att han snart springer snabbare än en hare.

Over and out,
flåsaren

lägstanivå?

Jag förstår inte varför jag är så förbaskat trött när jag kommer hem från jobbet varje dag, men så är det. Det är förmodligen allt det där som jag gnällt om förut, att jag är sliten och så vidare. Men jag är inte lika deppig längre, och det har ju såklart att göra med att jag i helgen hade min älskade K här och att jag de tre kommande veckorna kommer att träffa honom varje helg!

Hur som helst så bet jag ihop och sprang iväg när jag kände "springet" i benen idag. Om det var varmt? Om det var! Vädret är väldigt växlande hela tiden. Varmt - kallt, sol - moln. Ingen ordning. Ett som är säkert är att det i alla fall är bättre väder hela tiden när jag jobbar...

Nåväl, varmt var det, och solen i ögonen. Provade en ny grej på min korta lilla 5,5km-runda, nämligen att kuta i uppförsbackarna. Fartlek light? Jag bor ju i Skåne så uppförsbackarna är få, men ändå. Jag vet inte om hastighetsökningen i backarna hjälpte den här rundan (det blev inte min snabbaste runda hittills) men kanske de hjälper på längre sikt?

Det där med att det kanske hjälper på längre sikt fick mig att tänka på någonting som min hopptränare brukade tjata om på den tiden då jag tävlade i hästhoppning: lägstanivån. Han sa att det var viktigt att höja sin lägstanivå. Man kanske inte alltid kan vara på sitt allra bästa, men man kan i alla fall se till att sitt allra sämsta blir bättre och bättre. Det tycker jag faktiskt att jag jobbar på med bra, för idag kändes det som att jag sprang så långsamt att jag inte ens brydde mig om att spurta på slutet. För att sedan stanna klockan på 30min21sek. Vilket faktiskt är rätt nära min snabbaste tid på den här rundan. Det är ju rätt gött, liksom.

the fittest

Jäklar i min lilla låda vad jag var trött och hungrig idag på väg hem från jobbet. Ville bara kasta mig på sängen och sova. Tog mig i kragen och åt lite grann, och så drack jag en cola. Unnade mig. Surfade runt lite. Bokade biljetter för mig och K till Stockholm i september (vi ska på bröllop!). Helt plötsligt hade jag spring i benen. Vågade inte vänta en sekund, gav mig iväg direkt. I fyllan och villan (vilken fylla..) glömde jag såklart att det är en bra grej att ha vätskebälte när man ska springa ganska långt. Speciellt om det är sol och varmt ute, vilket det var.

Nåväl, med eller utan vätska, spring i benen hade jag. Knatade på och det blev den långa rundan som jag sprang med bra flyt för lite drygt två veckor sedan. Jag vet inte om det är rundan eller uppladdningen eller vad det är, men bra flyt idag också. Utom när jag blev vettskrämd av en bil som tutade... Hoppade högt av rädsla/chock/förvåning. Dubstep funkar för övrigt väldigt bra om man vill hålla ett jämnt tempo. Det flyter liksom på, utan några märkbara övergångar eller lugnare och snabbare partier. Som dagens pass. Inte ens den sträckan som alltid är både mentalt och fysiskt jobbig kändes så värst idag. Kanske var det för att jag redan bearbetat den mentalt när jag kom dit? Vet inte, men bra gick det i alla fall.

Sträckan är alltså 11,29km, klockan stannade på 64min15sek (vilket är nästan två minuter snabbare än sist, hurra! och 10,54km/h).

Och så ett litet dubstep-tips:

spottad i ansiktet?

I helgen kändes det som att sommaren hånade mig (och alla andra som jobbar hela sommaren) och inte nöjde sig med det, utan även spottade på mig! Jag är ju i exil hemifrån, för att sommarjobba med något som jag tycker är intressant och givande. För det ändamålet har jag ändå varit beredd att offra lite, och spendera mycket tid borta från K. När han nu äntligen kom för att hälsa på hos mig och mina föräldrar i paradiset, bestämde sig vädret för att sluta vara sommar och slå om till höst. Vi har haft regn, blåst och ca 12 grader hela helgen. Kul... Behöver jag nämna att idag, arbetsmåndag, så skiner solen över hamnen här i Helsingborg..?

