peppar peppar

Nu är jag så gott som frisk! Igårkväll testade jag att springa lite runt tennisbanan, och det kändes bra. (Det kändes helt fantastiskt och jag ville bara fortsätta, men klockan var mitt i natten och jag skulle sova.) 

tennisexperimentet

Jag har aldrig gillat bollsport. Jag hänger en del med en snubbe som älskar bollsport. Nu har han fått för sig att jag ska lära mig spela tennis och att jag ska fokusera mycket på tekniken. Vi ska se hur det går helt enkelt, hur bra kan en tjej som inte gillar bollsport bli?

Det är roligt! Men inte alls som löpning.

Löpning är liksom; jag, benen, steget och andningen.

Tennis är mer; jag, racket, bollen, armarna, höfterna, steget, andningen - och så allt tillsammans, i rätt ordning, samtidigt.

Ni ser ju, tjejen som inte kollar på långfilm "för att det är så många karaktärer att hålla ordning på" har kanske tagit sig vatten över huvudet. 

tunga ben

Jag har under en längre period försökt lura i mig själv och min omgivning att jag är löpare. Eller, sanningen att säga har jag nog trott att jag är det. Jag vill gärna tro att jag är det. Men idag har jag varit ute och randomly promenerat i Köpenhamn i 3,5h. Och nu är mina ben som stockar. Mina fötter ville ut ur conversen efter en timme. Den sista biten hem trodde jag ärligt talat att jag skulle vara tvungen att göra ett av följande alternativ:

1. sätta mig ner på asfalten och invänta bättre tider
2. ta av mig skorna (kom på att det inte skulle hjälpa mot de tunga benen)
3. göra kullerbyttor resten av vägen
4. gå på händer resten av vägen (kom på att jag varken kan gå på händer eller skulle orka gå på händer även om jag hade kunnat)
5. ge upp

Till slut kom jag i alla fall hem, gåendes med skor på fötterna. Och nu sitter jag och försöker lista ut hur sjutton mina ben kan vara så här tunga av att GÅ i några timmar. Och hur jag ska orka stå upp tillräckligt länge för att fixa något att äta.

fattar ingenting

Grejen med att vara sjukare varannan dag fortsätter. Igår var jag snuvig som attan, idag känner jag mig nästan frisk. Orkar inte vara sjuk längre. Funderar på hur jag ska chocka kroppen frisk. Tänker spontant "isvak" men inser begränsningen kopplad till årstid. Förra veckan hade det kanske gått bra.

greetings from denmark!

Er alldeles egna nordiska korrespondent är nu på plats i Köpenhamn, inväntandes Roskilde Festival. Anlände igår och har nu mitt funktionärsarmband på plats. Kvällen spenderades i kollektivet Skavankenborgs trädgård, där det hölls någon sorts kollektivmöte (där jag gjorde mitt bästa för att inte se helt vilsen ut, danska är smått obegripligt). Idag har jag mest sovit. Jag vaknade, gick upp, åt frukost, gick och la mig igen, sov, vaknade, gick upp, sminkade mig och sånt, gick och la mig igen, sov, vaknade av att telefonen ringde, gick världens kortaste promenad, sov, vaknade... Typ. Men sen kom Jon Toivo hem från jobbet och då kikade vi på ett avsnitt av south park och drack kaffe. Och åt körsbär. Och sen sprang vi en vända och nu väntar jag på att maten ska bli klar. Ingen aning om hur lång vändan var eller hur lång tid men skulle gissa på ca 5-5,5km och ett tempo på ca 9km/h. Kanske. Kanske inte. Kroppen fick i alla fall röra sig.

Och jag fick en anledning att inte låta frugan helt överta bloggen.

milenmardröm, mardrömsmil?

Inatt drömde jag en mardröm om milen. Extremt kuperad tävlingsbana, brant upp, brant ner. Fick inte riktigt fäste med fötterna när jag sprang, det var liksom som att springa på något halkigt, halkigare än is. Frugan övergav mig och tyckte att jag var dum i huvudet. Sen slutade någon räkna varv så jag sprang varv efter varv. När min klocka visade på 2 h 3 minuter bröt jag nästan ihop, "är jag såhär långsam? Borde jag inte ha sprungit en mil för länge sen?" Då insåg jag att alla hade gått hem. Det var jobbigt.

(not at all) according to the plan

Under dagen hade jag funderat på att springa en liten provrunda för att se hur det gick, men egentligen inte laddat för det. Vid sju tänkte jag "eh, fuck it", snörade på mig skorna och gav mig ut på en liten jogg.

Det gick katastrofalt dåligt. Jag misstänker att det var en kombination av sjukdomen, för lite mat och för lite vatten under dagen. Efter ungefär tjugo minuter tröttnade jag och fotograferade korna istället.

Sen tänkte jag fortsätta med överdrivet lugn jogg växlat med promenad, men så närmade jag mig ett skogsparti och blev attackerad av myggor så jag vände om och joggade tillbaka samma väg som jag kom. Surade en hel del för att det gått så dåligt. På vägen hem fick jag syn på den här väldigt vackra vyn vid sidan av spåret, så jag satte mig där en stund. Nu är jag lite mindre sur.

förkylning

FRÅGA, KOLON, hur länge är det egentligen normalt att vara sjuk? Jag var sjuk i flera månader i höstas, men då hostade jag ju och sen visade det sig att jag hade nån bakteriegrej. Så hur länge ska jag acceptera detta? En vecka till? En dag till? En månad till? Hur länge är det okej att vara snorig? Jag kanske ska test-träna lite idag, jogga lite lugnt i skogen och se hur det går.. hehehe

varning för äckel

Eftersom vi (och med vi menar jag alltså mig själv) gillar äckel så ska jag utveckla lite vad gäller min tå. Jag har små fötter och således har jag även små tånaglar. Egentligen är det bara på stortårna som man kan prata om naglar, annars är det mest en millimeter nagelband och lika "mycket" nagel. Efter söndagens pass hade jag lite ont i båda tårna, men mest den på vänsterfoten. Tånaglarna var dock målade och jag misstänkte att jag bara hade drabbats av nageltrång. På måndagen så trampade min mamma på den tån (obs inte med flit) och då gjorde det helvetes jäkla ont. Igår så fick jag för mig att ta bort nagellacket för att måla på nytt. Då upptäckte jag att det var helt blått under nageln. Sen målade jag på nytt nagellack och sen var jag ute och sprang och det gjorde ont som fan. Och efteråt gjorde det ont. När jag skulle sova gjorde det ont. När jag vaknade gjorde det ont. Sedan började jag pilla på det. Vicka lite på tånageln (som sitter lite löst). Helt plötsligt kom det ut vätska. Inte lite vätska, utan massa vätska. Typ var alltså? Dessutom kan man nu kika in under tånageln. Det ser rödbrunaktigt ut. Det känns så lockande att slita av nageln, men eftersom jag är lite feg (trots att jag gillar äckel och do it yourself) så vågar jag inte riktigt. Det är ändå den enda nagel jag har som faktiskt är en riktig nagel typ. Dessutom känns infektionsrisken under en festival överhängande stor. Yeah, suckers, that's right, nu drar jag till Roskilde. Eller ja, först Köpenhamn.

Ses om lite drygt två veckor. Eller innan. Jag kanske inte kan hålla mig.

Ps. Ingen träningsvärk. Inte just nu i alla fall. Önskar förresten att jag kunde bifoga en bild på tånageln, men det syntes inte så bra på mobilkamerabild. Sorry.

pon de replay

Frugan är sjuk, S är sjuk... Jag är frisk. Och det tänker jag banne mig fortsätta vara. En gång utspelade sig detta:

Vän 1: Vill du smaka? Eller nej förresten, du kanske smittar.
Vän 2: Louise smittar inte. Louise blir smittad. Av allt.

Jag satt tyst. Jag hade liksom inget mer att tillägga. För det är sant. Jag blir smittad av allt. Tur att frugan är på långt avstånd.

Fast det var ju verkligen inte detta jag skulle skriva om. Jag är ju frisk. Så idag har jag alltså gjort saker. När jag säger att jag gjort saker menar jag mest att jag legat i solen och lyssnat omväxlande på musik, naturen och djuren. Efter några timmar i solen var det typ dags att äta, vilket nästintill var ansträngande. Sedan var jag tvungen att vänta vad som kändes som en oändligt lång tid på att smälta maten. Sen kunde jag ÄNTLIGEN ge mig ut på en runda. Eftersom jag är en kvinna som står för mitt ord var det väl bara att bita tag i den där förbannade milen som jag lovat att springa i början av den här veckan.

Jag hann ungefär två meter från parkeringen innan jag insåg att FAN I HELVETE vad ont det gör att springa när man har en typ död stortånagel. (Jag har inte nämnt detta innan, men min ena stortå har gjort ont sen i söndags och känts lite konstig, vilket inte blev bättre av att min mamma råkade trampa på den igår, och sedan idag när jag tog bort nagellacket så noterade jag att det var blått under hela nageln och dessutom går det att vicka på den. Det gör verkligen skitont.) Hur som helst. Har man bestämt sig för något så har man (och jag är faktiskt normalt sett inte personen som ger upp, oavsett vad man kan tänka sig efter söndagens pass..) och då är det bara att slutföra. Så jag sprang på. Aj aj aj aj aj. I typ tre kilometer var tån det enda jag kunde tänka på. Efter dessa tre kilometer insåg jag att det gick lite fort kanske. Då försökte jag dra ner på tempot men det var svårt - antingen gick det för fort eller för långsamt. Hellre för fort då. När jag närmade mig cirka 6 kilometer (på ett ungefär) började det bli tungt. Jag visste att jag sprungit för fort men ville inte ge upp. Det var två riktigt tunga kilometer som följde, där jag drog ner tempot en hel del. Sen hände det. Rihanna. Pon de replay. Kom in i rytmen. Det flöt på. Det kändes lättare igen. De sista två kilometrarna öste jag på allt vad jag hade och trots stortån och svackan så stannade klockan på 56:27.