Nåväl, jag och K fick i alla fall till en löprunda på lördagen. Före frukost gav vi oss iväg på den rundan som är 5,14km. Jag tror det var första gången för oss båda två som vi sprang innan vi ätit frukost, något som skedde av tidseffektiva skäl. Jag märkte efter ca 2 km att kroppen gärna hade velat ha energi innan, men vi sprang i alla fall på i ett hyfsat tempo. På slutet var jag dock "nog så sliten" och sackade efter lite, så K fick vänta på mig i sista uppförsbacken. Klockan stannade på 28min52sek vill jag minnas, så jag var helt nöjd med rundan i alla fall.

Lite promenerande blev det också, och mycket grillning och mat. Och med tre dagars vila förra veckan är jag redo för att möta en ny vecka!

apropå barfotalöpning

Det här med barfotalöpning är ju himla trendigt just nu, och inte ens jag har lyckats undgå att läsa både det ena och det andra om detta. Själv är jag verkligen ingen barfotatjej. Jag tycker att allting som inte är helt plant och slätt gör ont. Sten och sand blir för varmt under solen, och dessutom är det äckligt med sand mellan tårna. Är det gräs oroar jag mig för bin och getingar och diverse andra insekter. Jag hatar insekter. Dessutom blir man så himla smutsig. Jaha, så kanske fivefingers vore något för mig? Då skulle jag ju kunna få barfota-grejen fast utan att behöva vara barfota? Jag vet inte. Jag är lite konservativ av mig. Jag väntar nog lite längre innan jag hakar på trenden.

Det betyder inte att jag är helt främmande för att göra saker barfota. Häromdagen utövade jag nämligen barfotasport. Stiligt klädd var jag dessutom, i kort klänning och barbent. Jag satt nämligen på "läktarplats" och var lite "ridlärare" åt min kära mor när hon red. Ryktet sa att hon vågat sig på att HOPPA, men det kunde jag ju inte tro på utan att se det själv. Så hon skulle visa. I egenskap av att vara tidigare hoppryttarinna tyckte jag att det var katastrof. Jag försökte illustrera hur hon gjorde fel, vilket ledde till "jaha men gör det bättre själv då!". En utmaning jag inte kunde säga nej till. Satte på mig hjälmen och hoppade upp på hästryggen. Hoppade hindrena. Barfota, i klänning. Om någon fixade bildbevis? Nej, så skärpta är inte mina föräldrar. Eller så ville de bara att jag skulle bli tvungen att göra om det. Eftersom ingen kommer ju tro det utan att se det.

nu vilar ett hjärta

Igår blev det en sen runda. Kroppen var väldigt trött så jag kände att det var bäst att ta en kort sväng här på landet. Rundan brukar vi annars promenera med hundarna ("spissavägen") och är 5,14km. Det tog 29min55sek och var jobbigare än väntat. Det var tryckande värme (trots att klockan var nästan nio på kvällen!) och helt vindstilla (när är det vindstilla i skåne liksom??).

Idag har benen fått vila, inte på grund av att jag kände mig sliten idag utan helt enkelt för att jag varit på min mormors begravning. Det var ju naturligtvis tillräckligt jobbigt för att stipulera en vilodag. Lägg till att den ägde rum i Göteborg med fika i Kungsbacka efteråt, så har du många timmar i bil och en väldigt hungrig Louise vid hemkomst (till mina föräldrar) strax efter åtta. Då var det bara att slänga i sig middag och nu är det dags att sova eftersom jag måste åka härifrån halv sju imorgon för att hinna till jobbet. Imorgon kommer älskade K på besök, och då ser jag fram emot världens bästa sällskap och kanske det blir lite löpning också!

Åh, jag kom på att jag har glömt att berätta en sak som var så himla fin, gullig och motiverande! Igår när jag hade kämpat mig hem den där sista jobbiga kilometern efter att ha börjat alldeles för snabbt, så var det en tant med en hund utanför lägenheten som jag lånar nu. Jag log mot henne (jag ler mot alla jag träffar när jag är ute och springer) varpå hon säger "Vad duktig du är, i värmen och allt!". Jag blev lite förvånad för klockan var ju efter nio på kvällen, och javisst var jag varm, men det berodde väl i ärlighetens namn mest på att jag svettades? Hur som helst, hunden var en amerikansk cocker spaniel på 5,5 månad som bara ville busa och tanten verkade tycka det var trevligt med en pratstund - och jag fick lite valpglädje. Det var så himla fint bara. Jag var helt varm i hjärtat (inte av träningen) när jag sen kom innanför dörren.

succébloggen?