Den korta versionen: Jag är frisk, klockade milen på 56:27 trots att jag gick ut för fort i början och dessutom hade ont i stortån. Det känns bra. Jag är nöjd.

att vara sjuk i en evinnerligt lång tid

Varannan dag skickar jag sms till frugan: "nu är jag på väg att bli frisk! nästan inget snor alls idag och jag mår jättebra! hurra hurra!" och de andra dagarna (t ex idag) vaknar jag med huvudet fullt av snor och sjukdom och blä och tänker "hur länge kan man vara sjuk egentligen?".

Jag hade tänkt springa idag, men med tanke på hur jag mår tror jag att jag skulle komma ungefär 500 meter innan jag föll ihop i en flämtande sjukdomshög och sen fick släpa mig tillbaka hem. Inte ok.

I söndags provade jag på en sport som heter tennis, och då började jag längta efter att springa. Längta, verkligen. Springa lite, i skor sådär. Spring, spring! Kanske en liten långtur, kanske en liten fartökning, kanske nån intervall. Spring, spring.

daft hands

Vaknade nyss, har sovit lite fler timmar än vanligt så det känns bra för kroppen. Solen skiner här nere över vackra Österlen och jag kan inte bestämma mig för vad jag ska göra idag. Ett som är säkert är i alla fall att det får vänta till senare ikväll - det är redan tokvarmt ute. Dessutom har jag fortfarande inte införskaffat ett vätskebälte (är faktiskt mitt i ocivilisationen).

Däremot ryktas det om tillfrisknande fruga (inget jag får njuta av nu dessvärre) och intervaller senare i veckan. Allra mest ryktas det kanske om att jag ska på äventyr imorgon.

Den här låten är alltid bra när man tränar. Dessutom så är ju just den här videon så fantastiskt underhållande. Börjar alltid tänka på hur många gånger de måste övat på det. Så here goes:



Just det, nästan ingen träningsvärk alls. Längre.

dumma louise

Ja, det har ju gått nästan snuskigt bra på sistone, så jag borde ju ha misstänkt att det skulle komma en motgång. Men det gjorde jag inte. Viktor hade sagt 20 km, no more, no less. (Okej, han sa inte "no more" men definitivt "no less"..) Rundan var utmätt och allt var bra. Solen sken, det var en av de ytterst få vindstilla dagarna i Skåne och det var sommarvärme. Ingen skugga någonstans eftersom bristen på träd lyser med sin frånvaro här nere i södern. Det kändes bra i början, lite tunga ben kanske men ingen fara.

Efter 50 minuter började jag bli törstig. Så jävla törstig. Det var ju så varmt och soligt. Vatten, vart är mamma med vattnet? (Hade bett mamma komma och möta mig med vatten då jag inte kunde komma på något vettigt sätt att få med mig vattnet själv..) Skugga, finns det ingen skugga någonstans i hela det här landskapet? VATTEEEEN. Tiden segade på. Benen tröttnade. Kroppen tröttnade. När jag väl mötte min mamma efter 1h20min var jag så törstig, och arg (adrenalinet måste verkligen ha spätt på ilskan) att jag bara skrek och var dum (förlåt igen mamma!) och surade istället för att tacksamt ta emot vattnet och fortsätta springa. Så tyckte mamma att jag skulle hoppa in i bilen och åka med hem istället. Det gjorde jag.

Och nej, det dröjde inte länge förrän jag slutade vara arg på mamma och blev arg på mig själv istället. Varför gav jag upp? Jag fick ju vatten. Vafan liksom.

Nåväl, det kan väl inte alltid gå bra. Rundan slutade på ca 13km (kanske aningen mer). Nu är mina ben trötta, förmodligen en kombination av att jag igår provade hur många squats jag kunde göra (slutade vid 60 stycken för då var tvättmaskinen klar) och av dagens runda. Mina fötter gör nog ondast dock. Eller nej. Min tumme gör ondast. Det har nog ingenting med träning att göra dock. Bättre lycka nästa gång... Nu ska jag vila mig iform en dag eller två. Hurra för det.

follow the map

Idag vilar jag. Imorgon flyger jag till sydligare breddgrader. Har utlovat milen i början på nästa vecka. Men idag vilar jag. För jag kan knappt beskriva hur trött jag varit idag, mentalt. Sömnlösheten tar ut sin rätt. Ryktet säger att frugan är på bättringsvägen för övrigt. Hoppas! Nu ska jag börja packa. Nästa gång ni hör från mig är jag i vackra Skåne!

Det här lyssnar jag på idag när jag vilar:

Mono "Follow the map". Det ska jag göra nästa gång jag är ute och springer för övrigt!

midsommar!