Jag förstår inte alls vad som händer. Igår tog energin slut under rundan så idag åt jag mer när jag kom hem från jobbet. Resultat? Energin tog slut innan rundan. Nåväl, bestämde mig för att ta mig ut ändå eftersom den här veckan blir lite konstig - ska sova hos mina föräldrar imorgon för att åka med dem till min mormors begravning som är på torsdag, och så till helgen kommer allra finaste K och ska hälsa på hos mina föräldrar (och mig!) - och jag därför inte vet hur träningen kommer att se ut.

Som vanligt när energin och lusten inte riktigt finns där så debatterade jag för och nackdelar med mig själv. Till slut vann såklart att ta den längre runda som var planerad - jag är ju en sån som håller mig till planen.. Försökte pressa på mig själv så mycket som jag bara orkade, samtidigt som jag kände att kroppen kändes tung och trög. Musiken var inte heller på min sida då jag hade lämnat mobilen hemma för den lättare/smidigare ipoden. Nackdelen med ipoden är att jag inte orkat ordna några spellistor på den så musiken är väldigt.. random. Märkte att jag fick mest flyt när det var dubstep, så jag kanske bara ska välja något av dubstep-albumen eller något liknande nästa gång? Hur som helst, kämpade på allt vad jag hade med sikte att komma hem springande, oavsett hur långsamt.

Döm om min förvåning när jag stannade stoppklockan på 46min32sek. På 8,22km-rundan. Den rundan som jag förra veckan sprang på 50 minuter och trodde att jag skulle dö. Jag fattar ingenting. Men jag är bra nöjd med mig själv i alla fall. Det blir faktiskt bara bättre och bättre.

träningsrapport

Oj, ibland räcker inte tiden till! Här kommer en liten uppdatering i alla fall. I söndags hade jag vilodag, och tur var väl det, för jag var så mentalt trött att jag bara hade lust att ligga kvar i sängen hela dagen! Men det går ju inte för sig när man ska ta hand om hästar och hundar och katt.. Utöver lite allmänt gårdspyssel med hästarna och lekande med Alice så blev det också en promenad med Alice och Rosie, ca 4 km kanske.

Igår blev det 5,5km-rundan igen. Började väldigt snabbt, och i början kände jag mig väldigt pigg och fräsch. Trodde ett tag att jag skulle kunna hålla farten hela rundan, men med 1km kvar tog energin helt slut. Var tvungen att dra ner på tempot rejält. Nåväl - frisk vågat, hälften vunnet - för rundan tog 30 minuter vilket är min bästa tid hittills på den rundan (11km/h). Jag tror att jag kanske måste pressa mig lite mer på de korta rundorna för att öka tempot. Det blir så lätt att jag springer bekvämt, ungefär som när jag springer längre - men jag måste ju utmana mig själv också?!

En annan anledning till att energin tog slut kan för övrigt ha varit dåligt energiintag under dagen. Jag åt lunch vid tolv som vanligt, sen åt jag en småkaka vid två och en banan vid sex-tiden. Planen var att springa klockan sju, så därför åt jag inte middag när jag kom hem. Sen kom jag ändå inte iväg förrän klockan nio.. Då var det TRE timmar sen jag åt min banan, och NIO timmar sen jag åt ett riktigt mål mat. Att jag under hela dagen druckit ovanligt mycket hjälper nog föga när man inte äter. Skärpning där alltså!

så jävla nöjd

När jag skulle börja skriva det här inlägget tänkte jag på det Sara skrev häromdagen. Och så tänkte jag, jaha, hur ska jag formulera mig nu? Jag tror jag har kommit på hur jag ska formulera mig.

Helt ärligt så var jag lite rädd inför dagens pass. Jag hade mätt upp en runda på strax över 15km, och det är långt för mig. I ärlighetens namn så tycker jag ju fortfarande att en femkilometersrunda kan vara nog så plågsam. Men jag hade ju också bestämt mig för att det fick gå precis hur jäkla långsamt det ville, bara jag inte började gå. Jag såg framför mig att det skulle ta mig nästan två timmar att komma runt dessa 15 km, och visste att det var riktigt jäkla långsamt. Men planen var ju långsamt, bara jag kommer runt. Och jag var rädd. Tänk om jag inte skulle klara det? Tänk om jag skulle få ont i vadmuskeln? Tänk om jag inte skulle ORKA?!