Har nyss kommit hem från midsommarfirande i vackra Roslagen. Mitt sömnkonto har ju varit rätt lågt på sistone, och ingen ändring verkar vara på g. Sån är jag. Nåväl, tyckte att det vore en bra idé att springa runt den gulliga lilla Utsundssjön, vilket gav mig en hel del kommentarer från omgivningen. Springa? På midsommar? Runt sjön? Är du galen? Ring om du vill bli hämtad! Men herregud, det är ju bara en liten sjö. Och bra gick det. Jag lunkade på i behagligt tempo, då ingen visste exakt hur långt det var runt sjön. 47 minuter EXAKT tog det. Har nog aldrig i mitt liv varit så på sekunden punktlig. Nu har jag även mätt upp sträckan: 8,2 km landade det på, så det var ju ingen fantastisk hastighet, men åh andra sidan fanns det fortfarande ork kvar när jag kom tillbaka (kände mig dock inte manad att springa ytterligare ett varv, som någon föreslog när jag sa att det inte var så långt som jag trodde).

All in all: skönt pass, formen känns bra. Känns lovande inför den utlovade milen i början av nästa vecka!

ps. mitt tangentbord verkar ha något emot bokstaven s idag. ssssssssssssssssssssssss man måste trycka flera ggr... sssssssssssssssssssssssssssssss mongo sss-tangent.

intervaller, igen

Bah. Somnade alldeles för sent (tidigt) i natt (imorse). När väckarklockan (mobilalarmet) ringde 7.30 slängde jag den i golvet och somnade om. Vaknade med ett ryck. Hur mycket är klockan, har jag försovit mig? Klockan var tio över nio och jag bestämde mig för att ställa mobilalarmet på 10.10. Sen var det så dags att tvinga mig upp. Åt väldigt sparsam frukost men hällde i mig desto mer kaffe. Klockan 12 väntade ju de där livsfarliga, dödsjobbiga intervallerna.

Samma upplägg som förra tisdagen blev det. Bortsett från det faktum att jag den här gången klarade intervallerna bättre. Efter sju intervaller frågade Viktor om jag ville gå lite. Nej. Det är bara tre kvar. Jag kan klara det här. Jag måste klara det här. Trodde jag skulle dö. Men det gjorde jag inte. Kände mig duktig. Berömde mig själv.

Sedan var det samma styrkegrejer. Blabla. Är klen. (Okej, kanske inte lika klen som frugan? *kaxig* hehe). Och så stretch på det. Idag bryr jag mig inte vad folk tycker. Idag tycker jag att jag är duktig. Och ibland är det bara det som räknas.

born to run?

Ah, efter gårdagens "fail" så tackade jag idag nej till att fira Vix' födelsedag. Jag skulle ju träna idag. Lite senare än väntat kom jag så iväg, efter att solen återigen gömt sig bakom sina moln.

Jag vet inte om det är mina nya skor eller om det handlar om förbättrad kondition, men jag känner mig snabbare. Idag tänkte jag att jag ville finna ett skönt tempo igen - de senaste vändorna har ju bara gått i högre och högre tempo (även om de varit korta). Så jag begav mig mot järvafältet. Var ska jag springa? tänkte jag. En random runda kanske? Ja, så tänkte jag. När jag sedan faktiskt började närma mig vägskälet där jag tänkte välja random väg istället för "same old" började dock mitt huvud att spöka. Vad gömmer sig där? Tänk om det blir mörkt? Osv osv. Jag valde att springa vägen jag känner till istället. Tempot kändes lugnt och skönt, jag bara flöt på och tänkte på absolut ingenting. Sjöng med till musiken och hoppades på att inte träffa någon (sprang förbi ett gäng med kids men jag hann se dem långt innan och slutade sjunga i god tid). När jag såg "the end of the road", dvs återigen närmade mig Bögs gård (haha) så gav jag lite extra. Passerade gården med 100 meter för att nå upp till 7,5 km, där jag stannade klockan på 39min30sek. Det ger mig en snitthastighet på 11,39km/h vilket ju är betydligt snabbare än jag brukar springa. Är det skorna? Är det konditionen? Jag vet inte, men jag är glad.

Imorgon blir det plågsamma intervaller med Viktor.

"fail"

En vän till mig skulle hämta en grej här (en plånbok) och när hon kom föreslog hon en after work. Eftersom jag törstar efter socialt umgänge sa jag inte nej till det. När jag sedan skulle träna sa frugan "nej det kan du inte göra, det är skadligt för kroppen!". Så jag frågade Viktor, som kan allt och vet allt (eller något) och tydligen är det så. Ingen träning för mig till imorgon. Sanningen att säga så började jag till och med gråta en skvätt. Hade jag anat det så hade jag tagit en cola istället för ett glas vin. Jävla skit. Imorgon kommer frugan och äter frukost med mig i alla fall. En liten tröst. Men åh. Jag mår så himla dåligt. Trodde verkligen inte att det var så illa. Men det är tydligen "common knowledge". Jag är en idiot.

rainy days

Bah. Regnet har lamslagit mig under helgen. Ingen ork alls, bara trött, seg och huvudvärk. Inte sån där sprängande huvudvärk som får mig att vilja dö lite grann, utan bara sån där som gör det omöjligt med tankeverksamhet, sån där som får en att vilja sova fastän man inte gjort något ansträngande. Fastän man inte är trött. Men okej, jag ska erkänna. Det kanske inte bara är regnet. Sömnlösheten gör säkert sitt. Vad gör man när klockan är halv sex på morgonen och man inte ens är trött? Till slut somnar man, men för att inte fucka upp tiden ännu mer så bestämmer man sig för att ställa väckarklockan på 11.30 ändå. Tillåt mig att påpeka att de timmar som man sedan sover inte direkt är någon kvalitetssömn. BLÖ. Nu ska jag dricka kaffe och hoppas att det hjälper mot huvudvärken (att inte dricka kaffe har uppenbarligen ingen effekt på mitt insomnande). Senare blir det en runda, jag vet inte riktigt vad ännu. Känner mig seg. Lovar mig själv här och nu att ta mig ut.

rastlös

Jag har tråkigt. Nu har jag varit sjuk fredag, lördag, söndag. Trååkigt. Igår sorterade jag min garderob, alla kläder. Jag vill ju ut och jogga lite! Men jag ska vara duktig och vila, vila, vila tills sjukdomen är borta. Orkar inte vara sjuk hela sommaren, så jag ska samla ihop allt mitt tålamod och vila nu.

Jag har stickat grejer också, sa jag det? Man kan ju inte städa sitt rum hur många gånger som helst.. Snart börjar jag räkna matte, i ren tristess. Träningsblogg är inte roligt om man är sjuk. Inte alls.

cykel!

Okej, detta är inte heeelt träningsrelaterat men inte helt irrelevant ändå kanske... Jag har nyss varit och hämtat min cykel! Det är en finfin (öh) gammal (ja) hederlig damcykel från crescent, men den var helt gratis och gratis är gott när man är fattig student. Dessutom är den gammelrosa (!!!!) och i gott skick. Nu ska bara min kära bror få ta sig en titt på däcken innan jag försöker mig på att cykla på åbäket. För detta vill jag tacka min före detta kollega från ICA, tack Gunilla! :)

it's getting hot in here

let's take off all our clothes.

Jag tror febern har lagt sig idag. Igår var inte en rolig dag. Alls.

skojar ni med mig, eller?

Dryga halvtimmen efter mitt senaste inlägg fick jag lite ont i halsen. "Hohoho", skrattade jag, "så roligt att halsen ska försöka luras att den har ont bara för att jag inte ska träna idag!"

Nu skrattar jag inte längre. Nu vill jag bara hem och bädda ner mig och äta glass. Ont i halsen - what's up with that?

kvällens uppdrag: göra iordning en ny träningsplaylist. That's my DJ!

om att lägga krokben

Varför håller man (jag) på och lägger krokben för sig själv? Varför håller man (jag) på och motverkar motivationen? Varför kan man (jag) inte bara skärpa mig, äta ordentligt och träna inför halvmarathon?

Istället för att följa mitt eget flyt, springa lite granna, träna lite, kanske nåt spinningpass, så är det som om jag letar anledningar att inte träna. "Nejmen, har jag inte lite lite ont i ena lilltån?" "Nejmen, ojsanhoppsan, jag har ju inte ätit på sju timmar och om jag äter nu måste maten smälta och sen är det för sent!"

Alltså, vad är dealen? Varför gör jag såhär? Varför kan jag inte låta det gå bra för mig?

VILL OCKSÅ HA

Precis som vilken barnunge som helst så har jag, sedan jag igår fick ett mms med bild på frugans nya skor, tjurat och velat ha nya saker jag också. Försöker klura ut vad jag vill ha mest just nu. Nya skor eller en snajsig regn-och-vind-löparjacka?

Av någon absurd anledning har jag träningsvärk i överarmarna (triiiiiceps, ni vet). Skumt. Av 30 minuter spinning och core, så får jag träningsvärk i triceps? Tillåt mig att; hahahaha. HA!

ps. Det här med att vara vaken halv fyra på natten, vad är dealen? Jag kör mer tvärtom. Hur sent jag än går och lägger mig så vaknar jag vid 5:30, klarvaken, och kan knappt somna om. "Jaha, vad ska jag göra nu då?" I ett hus jag ibland sover i skrev nån en hotlapp till den som spelar musik kl 7 på morgonen. Jag kan ha varit delaktig i musikspelandet.

Hur var det nu? Frugan och jag, vi är goda vänner, fastän mycket olika...

idioten

Nej, jag har inte ägnat mig åt idioten för mig själv. Däremot har jag varit lite av en idiot. Eller, jag har varit mig själv, vilket kanske kan jämställas med idiotiskt? Anyhow. Ingen sömn. Ingen trötthet i sikte. Total tristess. Vad gör man? Jo, man tar fram sitt nyinköpta hopprep (jag vet inte ens varför jag köpte det, vips så var det bara i en påse på väg hem till mig, skitskumt). Och så går man ut och hoppar.