Men - och det här är det viktiga - jag hade ju planerat passet. Jag trodde tillräckligt mycket på mig själv för att påbörja en såpass lång runda som var nästintill omöjlig att avbryta (på annat sätt än att gå hem eller vända, om jag skulle kommit så pass kort). Jag trodde alltså att det fanns en chans. Därför väljer jag mig nu att ansluta mig till den stolta skara som säger "wow, jag kunde".

Hur själva passet gick? Fantastiskt. Redan de första stegen kändes det liksom... bra. I hela kroppen. Bara bra. Och så tänkte jag, detta fixar jag. Vid några tillfällen kom jag på mig själv med att jag kanske borde springa lite långsammare, men för det mesta lät jag kroppen bara.. Go with the flow. Med ca 4 km kvar kom regnet. De första minutrarna kändes detta som en välsignelse från gud, för vi hade trots allt 27 grader här idag. När hela jag, inklusive skorna och underkläderna, var blöta, och vägbanan blivit hal började jag dock förbanna regnet.. Med två kilometer kvar började jag ledsna på tunga plaskiga skor, men tanken på att behöva GÅ i regnet fick mig att fortsätta. Sista kilometern klarnade det upp igen, och en varm dusch tog bort de sista negativa tankarna jag hade om regn.

Rundan gick lös på 15,19km, till vilket jag använde 91min (10,02km/h) vilket får mig tillbaka till det jag pratade om tidigare. Wow, jag kunde springa 15km på långt under två timmar. Fan vad bra jag är!

äntligen fredag

Idag har jag vilodag, för det tycker jag att man behöver när det är fredag. Men eftersom jag ska vara hund-, häst-, katt- och gårdsvakt i helgen så lär det bli lite att göra ikväll när jag kommer ut till paradiset ändå. Alice, den stora hunden, kommer nog behöva en långpromenad om jag ska få någon lugn och ro i natt. Men annars ska jag bara njuta. Och tur är väl det, för jag har träningsvärk (eller bara värk?) i skuldrorna. Hur jag fått värk i skuldrorna utan att göra något annat än löpning är för mig ett under. Men så är det.

I övrigt känns kroppen pigg och glad, och vem vet, kanske jag orkar mig ut på ett långpass imorgon? Vätskebältet är packat för säkerhets skull...

att följa planen

Planen för idag var "ca åtta kilometer". När jag kom hem så åt jag lite och tänkte att jag skulle vänta med att springa till lite senare. Men jag var ju så ofattbart trött. Så jag bestämde mig för att ta en powernap. Ställde mobilen på väckning och la mig i sängen. När alarmet gick av så vaknade jag med hjärtklappning. Är det något jag tycker är extremt obehagligt så är det hjärtklappning. Vågade inte gå upp ur sängen. Låg kvar och snoozade och försökte få hjärtklappningen under kontroll i säkert 20 minuter innan jag vågade mig upp.

Så var det då det här med att komma ut. Efter att ha sovit (vadå powernap?) och haft hjärtklappning var jag minst sagt ännu mer omotiverad till att springa än jag ändå har varit de senaste dagarna. Men jag hade ju bestämt mig. Och om jag inte gjorde det idag måste jag göra det imorgon, och jag har ju tidigare bestämt att fredag är vilodag eftersom jag då för det mesta åker ut till mina föräldrar osv. Så jag snörde på mig mina älskade asics och begav mig ut. Det kändes som att jag inte ens skulle klara en ynka kilometer idag, så i mitt huvud hade jag på repeat något som min älskling sagt tidigare idag: tiden spelar ingen roll, det är känslan som är viktigast. Nu kan jag ju inte påstå att känslan var bra, det var snarast självplågeri hela vägen. Men jag tog mig ju trots allt hela vägen. Och känslan efteråt.. Mycket nöjd. Värt varenda litet steg.

Nu kommer jag att gå och lägga mig med gott samvete, och imorgon kan jag vila med vetskapen om att jag idag la ytterligare 8,22km på veckans löpsaldo. 50 minuter tog det (9,86km/h), så det gick inte snabbt. Men det gick. Jag känner mig duktig. Jag följde planen.