Hoppade ett varv runt kvarteret, stannade till i "parken". Där körde jag 60 + 60 + 80 stillastående hopp innan jag bestämde mig för att hoppa hem igen. Sista biten körde jag någon sorts långa stora galopphopp. Spännande. Och förbaskat jobbigt! Jag var ute i 13 minuter (!!!) och var helt svettig när jag kom tillbaka. Det var ju typ lika jobbigt som mina 4,1 km tidigare. Pulsen och flåset kom ju igång på en gång, inte alls så där smygande som det brukar komma annars. Det här ska jag göra om. Fast kanske inte halv fyra på natten. Eller kanske just halv fyra på natten. Om mina grannar ser mig lär de ju tro att jag är helgalen. Det är jag.

För att sno ett stilistiskt grepp från några jag gillar:

Ni kan kalla mig idioten,
Louise

test run!

Jag var ju tvungen att prova mina nya älsklingar (se nedan), så jag bestämde mig för att ta en kort runda i lugnt tempo (typ 9km/h eller så). Sedan blev jag hungrig så jag åt. Vilket ju är helt normalt. Men sen var jag ju tvungen att smälta maten. Det var så tråkigt så jag tog tillfället i akt att fixa lite pappersarbete till JF som jag borde fixat för hundra år sen. Det tog lite längre tid än väntat (eller nej det gjorde det ju iofs inte, men jag hade inte tänkt på hur lång tid det skulle ta) så det blev sent. Hur som helst. Till slut blev jag klar och snörde på mig mina nya fina skor!

Om jag kände mig lätt? Om jag älskar mina nya skor? Om det var helt fantastiskt? OM DET VAR! Så lätt att när jag kom tillbaka efter 4,1km (som sagt, kort runda) så stannade klockan på nästan exakt 24 minuter (23:59) vilket innebär ett högra tempo än jag trodde jag sprang i! Hurra för det.

Dessvärre har jag råkat ta mig vatten över huvud då jag imorgon både bokat in eftermiddagsfika och sen bjudit upp till middag här på hemmaplan. Blir till att städa flitigt och handla och laga mat. Så får vi väl se om jag hinner med någon träning där någonstans...

asics gt-2140

Say hello to my new darlings, Asics GT 2140. Jag fick springa på löpband och fick veta att jag har ett lätt pronationssteg. Löplabbet-killen tog fram en massa par skor som jag fick prova att springa i och av de två som jag gillade mest kändes dessa lättast och skönast. Och fina! När jag kom hem googlade jag såklart för att se om de var billigare någon annanstans, och en krona billigare på Stadium kändes inte riktigt värt. Däremot fick jag fram att de fått högsta betyg av marathon.se. Roligt nog så fick tydligen de skorna som jag inte valde (av de två bästa) också högsta betyg. Det känns skönt att veta att jag valde mellan det bästa och det bästa! Ikväll blir det en provrunda kanske då!

shoppingdags?

Träningsvärk i magen, ja. Det är nog den skönaste träningsvärken. Den hindrar en inte direkt från att göra något, men den känns ordentligt, och ganska ofta. Jag gillar't.

Nu ska jag åka till löplabbet och så får vi se om det blir några skor eller inte.. Det är ju sannerligen på tiden. Vill jag lova. Ikväll blir det nog bara en lugn, kort joggingrunda. See you later, alligator.

nu är det fest

Jadå! Igår blev det åka av! Jag svettades så det droppade och plaskade på cykeln. Fräscht värre. Tur att jag lämnat det kapitlet av träning bakom mig, när man skulle vara snygg och fräsh.

Core. Alltså. Vad är dealen?
Ibland känns det bara som ett enda långt "ena benet bak, luta dig åt sidan", "ligg på mage och plaska som en säl!" - pass. "Känner ni magen nu, flickor?" hojtar instruktören, och jag och frugan kollar på varandra och liksom skakar på huvudet. Så fnissar vi lite.

Jag fnissade ganska mycket när frugan bad instruktören om hjälp och hans kommentar direkt var "du är ganska stel, va?", följt av kommentarer om att hon borde stretcha. It was so funny.

frugan och jag är goda vänner ...

... fastän mycket olika.

Eller äh, kommer ni ihåg polly-reklamen? Skitsamma. När jag, ganska tidigt, kom till SATS idag tänkte jag att det var en bra idé att fråga hur jag ska göra med mitt medlemskap när jag flyttar till Oslo. Träffade en medlemsrådgivare (eller vad det nu kallas?) och han var helt fantastiskt trevlig. Helt fantastiskt. Oj vad han pratade och pratade och pratade och till slut kollade jag på klockan och insåg att SHIT nu har jag bråttom. Ursäktar mig, och på väg till omklädningsrummet möter jag frugan som precis gjort sig klar. Vi lämnar mina grejer i omklädningsrummet och inser snart att vi inte hinner jogga innan. Så, 30 minuter spinning, 30 minuter core.

Jag ska säga en sak. Det var det bästa satscykel-passet. Everrrrr. Jag var inte uppe i maxpuls, men säkert runt 175 i alla fall. Och det var svettigt. Och jobbigt. All the way through. Däremot börjar jag tycka att core-passen har blivit lite för konstiga. Förr i tiden var det hårt som fan, men övningar som var lätta att göra. Nu är de bara idiotiska och konstiga. Mindre koreografi och koordination, mer TUFFA HÅRDA COREÖVNINGAR, bitte.

Efteråt ville jag jogga lite men eftersom jag glömt lås och således hade prylarna i frugans skåp fick jag skippa det. Nåväl, en promenad till pendeltåget och snabbt hem till mat som jag lagat tidigare. Heja micro!

Just det. Återigen fick jag höra att jag är stel och stram i musklerna. I GET IT.

gemensam träning

Vi har bokat in en gemensam träning idag, jag och frugan! Spinning och core!

Eftersom spinningen börjar en hel timme efter att jag slutat jobbet och staden inte lockar med sina promenadstråk (ni vet, regn..) så har vi lite hejsan-hoppsan bestämt oss för en lång uppvärmningsstund på löpbanden.

det är så jag säger det

Idag var en bra dag. Den fick en seg start, men sen när den kom igång så blev det genast mycket bättre. Intervaller på InMo, som för övrigt är ett så udda ställe att jag någon gång måste skriva ett inlägg bara om det. Kanske senare ikväll. (Just exakt nu är klockan för övrigt 22:22, kände att jag var tvungen att nämna det också.)

Hur som helst. Efter 10 minuters uppvärmning (5 min gång, 5 min jogg, 9km/h) så var det dags för intervallerna. 10x60sek, med 30sek vila mellan. Hastigheten var inställd på den, enligt mig och mina korta ben, plågsamma hastigheten 14km/h. Det var jobbigt, jag var fasligt nära maxpuls och mot slutet trodde jag att jag skulle dö. Inte av springandet, utan jag trodde jag skulle svimma och ramla bakåt och slå huvudet i väggen bakom löpbandet. Men till slut tog intervallerna slut och jag fick återhämta mig och få ner pulsen mot 150slag/minut innan det var dags för lite benstyrka. Efter lite "bakvända utfallssteg" (vet inte vad det kallas? det är typ utfallssteg fast man trampar bakåt istället för framåt) och den där övningen där man står på ett ben och äh jag kan inte förklara. Hur som helst, efter att ha gjort två omgångar av de övningarna (med vikt dessutom) så fick jag göra plankan mot den här vibe-grejen. Två gånger en minut, jag trodde inte att jag skulle klara det men det gick, sen var jag bra nöjd med mig själv. Efter detta var det stretch och jag fick SKÄMMAS över hur stel jag är. Fy vad jag fick skämmas.

Eftersom jag är så stel så fick jag även stretchläxa. Enligt Viktor kommer jag få ett längre och bättre löpsteg om jag blir mindre stel. Så det är väl bara att stretcha på...

träningsrapport:

Åh vad dålig jag känner mig. Några olika anledningar, men framförallt för att det varit dåligt med träning på sistone. En annan anledning är för att den här bloggen missköts något oerhört. Återigen har det dessutom gått ett par dagar sedan mitt senaste träningspass utan att jag skrivit om det. På grund av tidsbrist och dåligt väder bestämde jag mig för att köra intervaller på löpbandet. Väl ombytt och klar på SATS Täby (åh, nostalgi) så gick jag upp till konditionsavdelningen och kunde inte alls minnas att jag hade planerat intervaller. Jag tänkte så det knakade, funderade över vad jag hade tänkt göra. När jag inte kom på något vettigt så bestämde jag mig för att springa så långt jag hann på 20 minuter (klockan var tjugo i åtta och jag hade ju lite bråttom iväg, så att säga). När minutrarna tickade neråt så insåg jag att jag var fasligt nära 4 km, så jag fortsatte springa tills jag nådde 4 km. 21min och 30 sekunder tog det. Och fan vad tråkigt det var på löpbandet... Ikväll blir det väl den vanliga rundan på järvafältet om jag hinner, imorgon är det intervaller på schemat.

Bättring utlovas.

träningsrapport:

Har glömt att rapportera från mitt senaste pass. Jag tog mig till Hellasgården som ligger långt bort härifrån (dvs Nacka) för att möta Viktor för en 5km-runda. Det regnade. Det var kallt. Det var mycket backar och jag ville dö. DÖ. Det var vad jag ville göra. Det var så vansinnigt jobbigt. Vi var ute i 40 minuter och vi sprang förmodligen inte 5km-spåret utan något annat. Nämnde jag att jag ville dö? Men efteråt var det skönt.