FEMBOTS HAVE FEELINGS TOO

Ännu en onsdag, ännu en grillkväll, ännu en emotionell urladdning.. Ännu en snabb löprunda? Ännu en snabb löprunda! Eller ja, snabb och snabb. Inte om man jämför med finaste K som börjar bli läskigt snabb... Och uthållig! Men för att vara mig. Det blev inget mindre än en exakt kopia av förra onsdagens löpning, dvs 5,5 km på 31 minuter (10,65km/h).

Jag måste dock erkänna att jag trodde att jag skulle vara lite lite snabbare idag, för bortsett från träningsvärken i magen (jobbigt att springa med!) så kändes det verkligen som om jag flög fram! Jaja, som K sa, känslan är viktigare än tiden. Och känslan var bra. Mycket bra till och med. Så här får det gärna fortsätta!

Skippar dock crunches idag.. Har redan träningsvärk i magen så det räcker och blir över!

aaajjjjj min mage!

Lite situps fixar jag ju. Tänkte jag. Och gjorde situps. 6x15 i måndags. 4x25 igår. Satan i gatan vad mycket träningsvärk jag har idag. Så går det när man inte tränat core på en halv evighet. Nu vet ni.

when you fall, get up..

Att först sitta och vara helt omotiverad och egentligen bara tvinga sig själv till att ta på sig löparskorna. Gå ut genom dörren. Börja springa. Tråk tråk tråk. Synd om mig. Dumma liv. Jobb jobb skola skola all work and no play. Vänta lite, var springer jag nu? Är inte det här långa rundan? Okej.. Det känns ju rätt bra. Så var det. När jag spontansprang 11,29 km på 66 minuter (10,26km/h). Alldeles nyss. Vad hände?

Jag fattar ingenting, men hade sjukt bra flyt hela rundan. Fick lite mjölksyra och ont i nyckelbenet (varför gör det fortfarande ont när jag anstränger mig trots att det var åtta år sen jag bröt det?) vid ca fem kilometer men det gick fort över. Det kändes bara .. bra. Skön runda. I needed it. Nu blir det en god natts sömn förhoppningsvis, och så kanske en tur till mami och papi imorgon? Natti!

Jag är så sjukt oinspirerad, deppig och hängig för tiden. Förstår inte varför. Det är sommar och varmt och fint. Kanske är det saknaden efter K som är för stor? Tröttheten av att ha pluggat 300% procent + jobbat och inte haft någon semester? Av att veta att det är lång tid kvar tills det blir någon sådan? Kanske är det en kombination av alltihopa, vad vet jag. Det enda jag har lust att göra är att sitta och stirra på den här bilden:
Stora drömmar för en liten tjej...

Nu ska jag ta tag i mig själv och ge mig ut en sväng ändå.

woho!

Idag var det segt att ta mig ut. Jag är trött, sliten (psykiskt) och allmänt hängig. Dessutom var jag väldigt orolig över hur min vadmuskel skulle kännas. Vad skulle jag ta mig till om den fortfarande gjorde ont? Som tur är peppade världens bästa K mig att ge mig ut. Jaha, om det skulle fortsätta göra ont så fick jag väl gå till doktorn? Han är så bra och fin, K. För att inte tala om snabb!

Hur som helst, väl ute så sprang jag den kortkorta rundan. Dels för att jag inte ätit på alldeles för många timmar (i och med att jag sköt upp rundan mer och mer), dels för att det var helt sjukt varmt. Men allra mest för att jag ville känna hur benet kändes och jag ville inte vara 4 km hemifrån när jag upptäckte att det gjorde ont. Så idag blev det 3,45 km, 20 minuter (10,35km/h) och benet gjorde inte ont. Extrasupermycket stretch ska lilla benet få nu, och så en svaaal dusch. Som om det kommer märkas imorgon på kontoret i 30 graders värme... Är sjukt avundsjuk på att frugans kontor har luftkonditionering!

Over and out,

succébloggare

det blir inte alltid som man tänkt sig

Igår spenderades hela dagen på Falsterbo - vi kom tillbaka till mina föräldrars gård precis när fotbollsmatchen började. Då var tanken att jag skulle se matchen (även om jag inte normalt sett skulle prioritera att titta på teve framför att träna så är finalen i fotbolls-VM en helt annan femma, speciellt med tanke på att jag inte kunnat göra annat än att följa via internettidningar och radiouppdateringar..). Tji fick jag, för istället började det åska, blixtra och regna (det kom verkligen som en blixt från klar himmel...). Och i sådant väder springer inte jag. Jag är rädd för åska och blixtar, och så är jag inte jätteförtjust i regn. Dessvärre råkade vi även ut för strömavbrott som varade ända fram tills förlängningen började! Så, varken träning eller fotboll.. Tur att man kan grilla även utan el, så vi i alla fall fick mat!

Idag hoppas jag att saker och ting återgår till det vanliga dock...

motgångsbloggen?

Efter min senaste tur har jag inte velat blogga. Antar att det var för att jag skämdes först. Sen kom jag på att den här bloggen faktiskt inte heter succébloggen. Häromsistens så började jag efter vart att känna att det gjorde ont i vänster vad. Efter 4,15 km tyckte jag att det gjorde för ont så jag började gå. Gjorde ännu mer ont att gå. Gick i ca 10 minuter, sedan sprang jag sista biten hem (dvs 3 km) i sakta mak. Det här var i torsdags och sen dess har jag vilat.

Tänkte att jag skulle ta mig en tur nu på morgonen för att fylla upp veckans kvot och så vidare, men vid nio var det redan sjukt varmt. Benet får vila tills ikväll - eller gåvila i alla fall, ska till falsterbo idag. Ikväll får vi se om jag vågar mig på en löptur eller om jag tar en cykelrunda istället. Måste ta vara på kroppen också..

Nåväl. En liten metafor för hur min kropp känns: They say, hold on, after rain comes sun. I think, today it's the other way around.

Men snart blir det ju solsken igen. Allting ordnar sig. Och vem har väl dött av att cykla lite då och då? Äh jag hatar att cykla. Från och med imorgon kommer allt vara som vanligt igen. Jag lovar.

Over and out,
succébloggaren

bottle up and explode

Idag var en riktigt dålig dag. Vaknade mitt i natten och hade svårt att somna om, sen var jag sjukt trött när jag väl skulle upp.. Det var kallt att cykla till stationen och jag fick rött vid varendaste rödljus. På jobbet gick det seeegt tack vare att jag igår var superduktig och överambitiös och således idag inte hade några sysslor kvar knappt. Sen var det parkeringsböter på bilen och så mycket trafik till mamma och pappa. Tom tank i bilen. När jag kom fram till mamma och pappa så var det som att något bara brast. Alla känslor jag sparat på sen i söndags vällde upp och tårarna bara rann. Och rann. Och rann. Många kramar från mamma och pappa och hundarna senare var allt uttorkat och kändes mycket bättre.

När jag kom hem var det sent men jag skulle inte låta det hindra mig från min runda. Samma runda som igår, men benen var lätta, andningen var lätt, allting var lätt. 5,5km, 31 minuter (två minuter snabbare än igår! 10,65km/h) och det var så lätt bara. Inte alls tungt och jobbigt som igår. Vet inte om det var dagsformen eller det faktum att jag äntligen släppt ut alla känslorna och inte längre behövde tänka på dem som gjorde det, men skönt var det i alla fall!

Idag kände jag mig ännu tröttare än igår. Jag förstår inte ens hur det är möjligt, men jag slet verkligen på jobbet timmarna innan lunch. Det var helt enkelt inte alls roligt. Sen åt jag lunch, men mättnadskänslan infann sig inte riktigt, och eftermiddagen gick bara lite snabbare (kan det bero på att mer än halvparten av arbetsdagen är just innan lunch?). Sedan var tåget inte bara försenat, men också helt jäkla smockfullt. Fick stå hela vägen, och behagligt var det inte. Ingenstans att hålla sig, ingen luftkonditionering... Fy sjutton. Sedan var det den där cyklingen hem, som jag fortfarande inte gillar...

Hur som helst, hade bestämt mig för 5,5 km så det var bara att ge sig ut. I huvudet pågick en högljudd debatt om huruvida jag skulle försöka springa snabbt eller om jag skulle låta benen välja hastighet själva. Vi kom aldrig fram till någon annan slutsats än att benen var väldigt, väldigt tunga idag, men att det egentligen inte kändes som om sträckan är problemet någonsin när jag springer. Jag måste bara orka höja tempot mer och mer och mer. Men det kommer väl också. Ju längre sträcka desto bättre flyt än så länge i alla fall. Kanske för att jag då fokuserar på löpningen och inte tiden? Vet inte.