Nästa gång blir det inte ett morgonpass i Hellasgården, det är ett som är säkert. Däremot tror jag att min kropp skulle må mycket fint av flera pass i Hellasgården.

Idag hade jag tänkt springa efter jobbet med frugan. Frugans möte var tydligen inte slut klockan sju som hon trott och jag åkte hem. Vädret gjorde att jag hellre stannade inne. Frugan har fortfarande inte hört av sig. Jag är dålig.

miss (un)fitness

Frugan ifrågasätter lite varför jag lyfte hantlar igår.

Svaret på den enkla frågan är: för att mina armar är för svaga för de flesta så kallade core-övningar. Jag kan inte ens göra en (1!) armhävning, armarna svajar om jag försöker mig på plankan, ja - ni fattar liksom. Men det här ska det bli ändring på. 100 pushups.

Ja, och så behöver jag lite variation för att inte tappa motivationen. Efter långpasset har jag blivit jäkligt kaxig och går runt och tänker att springa 21,1 km är väl ingen lek!

Jag har även fått reda på att man kan ha snajsiga tjejiga handskar för att skydda sina ömtåliga händer mot de stora, farliga hantlarna.

ps. det är jag och sillis-tjejerna med lösnaglar! Snart kommer ni läsa om att jag försöker hitta en vettig sportbh till mina "nya bröst" och långa utlägg om vilka hårförlängningar som egentligen ser naturligast ut och vilket läppglans som tål svett bäst.

ni kan kalla mig miss fitness!

Idag har jag tränat styrka. Blev visad så kallade "bicepscurl" och "liggande tricepspress". Jag var ganska jobbig och tjejig och gnällde; hanteln gör ont i handen! lägre vikt! det här kommer aldrig gå!

Det gick.
Under resten av dagen har jag i smyg kollat in mina "to be-armmuskler".

muuu

Vi bor ju på riktigt på landet, känns det som. (Den här bilden tog jag inte igår utan förra söndagen. Igår var det ännu fler kossor och kalvar, överallt!)

fortfarande med i matchen...

Eh. Jag hade typ tänkt ut vad jag skulle skriva. Sen drabbades hela (?) Sollentuna av ett strömavbrott som tydligen berodde på att en elledning rasat ner, hur nu det "bara händer" sådär.

Nåväl, tog mig en runda tidigare ikväll. Jag försökte verkligen att räkna ut hur lång min och frugans "vanliga" runda är (och dessutom la jag till 700 meter som jag mätt upp från där jag börjar springa fram tills dess att man kommer dit där vi brukar mötas).

(update: tydligen brand i två "ställverk" som orsakade strömavbrott i hela norra Stockholm.. eventuellt orsakat av att en kraftledning rasat?)

Hur som helst. Tänkte att jag skulle försöka hålla lite bättre tempo än igår. När jag sprungit en bit (ca 4 km eller något sådant) så kändes det som att jag skulle kräkas. Jag undrade varför i en halv sekund innan jag kom på att jag ju ätit alldeles precis innan. Inte så smart kanske, även om det var soppa så är pasta fortfarande pasta och rotfrukter fortfarande rotfrukter... Helt plötsligt kändes byxorna för tajta, sportbehån var som ett fängelse för lungorna och linnet var bara i vägen. Fast besluten om att inte ge upp riktigt än fortsatte jag i alla fall att springa. Den sista pusselbiten i mitt adderande av avståndsangivelser på skyltar angav "Haga 1,3" och jag sprang på. Kikade på klockan. 34 minuter - enligt mina beräkningar hade jag bara sprungit 5,1 km vid det här laget. Hur kunde jag vara så oerhört trött? 7 km under 40 minuter var ju bara att drömma om. Blev arg, ledsen och besviken. Ökade tempot lite. Bestämde mig för att springa en kilometer till (fram till en vattenpost som jag visste fanns där), eftersom min tid skulle bli så fasligt dålig. Så jag försökte öka på hastigheten och ge allt vad jag hade. Framme, stannade klockan på 39 minuter och några sekunder. Kände besvikelsen rinna över mig samtidigt som jag spolade kallt vatten i ansiktet. Och så började jag gå de långa, tunga, arga stegen hemåt.

Fick syn på en karta. Kunde verkligen den där delsträckan som kändes så lång bara vara 1,3 km? Gick fram och kikade. Då upptäckte jag det. "Haga", som skylten angivit sträckan till, låg bara halvvägs mellan de två korsningarna. Med hjärnan nu på högvarv kunde jag dra mig till minnes den där skylten som vi sett förut när vi varit ute. Den som angav 2,3 km.

Summan av kardemumman? 7,1 km på 39 minuter. Ett bra formbesked för min del - 3,5 veckors vila/sjukdom har inte helt fördärvat kroppen. Nu ska jag bara bevisa det, och kanske vara ännu lite bättre, när jag springer med Viktor på tisdag. It's on (again)!

Och ja, träningsvärken sitter fortfarande i...