Kom hem och stannade klockan på 33 minuter, vilket är exakt samma tid som det tog mig att springa den här rundan förra veckan. Ingen förbättring där alltså, men å andra sidan kändes benen mycket tyngre idag än då.

Imorgon blir det eventuellt en superkort runda, ska nämligen hem till mina föräldrar på middag, och då blir det ju lätt hänt att jag kommer hem sent.. Vi får se!

suffering is optional

Idag var jag trött. Alltså, jag var så trött att jag var rädd för att cykla hem - tänk om jag skulle somna på cykeln. Anledningen till att jag var så trött var ju mina 50 mil hem från Norge igår, sent på kvällen, och så upp tidigt tidigt för att gå till jobbet imorse. Dessutom var hela kroppen stel och seg och trött och träningsvärk osv. Men så tänkte jag, att även om smärtan är oundviklig, så har jag ju kommit fram till att själva lidandet är helt frivilligt. Det finns ingen annan än jag själv som tvingar mig att springa. Så jag snörde på mig löparskorna och begav mig av i sakta mak. Fötterna får bestämma hur och var vi ska idag, tänkte jag. Och det gjorde de. 3,45 km blev till 5,5, som blev till 6,5, som blev till ca 8km, innan skorna bestämde sig för att göra något heltokigt och vända lite bortåt igen när vi nästan var hemma. Allt som allt tyckte fötterna att vi skulle vara ute i 56 minuter och under den tiden skulle vi tillryggalägga 9,35 km (10,02 km/h).

Träningsvärk? Tunga ben? Kände inte ett dugg. Klarade till och med av att göra lite höga knän och sparkar i rumpan. Men inatt förtjänar min kropp en god och lång nattsömn. Natti!

helgrapport:

I fredags hade jag inplanerad vilodag. Och med vilodag så menar jag att jag körde cirka 50 mil för att åka och hälsa på min pojkvän och spendera helgen på hans landställe. Så efter att ha jobbat hela dagen åkte jag bil hela kvällen, nästan. Men jag fick lön för mödan! God mat och bästa sällskapet väntade när jag kom fram.

På lördagen tog vi oss en liten löprunda, den var ca 5,5 km och jag har ingen aning om hur lång tid det tog. Jag tyckte det var jobbigt - dels för att vi sprang i högre tempo än jag brukar (K har blivit snabbare än mig!) och dels för att det var mer kuperat än jag har vant mig till här nere i Skåne. Skönt när det var över i alla fall, tyckte vi båda, och bytte om till badkläder. Det var inte direkt fint väder, men i brist på dusch så var Oslofjordens kalla vatten det bästa alternativet. Efter några minuter var det ju nästan riktigt skönt. Detta följdes av 2årskalas med tårta, och när vi kommit tillbaka från det var det dags för grillning, och lagom till detta kom även ösregnet. Nåväl, vi tog in maten och satt och drack vin och fick även lite sällskap på kvällen.

På söndagen var det ju dags för mig att åka tillbaka igen, men vi ville dra ut på dagen så mycket som möjligt. Vi gick en promenad på ön - Løvøya - och så badade vi igen. Och solade. Och grillade. Och sen körde jag mina nästan 50 mil hem igen, i mörker och dimma. Men det var det värt.

stressdag

Hade bestämt mig för en någotsånär lång runda idag efter två dagar med kortare. Tänkte mig typ lite längre än milen. Hade en stressad dag, skulle hämta bilen + äta middag hos mamma och pappa, och så har de stängt vägen hem så jag irrade runt någon annan väg.. Och vips hade klockan blivit mycket. Tänkte 6,5, 8 eller 10km, får se vad benen säger. Väl igång sa benen "minst åtta!" men klockan sa "max åtta!" så åtta blev det. Och tur var det, för sista kilometern ville min mage inte längre vara med. Undrar om det hade med löpning eller thaimat att göra? *äckelbloggen.com*

Nu ska jag duscha och packa, imorgon bär det av till Norge. Tänker avnjuta helgen tillsammans med K på hans familjs landställe. Sola, bada, njuta. Och så lite löpning. Hej så länge!

vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Började läsa igår:
Stor inspiration!